Step up 2 the streets

En riktigt cool film med cool musik.

Idag, nagonstans i narheten av Brooklyn, stovlar tre snubbar in i tunnelbanevagnen och kor en dansrutin med flippar i alla mojliga vinklar. "Ladies and gentlemen, you have nothing to worry about..." Sen bara kickade de skiten ur vagnen med backflips och fan vet allt. Kanske hade de inte inspirerats av filmen, kanske var de forst, for reals och allt det dar?

Hej då era jävla idioter

Jo, jag drar. men först tänkte jag tipsa om en grej.



Film: Zeitgeist the movie.

Den här konspirationsdokumentären är riktigt special. Intro: en jävla massa luftvärnkanoner ur nån journalfilm som manglar iväg skott. Därefter uppmanar en gravallvarlig voice-over oss att "öppna ögonen". Ju mer du lär dig desto fler lögner kommer du att upptäcka, menar rösten.
Filmen är uppdelad i tre delar. Del 1 går mycket pedagogiskt igenom alla världsreligioners ursprung och argumenterar (övertygande) för hur de är faktiska plagiat av varandra. Jag visste inte att kristendomen använt kalkeringpapper på en urgammal egyptisk religion, som i sin tur fått sina historier från astrologins zodiac. Det är någonstans här som min lilla tro försvinner på kristendomen, eller egentligen de flesta religioner, som möjliga berikare av denna värld. Komikern Bill Hicks skojar cyniskt om kristna motsägelser i bakgrunden, vilket skapar en rätt snygg mix av mörker och humor.

Del 2 plockar upp tråden från 9/11-baguetten Loose Change, den med ett gäng konspirationteorier kring terrorattacken mot world trade center.
Loose Change hade många intressanta poänger men blev förlöjligad med argument som: "Är du knäpp? nåt sånt där komplicerat skulle den amerikanska regeringen (vilket det insinuerades) aldrig kunna utföra". Bland annat min favvoshow South Park dedikerade ett helt avsnitt till hur efterblivna de tyckte alla dessa teorier var.
Men tror folk på fullaste allvar att en kille i en grotta lyckades med världens största terrorattack? Zeitgiest tänker och gör således vad Loose Change borde ha gjort. Nämligen lägga 9/11-attacken i en historisk kontext.
Visste du att (det blir mycket sånt) USA inför VARJE stort krig de deltagit i, har konstruerat en False Flag operation? Alltså en rent fabricerad attack som de sedan kunnat ursäkta sitt intågande krigen med? Inte jag heller.
Så om någon mot all förmodan skulle lyckas vända ryggen till alla de konstigt timade explosionerna och de omotiverat mörklagda uppgifterna kring 9/11 så kan de ju åtminstone reflektera över vad som gör attacken till undantaget som bekräftar regeln i förhållande till Irakkriget?

Kontext är egentligen nyckelorden för den här filmen. Eller liksom relationer mellan institutioner och hur de skapar falska verkligheter.
Del 3 berättar hur de föregående delerna hänger ihop med det hegemoniska centralbankstyret i USA. Centralbankerna är privatägda organisationer som tar ut en ränta på varje liten dollar de lånar ut till landet, och eftersom ingen kan betala igen skulden skapar detta bara mer skuld. Vad leder det till? Slaveri. I stora bokstäver dessutom.
Det enda som kan betala bankernas skuld är förstås ett krig. Något som Gubben Bush visste, farfar alltså. George W Bush farfar sålde olja till nazisterna under andra världskriget. Bara en av många exempel på hur USA fött båda sidor av de krig de involverats i.
vidare tas faran med ett tilltänkt massövervakningssamhälle upp. Eller det är nog lite väl milt uttryckt när vi talas om planer på en "one world government" där allas identiteter finns registrerade via chips innanför huden. Men Andy Rooney på 60 minutes godkänner...

Det enda i den här dokumentären jag tycker, amen liksom... stör, är kanske ett lite väl starkt anspråk på "sanningen" eller "verkligheten". Det blir lite X-files av det, vilket kan vara farligt, eftersom gravallvar är så lätt att förlöjliga. Men det kan förstås vara väldigt slagkraftigt också.

Zeitgeist går att streama eller ladda ner gratis här.


***

Men. Jag drar, som sagt.
Till New York.


Jag funderade på att lägga upp ett facebook event a la "Resa till New York" och bjuda in alla mina "vänner" som nån sjuk slags rub in your face. Men äh, jag nöjer mig med att meddela det här i bloggen.
...Hör av mig när jag landar, bee-yatches.



Och just det. jag höll nästan på att glömma det där med lönespecet. Ni har ju levererat vad jag bad om, och jag är ju inte sämre än att jag håller vad jag lovar, så här har ni det.

Mitt lönespec, helt ocensurerat:

I want you to thirty

Okej. Om jag får 30 kommentarer på det här inlägget kommer jag att släppa mitt lönespec helt ocensurerat.
Ni har till på måndag kväll på er att leverera. Take it or leave it.

30 kommentarer = min förmögenhet blottas.
Go bitches.

Uppdatering: Det ser okej ut, men jag vill inte ha "okej", jag vill ha diciplin, smärta.

Nine Inch nails - Dicipline

Sweet. för första gången kommer mitt lönespec till adressen där jag faktiskt bor, i Göteborg.

Frågor på det?

Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.

Orka ligga?

Numera bladas mina krönikor in i både Norrländska socialdemokraten och Moderata Norrbottenskuriren. Politisk ambivalens, tur att jag skriver om kultur.

Månadens krönika:



Manlighet. Vad är det? Många har sökt definitionen och lika många har misslyckats. Detta beror naturligtvis på att frågan är felformulerad och världsfrånvänd. Som om det skulle finnas EN universell manlighet, vi kanske hittar den om vi letar arkeologiskt? Men om du tillhör skolan som lär ut att ”ibland måste en man få vara en man” bör du sluta läsa innan nästa punkt, jag tror nämligen inte att du och jag kommer särskilt bra överens. För en man som ”måste få vara en man” har inte lätt med att inte komma överens med andra män.
På film, och självklart i Hollywoodsk sådan, är bilden av manlighet oftast snävare ju mer pengar man har ambitionen att tjäna. Men även i smalare independentgrejer där män är osäkra, neurotiska och ”feminina” finns tydligen tabun man inte vågar bryta.

Jag såg den spanska zombieskräckisen Rec i helgen och tänkte på att jag förmodligen inte sett en man grina och huttra av skräck, sådär hjälplöst, sedan The Blair Witch Project (som likt Rec är filmad ur handkameraperspektivet).
I Rec gråter en kvinnlig reporter hysteriskt och okontrollerat, trots att hon är filmens hjälte. Männen skriker förvisso, men inte av rädsla utan av smärta när någon odöd börjar mumsa på dem.
Jag vågar vara så pass radikal att jag tror att män blir lika rädda för zombies som kvinnor. Jag vill se tårar. Tårar av skräck.
En annan klassiskt kvinnligt filmporträtt är den uttråkade sexpartnern. Oftast illustrerat med att en kvinna som har ”mycket att tänka på” ligger likgiltigt med tom blick och väntar på att mannen ska bli färdig med sitt pumpande. Senast jag såg detta var i familjedramat The Savages då Laura Linneys karaktär är så oengagerad att hon klappar sin hund mitt uppe i sexakten.

Det råder en sen-patriarkal föreställning om att män alltid vill. Att deras libido är lika otäjmbar som rancormonstret i Jabba the huts palats.
Sanningen är dock att mannen är precis som kvinnan. Dvs både hora och madonna på samma gång. Om man nu ska förklara det krasst.
Men trots detta har jag inte sett många sexscener där snubben levererar ett opeppat samlag medan kvinnan beter sig som om killen inte ens är där. Visserligen gör Josh Hartnett ett halvhjärtat performance i collegeflåsiga 40 days and 40 nights. Men frågan är om den räknas då resten av filmen går ut på att han måste tukta sin konstant blodfyllda penis.
Jag vill ha ett övertygande manligt ansikte. Ett som får mig att relatera när det utstrålar”låt oss få det här överstökat”.

Klass

Efter varje skoldödsskjutning är det rutin att folk (medier) kaskadkräks, genom tårar av oförståelse: "Hur kunde det händaaa!?".
Tja? Jag undrar snarare varför det inte händer oftare? Hur kan ungdomar få sitt människovärde helt fråntaget sig, utan att flippa och skjuta ihjäl en massa jocks?

I Estniska filmen Klass, som gick upp på "bio" i fredags, berättas en ganska svart/vit historia om upptakten till en columbineliknande skolmassaker. Filmen är mycket mer direkt än Gus Van Sants Elephant, som ju nästan handlade om Columbine. Klass handlar om två killar som mobbas tillbaka till stenåldern av resten av klassen.

Den ene, Joosep, har alltid varit hackkyckling. En dag bestämmer sig dock en av de andra, Kaspar, som inte längre klarar av att vara medlöpare, för att hjälpa och förvara Joosep. De drivande fega fittansiktena som mobbar känner då att makthierarkier står på spel och öker sina våldmetoder flera snäpp i taget. En fullkomligt vidrig scen i början visar hur Joosep, efter att ha fått sina skor förstörda med motiveringen "nördar ska inte ha sportskor", klipper sönder sina egna kläder framför en applåderande klass. Joosep menar att det bara är posörer som betalar dyrt för ett märke. Hans försvar är förstås för intelligent för att fittansiktena inte skall bli provocerade och helvetet är att förvänta sig för Joosep.



Det tar emot att säga det. Men Klass är ändå mer Jan Guillous Ondskan, än den är Gus van Sants Elephant. Det finns liksm ett anslag av att de här sviniga plågoandarna förtjänar sitt straff. Inte för att jag betvivlar att det är så det känts för killarna i t ex Trench coatmafian i Columbine, men den enkla berättarstuket a la Ondskan främjar nog mycket "Du måste slå tillbaka"-tänket som Jooseps militär till pappa hela tiden ryter om. Alltså, Klass och Ondskan fokuserar liksom på konflikterna eleverna emellan, vilket förstås är jävligt spännande att titta på. Men Elephant försökte istället berätta något om institutionen som skapade konflikterna och makthegemonierna (om man bortser från datorspelvåldet som utlösande katalysator då). Skolan fick spela antagonist istället för Silferhjelm.

Enda anledningen till att dödsskjutningar händer så sällan här i Sverige är väl bristen på tillgängliga vapen. Hade jag haft en eldkastare när jag var femton så...
Därför borde vi slappa med vapenkontrollen i Sverige. Då skulle vi få fler konsekvenser och färre "Det där skulle aldrig kunna hända här". Eftersom det skulle börja hända här.
Då skulle vi kanske få en forskning som kollar på vad som är tjackat med skolan och inte med eleverna. Whatever happened to crazy? Jadu, crazy finns inte, har aldrig funnits.

Ehh... eller vänta nu, finns det redan ett land med slappare vapenlagar och ett ännu mer kuvande skolsystem?
Glöm att jag sa nåt.

Helgens.

Tors:

Skön kille: Röker du Hasch?
Jag: Ehh...
Skön kille: If you don't smoke it, don't even fucking TALK to me man! HAHAHA!

Lörd:

Jag: Har du jobbat i helgen Malin?
Malin: Ja... Med downs syndromedrabbade.
jag: Aha, hur är det då?
Malin: det är riktigt lugnt faktiskt. Jag har mest suttit och fikat med dem.
Nils: Ja, de är ju lätta att ha och göra med. Peppade på nya saker. Liksom alltid...down.

Så puttenuttigt, men det är fel.

Film: Be kind Rewind

När sladderkäften Danny Glovers videoaffär hotas av nedläggning, på grund av de progressiva marknadskrafterna, måste den gamle kvartersgubben åka iväg på en researchresa till andra videoaffärer och kolla hur de gör för att hålla affärerna flytande. Som om det inte vore ologiskt nog att han inte hört talas om en dvd tidigare. Det tar honom en vecka (!) att göra sin forskning över vilket "dåligt urval" de andra (undeförstått pre-multinationella) kedjorna kör med. Herregud, jag vet att han är gammal. Men jesus, en vecka?

Glover försätter alla vita-övre-medelklasskids-med-vänsteråsikters favoritrappare Mos Def, in charge of den slummiga vhsbutiken. Och Def spelar faktiskt väldigt övertygande i rollen som utvecklingsstörd. Han pratar i ungefär samma tempo som screwrösterna i sydstatshiphop och verkar inte förstå hur man öppnar en kassapparat, trots att han arbetat i butiken hela sitt liv.
Jack Black spelar en konspirationsparanoid low-life som bor i en husvagn och sover med ett durkslag på knoppen för att skydda sig från "regeringens hjäntvättande mikrovågor". Troligtvis är Blacks karaktär en produkt av Amerikas failande vårdsystem för mentalsjuka, eftersom han uppenbarligen är i behov av ett läkarteam (jobbandes round the clock).

Hur som helst får knubbisen för sig att sabotera ett elkraftverk (why?) och gör sig själv "magnetiserad", detta raderar i sin tur alla ruttna vhsband och killarna måste spela in nyversioner av alla gamla filmer. Och med nyversioner menar jag barnversioner. Respektlöst kallas de också "sweded".
Så småningom vill hela kvarterat vara med och filma. Och hela skiten förvandlas till en slags community gangbangfilm där alla på gatan är med och spelar in nya filmer och sedan hyr dem och tittar. Naaw. Vad sött. Alla kan tralla.


You gotta, make your own kind of music. Sing your own special soohoong. Make your own kinda music - even if none sing aloooong!

Frågan är om inte Mama Cass/Mamas and the Papaslåten "Make your own kind of music" var synopsis för Be Kind Rewind. Eller var den helt och hållet manus? Den ovan nämnda trion gör med Michel Gondrys puttenuttiga handlag allt för att stila upp filmens vibe till en etnicitetsöverskridande Cosbyversion av en annan del av Köping.

De hjärtlösa storföretagens och myndigheternas oförståelse för konsten blandat med gör-det-självdiskursen gör att Michel Gondrys luftslott till subkultur känns som högerextremistisk propaganda, tillverkad för att skrämma bort folk från allt som heter kollektiv kreativitet.




Just det, så är Mia Farrow med också. Varför? Ja det vet nog inte ens Mia Farrow.

Tema Michael Haneke: Vargens tid

Vad var det för nåt?
Jag såg inte ens klart den.
Alltså den började ju svinbra, en familj som driver omkring i nåt slags post-apokalyptiskt landsbrukssamhälle. Kallt, hårt, eeh kanske lite väl kallt och hårt. När de hittar en tågstation med andra överlevande blir filmen en enda lång ostrukturerad sandlåda av anger managementbehövande människor som utan terapiledare går lös på varandra och skriker och gapar om fan vet jag.
- Skäms ni inte!
- Du borde skämmas!
- Jag måste ha vatten till min flicka! Hur mycket får jag för min guldklocka?
- Tack för klockan, hej då.
- Nej ni borde alla skämmas!


- bråkar de nu igen?
- ja...

Jag stängde av. Så är det när man har blogg. Man behöver inte se klart allt. Jag skulle rekommendera första timmen. Efter det: You're on your own.

Tema Michael Haneke: Pianisten

Film: Pianisten (La Pianiste)

Jag fick se den i etapper för att den var så tung. Men faa-ha-han så bra.

Nu menar jag alltså inte om den där Roman Pedophile Polanskifilmen med Adrien Brody där han svälter i Warsawagettot men då allt ändå är ganska lugnt. Nej.

Här handlar det om den sjukt strikta pianolärarinnan Erika, masochist som hon är drömmer hon om att bli slagen och förnedrad. Eftersom hon bor hemma hos sin kontrollerande (och halvklyshigt konservativa) gamla mamma har hon aldrig möjligheten till ett korn av privatliv. Världen är bara piano,piano,piano. Som lärarinna är hon dessutom hänsynslöst kall och förväntar sig alltid mer än perfektion av sina elever. "Glöm Shubert. Du fixar det inte." typ.

Så börjar en av hennes elever, en hockeyhunk med luggen i ögonen hela tiden (ni vet) stöta på henne. De utvecklar en problematisk relation där hon först intar maktpositionen på samma sätt som hon tidigare varit som proffessor. Men när hon måste blotta sig vrids maktperspektivet. Det kränger omkring nästan. Erika skiftar från att kallt avvisa Walter till att sedan patetiskt kasta sig på rygg och ge sig hän för total underkastelse. I ett brev skriver hon i detalj hur hon önskar bli slagen och förudmjukad. Något Walter avfärdar men sedan agerar på.
På något sätt älskar de varandra ändå. Fast Erika nog hatar sig själv väldigt mycket.

Först tänkte jag att det var en rätt konventionell film för at vara Haneke. Men när Erika smiter in på en drive-in-bio för att onanera till ljudet av de knullande paren i bilarna släppte jag den misstanken.

Jag orkar inte skriva mer nu. Men. Svinbra film.

Högern är vacker

Varför är jag höger?

För att högern är vacker.

De pratar om människor i termer av starka och insatta. Vi har av de
mest logiska förklaringar allt och allting gemensamt. När jag hör dem
prata om "det starka folket" ser jag deras mun röra sig som
slidväggarna i slow motion, precis innan en orgasm. Pratar de om
individens styrka och uppfinningsrikedom på ett sätt som väcker lust i
mig - ja då vet jag att jag har en moderat framför mig.

Det finns ingenting som motiverar mig mer än högerns skönhet.

mångfaldens, högerkärleken, och kvinnobejakandets skönhet går inte att
ignorera, den har du i fejjan.

Men högerns skönhet, den doftar. Doftar som guldet vid regnbågens slut.

Högerns kärlek är kärlek till människan i stort. Högern är för alla som börjat tro och drömma om människors skönhet...


Sådär. Hur reagerar ni på det här?

Tema Michael Haneke: Code Unknown.

Med anledning av att Michael Hanekes remake på sin egna Funny Games går upp på fredag kör jag temavecka i hans namn. If you don't like it, you can giiiith out.

Film: Code Unknown.

Ett antal människoöden som påverkas av samma händelse (se klippet). Splittrad i sin Berättarstil, lite som 71 fragment, men ändå inte.
Haneke är duktig på att göra maktförhållanden tydliga och jävligt obehagliga. Tystnaden skriker - som de ju så klyshigt säger. Men här är det så.
Bra film med "Världens bästa öppning".

Kultur är sånt som kommer från andra länder.

Diggar Karoline Erikssons filmkrönika i dagens svenskan:

"Svenska bios kriterier för ”kvalitet” är alltså att en film är fransk (kultur!) eller bygger på något annat än en superhjälte-serie. Eller att Stellan är med. Han är väl också kultur, typ?"

The Gameplan

När boken The Game kom för ett par år sedan var det ganska mycket skrik och gråt. Vi lever nu med efterspelet där folk inte förstått hur sent det är att göra sig lustig över att "det där aldrig skulle fungera på mig" vilket ett par tidningar cyniskt (och felaktigt) hävdade redan när boken släpptes. Trots detta ondgör sig just nu Emma Gray Munthe över vad hon kallar "Neil Straussande män" som raggat på henne och menar att den nästa som försöker belönas med ett krossat näsben. Sonja Schwarzenberger skrev en krönika i punkt.se för ett par dagar sedan där även hon menar att beteendet ”Jag stöter men är allmänt otrevlig” härstammar från nämnda bok. Hon fortsätter recensera boken med orden "en härlig instruktionsbok i hur man blir en artist på att manipulera och tyka sig i säng till priset av sin själ och värdighet".


Beteendet Sonja beskriver om är mycket likt det som männen på Emmas blogg verkar pyssla med.
Problemet med Emmas, eller mest Sonjas resonemang, är att ingen av dem verkar läst boken. Där det pedagogiskt (men tydligen inte tillräckligt pedagogiskt) förklaras att man inte får ragg genom att bete dig som ett asshole. Att Ingen gillar ett svin, särskilt inte ett som säger efterblivna saker i stil med "vilken ful tröja du har". Att det gäller att skapa en atmosfär av trygghet och visa sig icke-behövade.
I övrigt lär boken också ut att komplimanger är bortkastade ord, vilket jag lärt mig first hand.

Jag förstår ju att Emmas ruttnar på de här snubbarna. Jag vill mena att själva "neg"verktyget missuppfattats av ett gäng patentlösningsökande idioter som tror att det räcker med att på fullaste allvar förolämpa någon. Vilket är fel. Skärp er för fan. Sånt håller bara ”rollspelnördar utan social kompetens” (som Sonja kallar PU-artists) på med.
Det är inte vad du säger, utan hur du säger det. Och det krävs genomtänkt patroniserande härskartekniker för att nå framgång.

Inte för att jag har någon claim på sånt förkastligt beteende. Men att bara "tyka sig” hade helt enkelt aldrig fungerat på mig.



Här har ni Trailern.

Jägarna

Som ni vet finns det många fördomar om folket i Norrbottens glesbygd. En del stämmer inte. Men de flesta är faktiska underdrifter av en mycket värre sanning, något jag planerat att idag bevisa bortom mikroskopiskt litet tvivel.
Jag har använt mina journalistiska superpowers för att, till mina kära läsare, tillhandahålla ett genuint referat från vildmarksstyrelsens informationsbrev till ett mindre byasamhälle i djupaste BD. Jag har valt att hålla den specifika orten hemlig. Vad jag vill visa på är att det bakom alla småaktiga och inavlade påhopp ändå finns vänskap. Att det i glesbygden existerar kärleksfull förbrödring bakom även de hårdaste, grövsta och tjockaste tallar.
Precis som polisen Erik och tjuvjägaren Leif i filmen Jägarna handlar den här historien om två bröder. Olika är de, men konflikten har fört dem närmre varandra än de tidigare trodde möjligt.

Följande text är deras sanningssaga och alltså direkt saxad från brevet.
Som Brolle sade: Nu jävlar kör vi.


INFORMATION till markägare inom viltvårdsområdet.

Historisk återblick.

Området bildades i början av 1970-talet. Markägarna var vid den tiden bosatta på orten, men med tiden bland annat genom utflyttning skedde en nedgång i befolkningstalet och markägandet blev utspritt nästan över hela landet. Fler markägare har således blivit ”utsocknes”.
Sammanhållningen var god, jakten var trivsam, tills att en utkristallisering i ett grupptänkande började ta form.
Man började skilja på ortsbor och vissa utsocknes, och därmed skapades en grogrund för motsättningar, ett förhållande som gäller även idag.


Vi vill med dessa händelser redogöra för vissa saker som hänt.


Händelser att notera.

November 2003.

Under pågående älgjakt under ordinarie jaktledares ledning, uppmärksammas att Carl Reinholdtzon Belfrage och, enligt uppgift, Johan Wirfält, utan föregående anmälan och utan jaktledarens vetskap, bedrev älgjakt inom samma område. Carl Reinholdtzon hade med detta visat ett flagrant brott mot jaktsäkerheten då han på detta sätt äventyrat kamraternas trygghet i jakten. Jaktledaren avbröt omedelbart jakten.


September 2006.
När älgslakteriet skulle iordningsställas för älgjakten, upptäcktes att sex stycken döda ekorrar placerats ut på olika ställen i slakteriet. Kropparna var stadda i förruttnelse och slakteriet klorintvättades före användning. Den som utfört åtgärden hade tillgång till slakteriets andra nyckel.


Juni 2007.
Från Carl Reinholdtzon Belfrage samt Johan Wirfält inkommer en skrivelse där man i 11 punkter kommer med helt grundlösa påståenden om styrelsens arbete. Innehållet betecknas som ren smutskastning vilket påpekas under följande årsstämma.

Jatkstämman 2007.
I stämmans slutskede togs frågan om sektionsindelning upp. Johan och Carl delgavs styrelsens beslut. I högljudda ordalag yttrade Carl att han skulle bedriva jakt enligt
Kuivakangasmodell, d v s skjuta älg på sin mark inom området och att ”det skulle bli synd om dom som kom dit”. Wirfält och Belfrage lämnade stämman innan den avslutats och frågan om sektionsindelad jakt kunde därför inte vidare diskuteras.

Påföljande måndag sågades ett flertal jakttorn ned. Tornen var placerade på Wirfälts och Belfrages marker, men även torn på andras marker mötte samma öde.

Carl ingav besvär till länsstyrelsen över jaktstämmans beslut. Länsstyrelsen beslutade avvisa ärendet utan någon vidare åtgärd.

Extra jaktstämma den 18 oktober 2007.

...Vid stämman uppstod en viss förvirring vad gäller rösträtt där markägare i avtal givit jaktarrendatorn rösträtten på sina marker. Man hade dessutom fullmakt från en del markägare.
Under den extra stämman blev en medlem av Carl Reinholdtzon i höga ordalag beordrat att ”hålla käften”. Samma person yttrande därefter ”åk dit ni bor och jaga där”.






Vissa namn i texten är fingerade.

How do I reach these kiiids?

Like this:

Lärare: Inom psykologin pratar man ju fortfarande om "könsroller". Vilket vi på vår institution, där vi läst genusvetenskap, tycker är... ute i tomtelandet liksom.

Min brors sellout

Har idag had my way with Min brors flickvän (Dan in real life).

Autism

I dagens tidning har jag en intervju med låtskrivaren och sångaren i det fina bandet Autisterna, den blev bra tycker jag.

Autism en diagnos, inte en sjukdom.

The Road to nowheres

Vad är en existerande varelse? Vad spelar det för roll om det finns något levande, om man ändå avundas de döda? Att försöka överleva kannibaler och andra våldsamma avskum, för att inte tala om vildmarken och det kalla vädret efter att världen försvunnit, tillsammans med ens fru, är inte ett självklart åtagande. Det kunde till och med fått Sisyfus att skaka på huvudet och mumla "fucking retard..." om inte mannen i fråga haft en son att ta hand om. Omnämnd endast som "The Man" i Cormac McCarthys roman är "papa"-karaktärens arbete från första till sista sidan att hålla sin son undan för en vidrig verklighet i en post-apokalyptisk värld. McCarthy är gubben som i hipsterkulturkretsar numera är känd som "Den där killen som skrev boken till No country for old men" eller möjligtvis "Oprahs nya litterära buttplug" (okej, det myntade jag nu).

Post-Apocgenrens begränsning, att den sedan tidigare är ganska välbekant i sin form efter Max Maxn eller för er som gillar sånt: Fallout. Så några överraskningar, vilket brukar vara sci-figenrens esse, blir det inte. Och now hear dis: Det gör ingenting.
Det blir mycket "göra" och mindre "reflektion" under post-apokalyptiska livsförhållanden. Pojken och hans far samlar, svälter, fryser (meningen "It was very cold" återkommer säkert sex gånger), de gömmer sig för, springer från och vid extremt obehagliga tillfällen slåss de med the badguys. "Bad" som i människoätande alltså.
Att världen i The Road är lika rolig att leva med som ett sönderknullat rövhål kan låta lite grovt, men en värre skildring av en totalt utplånad mänsklig kultur och civilisation har jag inte fått njuta sedan Luc Bessons debutfilm "Den sista striden", som är snäppet värre då till och med språkets förmåga raderats.


Dialogen beskriven är precis som tankarna, praktiska. Mannen och hans son pratar om alla faror som finns, eftersom de konstant är rädda, och pappan försöker att inte berätta om det som en gång fanns. Han är osäker på hur hans son skulle reagera då katastrofvärlden numera är pojkens enda verklighet. McCarthy behöver aldrig stilisera något. När mannen säger "I will never leave you" till pojken har jag ingen anledning att se detta som ickeoriginellt berättande. På samma sätt köper jag helt och hållet känslobeskrivningar av tomhet som "The man stood silent, thinking about his life. Then realized that there was no life to think about. So he want back to the boy" (well, från minnet). Det är fan Apocalyps minimal, och smått genialiskt skulle jag vilja tillägga.
Det är också nice att hela "Vad hände egentligen med hela världen?"-prylen nästintill slopats helt och hållet. Och det är just på grund av nödvändigheten i frågan. Visserligen pratar pappan och pojken vid lägerelden om hur många människor som kan tänkas finnas kvar, varför de aldrig träffar några "Good guys". Men pappan svarar alltid kortfattat på frågor om den gamla världen. Jag tror så här: Han måste till och med ransonera sin tankekraft för att klara av att överleva. Vilken hjälte ändå.

***

Och nu håller de alltså på att filma skiten också. Vilket jag i det här tidiga skedet har blandade känslor inför. Att Charlize Theron har en huvudroll känns oroväckande med tanke på att de enda gångerna hennes karaktär nämns i boken är i korta flashbacks. Att en så stor stjärna som henne castats tyder på att rollen har en ganska stor betydelse, vilket den inte har i boken. VILKET kan bli smetigt.
Regisserar gör doldisen John Hillcoat som petade ihop den ganska innehållslösa Nick Cavewestern "The proposition" för ett par år sedan. Ökenfotot där var förvisso snyggt, men det kanske inte bör tillskrivas Hillcoat?
Äh fan, hoppas att det blir bra.

Och nu: För att jag älskar mina läsare så mycket har jag idag en bonus till er, nämligen en alkoholiserad tants gravt förvirrade filosoferande angående människans existens. Ljudupptagningen gjordes från insidan av en lägenhet vid ett brevinkast genom vilket hon en fredagskväll försökte storma mina vänners lägenhet. Jag tycker att klippet passar här. The Road är djupa råa studier i existensialism, individualism, maktansvar. Om man är ensam på jorden och Gud är död, har man då en större skyldighet att leva vidare? Om inte, när är man berättigad att ge upp och ge efter för sin ibland brinnande deathwish. I sina svåaste stunder ställer mannen i boken sig själv frågor som: Kan man mörda sin egen son med en stor sten, om han hotas att bli källarkyld plockmat för kannibaler?

Och nu lyssnar ni.

Killeuse

Om det är någonting kvinnor tycker om så är det skräp.
Dålig teve, dålig musik, dåliga möbler, dålig mat och dryck. Nu menar jag förstås inte alla kvinnor, bara ni som läser den här bloggen.
Haha. Eller okej, Dåliga män. Det antar jag är en preferens även utanför bloggosfären.
Därför är min plan för framtiden är transformera mig själv till en enda stor dålig idé. Alltså en sån kille som när tjejer ser tänker "Gud, den där killen är en så jävla dålig idé" - för om det är något kvinnor är bäst på (efter män förstås), då är det att agera på sina dåliga idéer.

Eller: "Tjejer gillar knarkare" som min vän Karl uttryckte det för länge sedan.

Tyvärr är min kropp för mycket av ett fåfängt tempel för att förgiftas av heroin en gång i veckan, inte heller skulle jag på mitt csnlån kunna bekosta ens ett ruffigt crackberoende. Varför en livsstil som attraktiv missbrukare känns svåruppnåelig. Jag har slutat både röka och snusa vilket bara lämnar kvar två sexiga laster. Nämligen Alkohol och kaffe. Den tidigare av de två är en tråkig sak, nu när larmrapporter kommer om att unga kvinnor dricker lika mycket som män är det svårt att imponera en kvinna med hur mycket öl jag kan bonga.
Däremot har jag sällan känt mig så farlig som när jag efter klockan 21 serverar mig själv en god kopp kaffe. Ingenting säger "Jag lever i nuet och skiter i morgondagen" på en lika äventyrligt sätt som att dricka kaffe på kvällen. De kvinnor jag träffat i samband med mina sena koffeinintag har knappt låtit mig ta en påtår innan de högljutt krävt mig på odjuriskt sex. Alltså sånt sex som odjur har.

Okej, jag ljuger lite.

Men det här är sant:
Jag skulle vilja tacka Stockholm för att ni kom till våra klubbar och gjorde min kväll igår. Kornel Kovacs och hans vänner fixade dessutom en fuckish efterfest ute i Johanneberg. Klockan 03.30 ute i nån chalmersk festlokal styrde de plötsligt upp hård jävla house, videoprojiceringar, glowsticks och dödskallemasker.
Man vet att det är bra när två dårar fäktas med enorma krukväxter, palmer, på dansgolvet klockan 06 på morgonen. Earth hour var liksom so over. (amen skoja! Det var plast, okej?).

En tjej dansade såhär. Coolt. Jag gillade henne.

Post-hype: Bob Dylanfilmen

Film: I'm not there
Regi: Todd Haynes

Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck.
Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.

Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke.
Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare.
Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.

Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.



När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there.
För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.

Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.

Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.

Publicerad något förkortad här.

Boobs Metal

Hehe, ja. Jag såg den där filmen från 1981. Heavy Metal.
Den var lite som om Frank Miller fått fria händer inuti the twilight zone. Männen är antingen Rådeffade bolamutanter, knarkade slackermyrslokar, Cyniska taxidetektiver eller någon annan valfri 80-tals 15årings fantasibild av sig själv. Skurkarna är förstås feta businessmen a la jabbadehutts eller lite hunkiga och fascistondskefulla alfaaliens. Filmen handlar om en grön boll som svävar omkring mellan olika planeter och dimensioner. Där den hamnar så blir det nåt slags trubbel. Amen tänk typ gamla Outer limits eller Twilight zone ute i rymden. Och tecknat, hajar du grejen.
Kvinnor är för det mesta tysta, karaktärslösa och de tar ALLTID av sig kläderna. Dock så uppskattade jag en tjej som tydligen heter Taarna. Hon är den hårdaste bruden i filmen, och den sista av sitt slag, vad nu hennes ras hette. I slutet måste hon hugga huvudet av massvis gröna våldtäktsmän.
En av Youtubekommentatorerna kallad batcountryrabid sade det bäst, alltså riktigt sci-fi-convention-töntigt:

"I always liked Taarna--I liked all Heavy Metal girls back then. I mean ya she was half naked but she was also bad as fuck!"

Visst fan låter han som en trustworthy kille för saklig, samtidsenlig queerteori. Han kommenterar en scen då Taarna tar en lång skön flygtur, några nice simstrokes och byter sedan gear i lugn och ro.



Yes. Tror ni det är en slump att hon flyger på en stor jävla fallos som kluckar som en tupp?

Hur som helst, anledningen till att jag tog upp det här: South Park gjorde en hyllning till filmen i ett avsnitt förra veckan. Och jag älskar South Park.

Things we lost in the Fire

Benicio knarkar, mår skit. Han flyttar in hos Halle Berry vars man har gått bort. Han rehabbar, mår bättre, joggar lite. Sen knarkar han igen.
Helt okej film. Men se hellre Efter bröllopet.

April April

Jaha. Första April. Och jag får tydligen cancer i bukspottskörteln. Kul skämt.