Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.

Clean Idé på klubb?

Filmjournalistik möter sportjournalistik

hahaha!

27 sorters dressing

En av författarna i den feministiska antologin Könskrig förklarade att det mest provocerande för patriarkatet är en kvinna som visar att hon inte behöver en man.
Uppfuckad av könsmaktsstrukturer sen, typ födseln, tycker jag att det ligger en hel del i detta. Inte minst med tanke på att en hel filmgenre skapats för att förhindra nämnda provokation. Entré: den romantiska komedin. Här härskar den heteronormativa tvåsamheten framför både individualismen och kollektivet. En ensam tjej och ensam kille, olyckliga, mest tjejen förstås, skall i slutet mötas i en kyss till applåder på offentlig plats och (underförstått) leva lyckliga i alla sina dagar.
I 27 Dresses träffar vi Jane (Kathrine Heigl). Hon är den ständiga brudstjärnan, alltid alla andra till lags men i hemlighet bara drömmer om sitt eget fantasibröllop. Allra helst tillsammans sin chef George, spelad av en deffad Ed Burns.
Samtidigt som hon trånar efter chefen uppvaktas Jane av den cyniske journalisten (Gud vilken skräll) Kevin som egentligen är hetare och mycket charmigare. Tyvärr har Jane svårt att se detta, även om vi som publik hajat det efter två sekunder. Istället går hon omkring med ett ansträngt leende och deppar. Så småningom blir allt värre då hennes lillasyster Tess, spelad av svenska Malin Åkerman, börjar träffa George och vill till slut gifta sig med honom. Som om detta inte vore nog anlitas Jane naturligtvis för att ordna hela bröllopet. Ordet ”overkill” kanske säger er någonting? Well, faktum är att filmen ibland blir så maxad att den slår knut och blir en parodi av sig själv, vilket i och för sig är roligt men känns ofrivilligt.

Det hade gått att skriva en essä om hur Jane egentligen är i behov av en legitimerad terapeut och inte ett sagobröllop, men det finns det inte textutrymme för här. Istället kan jag konstatera att ett patriarkatets verktyg som 27 dresses inte känns så provocerande som jag föreställt mig.

Pete Doherty

Hoppsan, skulle tentan in imorrn? Och jag som bara skrivit en av sex sidor. Ser ut som att jag likt alla balla (whao!) rockstars skiter i att leverera på utsatt tid. De ska få sin skit som de älskar, men inte fören jag är färdig att prestera. Gillar de inte mina grejjer blir jag lack och tycker att de är dumma i huvudet. Oh Yeah, jag är allt kulturvetarnas ODB.

Pissar på din stil

Japp. Bilden föreställer Jared Leto anno 2008. Och nej, det är inte en fatsuit han har på sig.
Den en gång stuprörsbärande emo-innovatören (Fniss, ni har väl hört 30 seconds to mars?) Leto har alltså "fulat till sig" för nya filmen Chapter 27. Detta i, gissar jag, en långt hegemoniskt uttjatad förhoppning om att få pryda spiselkransen med en gyllene gulddildo som ett gäng farbröder dubbat med det hungriga namnet Oscar.
Filmen handlar om mordet på John Lennon. Jared ska tydligen spela mördaren som stalkar Ex-Beatlen i New York 1980. Filmen går upp på bio i US på fredag och av trailern att döma verkar den inte helt värdelös. Förutom att det känns lite ologiskt att en puma som Lindsey Lohan skulle vilja hänga med ett tragiskt trenchcoatfetto som Leto.

Jag stör mig betydligt mer på det ständigt hetsiga "förändra stjärnans kropp"-greppet som är regel i Hollywood. Jared Leto är helt enkelt inte så bra, kunde de inte bara anställt en duktig fet skådespelare istället? Nej, fuck dat, det är inte hälften så imponerande med en kvalitativ rollprestation som en kändismutation. Vem bryr sig om film när vi kan intressera oss för Letos lavemangkantrade resa tillbaka till hunkyness? Vi ska ha en historia utanför historien, borde inte den skiten vara metafilmens antikrist?

På allmän begäran: Matlagningsblogg

Recept på en lyckad påskmiddag

"Toast á la konto -90"

Fem skivor mörkt bröd
Majskorn konserv (eldorado)
chilisås
Sista biten hushållsost
Parmesasost

Smöra mackorna med chilisåsen och applicera sedan majsen. Eftersom parmesanosten är ganska hård går det bra att använda en osthyvel. Lägg på skivorna på tre av brödskivorna. Hushållsosten som är för tunn för att hyvla får du helt enkelt smula över de resterande två. In i ugnen på 200 grader i ungefär 15-20 minuter, eller tills osten börjar bubbla. Avnjut med citronvatten till filmen Sixteen Candles.

Bon Apetit bee-yatches!

Sötsmakande kontroverser vi minns

Solero shotskontroversen

För ett antal år sedan lanserade glasstillverkaren GB en behållare innehållandes små smaksatta iskulor. De lanserade produkten som "glass" och döpte den till "solero shots". Kanske var tanken att skapa känslan av att äta gammeldags ammunition och detta ur något som påminde om en grov buttplug? Hela konceptet blev dock för mycket att hantera för en stackars pojke som satte en bit av plastlocket i halsen. Högst underligt eftersom det mest praktiska sättet att öppna behållaren var att använda sina händer och inte sina tänder. Hur som orsakade detta ett enormt föräldrauppbåd där produkten krävdes bort från marknaden och GBs chefers huvuden helst skulle serveras på ett silverfat.

Insektsklubbkontroversen

Namnet antyder ett slags disco där folk klär ut sig till Jeff Goldblums fulländade metamorfos Flugan och dansar till den här låten vilket förvisso skulle bli en alldeles egen kontrovers. Men tvärtemot sånt strunt handlade det här om en konfektprodukt jag och mina vänner kom över i unga år. Klubbor som av någon anledning innehöll olika exotiska insekter och omgärdades av sånt där stelnat klubbgegg. Även om Insektsätningen blev ett slags eldprov av manlighet (de som inte svalde var fjollor) var det godisingredienserna själva som orsakade ramaskriet. Det visade sig nämligen att klubborna innehöll skitfarliga färgämnen som i värsta fall kunde orsaka allvarliga inre skador. Insekterna var dock nyttigare än något annat i kiosken.

Nogger blackkontroversen.

Den här minns väl de flesta så jag tänker inte bli så långrandig. Någon blev upprörd över hur nära den här produktens namn liknade ett väldigt laddat uttryck som av KKK-anhängare och Landskronabor används för att beskriva mäniskor med afrikanskt ursprung eller helt enkelt lite mörkare hudfärg.
Det som dock blev tydligt i debatten var att just garderobsrasisterna fick en ursäkt att utöva sin yttrandefrihet utan större protester. Argument som "Pippis pappas kommer alltid att vara negerkung och så är det med den saken!" bemöttes av samhället med unisona hyllningrop och traditionsdårar kunde gapa vidare om att "Jaha men då kan vi väl förbjuda ordet "kaffe" också, det är ju samma som "kaffer" som ockupationsmakten i Afrika använde!"
Nigga please?


Push-popkontroversen

Ursäktar om rubrikerna är vilseledande. För även om denna titel skulle kunna vara löpsedelsrubriken efter en stor knarkrazzia på avenykrogen Push (där gästerna "poppat
allt annat än popcorn") så utspelade sig följande kontrovers också i barndomens chimärtrygga sköte. Barndomen var nämligen en fullständigt livsfarlig tid vilket inte minst blev tydligt när en ung man efter avslutad push-popklubba lekte med lufttunneln som skapades i behållaren och spelade pingpong med plastpluppen som låg därinne. Höljet lossnade förstås och slungades när i pojkens hals som kvävdes svårt.
Åter igen förbjöds vi ungar att inhandla en produkt vi älskade. De lite tuffare kidsen (som jag själv) fortsatte köpa push-pop och leka med döden genom att spela med den där plastbiten i det tubformade fodralet. Med andra ord knullade vi redan då med konventionerna.

Den som aldrig nådde media: Calippokolonialismen

Det fanns två sorters calippo men jag minns bara den bruna colavarianten. I låg ålder användes denna som verktyg i presexuella lekar. Det hela artade sig så att en av pojkarna öppnade calippoisglassen och förde ner den till sitt skrev. Där pressade han ut den avlånga isglassen ut pappfodralet medan en annan av pojkarna stod på knä och "sög av" calippoglassen. Detta var självklart ett sätt att "få sig en del av den andre", ett slags arvskolonialt homgentänkande då Calippon i pojkarnas ögon föreställde en mörkhyad persons monstruöst stora penis. Föreställningen om "den andre" var tydligen inpräntad i våra unga sinnen redan då. Calippon fick symbolisera en tredje part i sexleken, någon vi inte visste så mycket om, men som man i sin naiva hjärna föreställde sig ägde en ohämmad och starkare sexualitet än oss blekfisar. Ja, ni kan ju tänka er vad som hänt om det här hade läckt ut.

Not so 'into' the wild

Know that Sean Penn written/directed/noveladapted/inspiredbytruestory/critically asstossed hikingtrip-movie?
I'm sure you've heard of it, it's starring that kid who fucked Jack Bauers daughter in The girl next door. They were even on Oprah promoting the film and she seemed to have ”lohooved it”.
I'm quite positive you've bumped into descriptions like ”life affirming”, ”celebrating the beauty of natures authenticity” or some equally pretentious bullshit? Yeah well, what it's really about is basically a spoiled twenty-something guy who can't cope with the real world and just takes off, into the wild.
This seems like a perfectly good solution if there'd been a huge draft for a nuclear war going down. However, Chris McCandless (played by Emile Hirsch. the fucker, remember?) does it because he feels trapped and unable to fulfill himself in todays urban and commercial ”society”. An environment where noone can call themselves happy in a real sense (the ones that do, are kidding themselves).
Young douche Chris then proceeds to disown his family, change his name to ”Alexander Supertramp” (da hell?) and sets his sights on Alaska, in search of a greater ”truth”.

Sean Penn said to the press a few months ago that he wanted to redefine the question ”what is the meaning of life” and that we instead should ask ourselves what the meaning of death is. (No, I'm not kidding.)
Penn also stated that people who give negative criticism (In general!) or call Chris an idiot only are jealous of his courage.

...Oooh-kay Sean, one question though, shouldn't you be sitting in a van smoking weed, ordering pizza to class or just carelessly pissing of Mr Hand? You see, saying ”you're just jealous!” might have worked at the age of 6 or in some drugdrenched haze, but adults get to criticize each other if they have different opinions. ”Courage” to do what exactly? Leave everyone who cares about you?

This film wouldn't be such a beerbong filled with mammuthjuice to consume if Sean Penn hadn't insisted on being so fanatically convinced of himself and of Mr Supertramps naive "bravery".

Here are two really interesting qoutes from the movie:

”I think careers are a 20th century invention and I don't want one.” - Chris tells an old man who's trying to talk him out of his trip.

What the fuck do you think your individualistic idea of fulfilling yourself by telling everyone to fuck off is? A good old medieval tradition? Written in the constitution? Oh, wait...

”The core of mans spirit comes from new experiences”

Sure, I'm all for meeting new people and going places I haven't been, experiencing DIFFERENT CULTURES.
Where did Chris go och who did he meet? He went on a really long campingtrip to an abandoned ”magic bus” and ate some bad weeds. Shit, even The Fresh Prince went camping in one episode. It's not a lifechanging experience.
Chris then hung out with some stoney (presumably retarded?) dreadlock-kids by a river, a couple of hippieboomers in a trailerpark, Vince Vaughn with a badly faked accent and finally some old man who cried and wanted to adopt him (Da Fuck!?).
Ayway, I don't have to leave all my possessions and put on a fugly beanie to hang out with a bunch of freaks. I just visit a musicfestivals every summer. But I can't say it's made me any smarter or realizing any greater ”truth” than that camping kills people everywhere.

I think you understand what I'm getting at here. Into the wild is nothing more than boomer propaganda, an forcefull attempt to remystify nature and with Sean Penn covering his ears like a baby unless someone tells him what he wants to hear.
Look, why didn't Chris just take a class in basic wildlife survival? Pherhaps he could've avoided death?
No way José. It wouldn't have been for reals, that's why. And that shit's courage. But I have to hand it to the guy, it takes a couple of blue balls of steel to pass up sweaty trailerparksex in the middle of nowheres with a sixteen year old supermodel.

Vapenkomik

De här killarna i bandet Vapnet är för roliga. Ja ni har säkert hört deras musik som ju inte går att anklaga för att vara annat än riktigt bra. Hård inuti och mjuk utanpå skulle man kanske kunna säga? Deras inbördes humor är dock något annat.
Trummisen, vi kan kalla honom "Philip Gates", tog på sig att konstruera ett av de mest omständiga practical jokes jag hört talas om i modern Göteborgsk pophistoria. Eftersom Goodbye Zebras alltid håller örat mot gräset så får ni läsare ta del av detta, exklusivt är bara förnamnet och så här gick skiten down:

Philip ringde Martin Abrahamsson, dvs låtskrivaren (och basisten tror jag) i bandet Vapnet. Philip hävdade dock att han hette något helt annat, vi kan säga "Gorbatjov Duffolas" för sakens skull, och fejkade sedan en trovärdig stockholmsk brytning.

*Ring*
Philip: Hej det här är Gorbatjov Duffolas från elektronikkedjan expert, är det Martin Abrahamsson jag talar med?
Martin: Japp, stämmer. Ja, det kan du skriva opp!
Philip: Eh, så bra, du förstår anledningen till att jag ringer är att du har chansen att vinna en dvd-spelare i en tävling som vi kör nu i vår.
Martin: Åhåå?
Philip: Jo du förstår Martin, någon som heter Philip Gates har anmält ditt namn och telefonnummer till tävlingen via ett flygblad när han handlade hos oss för en månad sedan, jag antar att du inte har något emot att medverka?
Martin: Ja Philip, Vi spelar i samma band!
Philip: Okej... Men du har inget emot att medverka i tävlingen då?
Martin: Nej nej, Rock n roll för fan.
Philip: Så bra, vi hör av oss!

Martin fortsatte sedan med att berätta om telefonsamtalet till flera av sina vänner, glad över att han snart kunde vara vinnaren av en splitterny dvd-spelare.
På bandet Vapnets rep några dagar senare pratade Martin med Philip om att han anmält honom till tävlingen:

Martin: Phille, de ringde mig från Expert och sade att du anmält mig till att vinna någon tävling med dvd-spelare?
Philip (med sin vanliga Göteborgska röst): Hmm... tävling, tävling...? JO! Det var ju skitlänge sedan, jag var på Expert och skulle köpa en GPS till min pappa när han fyllde år. Så då fyllde jag i nån liten lapp och kom väl att tänka på dig och att du behövde en dvd-spelare.
Martin: Ah. Asschysst, för jag behöver verkligen en dvd-spelare.
Philip: ja, Hoppas du vinner då.

Ett par dagar senare ringer Philip upp Martin igen, åter igen med sin tillgjorda stockholmsaccent:
*ring ring*
Martin: Ja hallå det var Martin här.
Philip: Hej Martin, det var Gorbatjov Duffolas her igen från Expert.
Martin (peppad): Hej!
Philip: Hej hej, hemskt mycke hej. Jo jag ville bara meddela att du är en av de utvalda vinnarna i tävlingen om dvd-spelaren...
Martin: Wow! Vad grymt! En dvd-spelare!
Philip: Ja... Nu behöver jag bara lösenordet från dig.
Martin: Lösenordet?
Philip: Ja på tävlingsansökan skulle man skriva ett lösenord för att kunna bekräfta sin vinst senare, har inte din kompis sagt vad han skrev för lösenord?
Martin: Nej... men alltså, kan inte du ringa tillbaka en annan gång? Så kan jag fråga honom imorrn, vi ska repa då. Med bandet.
Philip: *lång suck* Jaha...
Martin: Det skulle vara jätteschysst
Philip: Hmm.... okej då, då ringer jag om ett par dagar igen och förväntar mig ett lösenord då?
Martin: Absolut herr Duffolas!
*klick*

Dagen efter var det mycket riktigt ett nytt rep för bandet Vapnet och Martin ryckte Philip i koftärmen det första han gjorde.

*ryck*
Martin: Phille, nu har de ringt igen från Expert...
Philip: Åh vad kul! har du vunnit dvd-spelaren nu då?
Martin: Ja, eller det är det som är grejen, de sade att de behövde ett lösenord.
Philip: Ett lösenord?
Martin: Ja.
Philip: ...
Martin: Ja alltså de sade att man skulle skriva ett lösenord när man anmälde sig till tävlingen. Så då måste ju DU ha skrivit dit ett lösenord.
Philip: Oj då, det där kommer jag inte alls ihåg. Nu måste jag tänka...
Martin: Ja tänk efter nu, jag vil verkligen ha den där dvd-spelaren.
Philip: Hmm...jadu.
Martin: Men kom igen nu för fan Phille!
Philip: Stressa inte, det kommer när det kommer...JO! Nu minns jag. Det stod "Lösenord för senare bekräftelse" på en rad.
Martin: Och? och?
Philip: Och där skrev jag "Ta mig i röven".
Martin: Ta mig i röven?
Philip: Ta mig i röven.
Martin: ...


Obs! texten är en dramatisering av verkliga händelser, samtal kan ha artat sig annorlunda.

Kapten Ahab

jag missade pressvisningen av den förmodade retardationsonanin Angel idag, vet inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Ingen ironi alltså, jag ville verkligen se den. Se den för att jag visste vilken utmaning det skulle bli att döda den. Alla kommer ju såga den, men jag ville såga den bäst. Sån är jag, lite tävlingslysten. Men nu har min vita val simmat bortom synhåll. Jag står med harpunen höjd över huvudet och stirrar tomt mot horisonten som ett annat jävla fån. Colin Nutley, du läser ju säkert min blogg. Kan du skicka ett recensionsex på VHS?

Fan, annars kanske jag skriver en recension ändå. Även fast jag inte sett den. Det har jag gjort förr. Don't think I won't do it Colin!

10,000 RTRD

Film: 10,000 BC
Betyg: 2 (svag)

Roland Emmerich har många människors förstörda bioupplevelser på sitt samvete. Efter ett antal super B-iga science fictionfilmer på 80-talet slog han igenom med muskeldunkaren Universal Soldier 1992. Sedan dess har han i likhet med Michael Bay (Transformers) spytt ur sig storslagna, effektfyllda, skitdåliga filmer. Vilka förstås har tjänat storslaget skitmycket pengar. Emmerich är (vilket är skönt) inte lika produktiv som Bay, och Rolands kassakossor går nästan att räkna på en hand. Independence Day, Godzilla, The Day after tomorrow och faktiskt den rätt hyggliga Stargate med 90-talets bäste it-boy James Spader. Denne teleporterades till ett främmande universum som starkt påminde om ett slags tillspejsat egypten. I 10,000 BC (före kristus) har Emmerich helt ignorerat historiska fakta och låtit människan börja bygga pyramider.
Men innan vi kommer så långt möter vi dreadlockhunken och mammutjägaren D'leh vars by bli attackerad av pyramidbyggarna som förstås behöver slavar. Vår hjältes vackra och passiva fästmö blir ivägburen av en råbarkad karl med svarta ringar under ögonen. D'leh följer självklart efter dem och möter under vägen ett gäng urgamla rovdjur. Sabeltandade tigrar och oversizade emuer till exempel, och alla har de en sak gemensamt. De är störtfula och ser väldigt fejk ut. Killen anlitad för CGI-effekter måste ha fått sitt gage i rikskuponger eller något, då han har verkligen gjort ett halvhjärtat jobb.
Ibland är det spännande men för det mesta är det bara dåligt.
Irriterande är förstås att de ondaste överhuvudena framställs som queera ökenaristokrater med decimeterlånga lösnaglar som fjollar sig vid minsta sandkorn de får i ögonen. De är svåra att ta på allvar som förlavare av en hel värld, och känns mest som en ursäkt för någon av författarnas homofobi. Förlegat till och med för 12,000 år sedan.

på grund av utrymmesbrist i fredags publiceras texten i morgondagens tidning

Discovery!

I dagens tidning har jag en intervju med Pacific! Läs här.

Konstnären som nämns i början heter förstås Stephane Manel.

Kvinnor är från Dirty Dancing, Män är från Apocalypse now.

Strage idag skriver som vanligt en underhållande och och reflexiv krönika. Själv känner jag mig lite stolt/skamsen över att jag listat ut att väninnan han nämner i början av texten borde vara den där filmkrönikanfinskan Andrea Reuter. Hon skrev nämligen på sin blogg om både Swayzeys cancer samt hennes och Fredriks kärlek till South Park. Som för övrigt har börjat igen!

Modeblogg: Fashionable Manspring - 08

Nu är ni hungriga, det kan jag nästan lukta och känna mig till. Hur det nästan kryper i kläderna på er och hur ni, i brist på någon annan bredvid, kramar om er själva i ren uppspelthet.
Ännu ett modeblogginlägg! De är orden ni skäms för att gallskrika, men ni gör det ändå. Ni skriker som en 11-årig flicka på en konsert med nickelodeonvampyrerna i tokio hotel. Och jag förstår er.

Jag har tidigare hintat att mansslöjan kommer stort i år vilket endast en galning skulle tvivla på. Nu har jag använt en 60 000 kronors kamera för att som alltid försöka få er att förstå verkligheten och samtiden lite bättre. Att den är en slöja. I väst. För män.

Presentation (in english):

For a piece of clothing to be cool, it has to be called retarded by someone other than the wearer. Such an item is the veil, which has been called retarded by a lot of westerners and looked cool on a lot of women to balance shit out. In order to make things confusing again, we set out to create a man-veil look. Because the first thing that entered my mind pretty much was “what a fucking retarded look, sort of like a man wearing a skirt”. But, after a couple of seconds gazing I thought “Wait, it’s more like a guy at an post-apocalyptic fashionshow displaying the cool necessity of a veil when acid rain is a little bit to common.” And “This is like the Keffiyeh, except with your own choice of sexy cause”.
It crept up on me like that a few times until I went “Yeah, this kinda works”.

klicka på bilderna för, du vet, större.











Copyright KV, NW, KLL 2008

Jodå.

Jag tror att indie är den nya punken, Hästpojken typ, vad är det? Punk eller Indie? Jag vet inte. Jag skrev för inte så länge sedan att punken hade tendenser att bli det nya dansband. Tryggt, traditionstyngt och så. Sen gick jag på popklubben Svanen en kväll och där visade sig ungefär samma normer gälla. en viss typ av dans, en viss typ av kläder, och så gamla bitar. Ja låtar heter "bitar" i dansbandssvängen.
Att dansa och hångla till Pulps "common people" är inget jag förringar, det är ett stort nöje jag unnar alla. Men jag hade ljugit om jag påstod att det inte kändes lite parodiskt såhär i efterhand. Alltså jag gillar dem, men parodier floppar ju nu för tiden, Walk Hard - The Dewey Cox Story gick inte ALLS särskilt bra i USA, trots Judd Apatow. Iaf på bio floppar de, parodierna. South Park kan göra bra parodier av både 300 och 24. parodier på siffor är bra.

Men Jazzhuset ja, gamla fina bitar. Och om punken är det nya dansband, och indie är det nya punk. Vad är det nya indie? Teve?

Jag såg Kobra igår, med den där dansken som försökte nedrusta Guantanamo Bay med en liten bergsprängare och Beethovens trea, helt värdelöst gick det. Nu försöker han få till en Europeisk presidentkandidat till USA-valet - Fat chance. Haha, han bara försöker hela tiden och misslyckas varje gång. På den där Livskvalitetsbloggen idag har författaren Stig Larsson (Autisterna) hört av sig och avböjt att gästblogga hos kollektivet. Detta via ett personligt telefonsamtal.
Ett misslyckande förvisso, men ett rätt fint sådant.

Som ni förstår har jag feber och har haft så i två-tre dygn, vilket skapat en kreativ missväxt och allmänt freakiga drömmar. Jag försökte se på Zodiac innan jag skulle sova igår men ville typ dö. Jag drömde att jag hade siffror på insidan av min hjärna. High on life skulle man kunna kalla det, eller snedtripp on life då.

Internationella kvinnodagen

Jobbiga jävla vackra. Fula, arga, störda feta sexiga. intelligenta, snälla. Trötta, gnälliga snygga, neurotiska, kåta, mjuka, fina.
Offer, förövare, våld, sex, sport, metall. Makt, hat, kärlek, skit, smuts, parfym, choklad, svett, empati, goodwill, bög. All that jizz baby. Det är du. Grattis kvinna, hur ska du fira idag?

Av mig får du några klipp och du behöver inte göra någonting med dem om du inte vill.

Välkommen till våldet:


Meryl:

He ain't heavy, he's my girlfriends lover

Shit, First Blood är typ min favoritfilm (formulering bör konsumeras med en nypa salt). Jag minns när jag såg den första gången på fritidsgården Basunen i högstadiet. Vi skojade lite om Rambo minns jag. "Höhö, kolla han kan göra sina egna fällor" "Jaaa visst, självklart liksom" men innerst inne älskade jag det, jag älskade ALLT.
Jag tyckte inte att det var det minsta töntigt, och gör det fortfarande inte.

Åh, han är ju så vacker i början där han kommer och frågar efter en vän som visar sig ha dött. Så sårbar. Och när han skriker om sitt krigstrauma i slutet och ser sådär efterbliven ut, ja då gråter jag en liten skvätt.

Nya Rambo är då ingen first blood men ändå tusen avsprängda skallar bättre än II och III. John tar på sig uppdraget att eskortera några löjligt naiva hjälparbetare till Burma och måste såklart ingripa när de töntiga läkarna knappt klarar av att knyta skorna utan att bli mördade. Militärjuntan i Burma är inte direkt orealistiskt poträtterade som ´rena psykopater. På sin fritid mördar de lokalbefolkningen för skojs skull i fucked-up jaktspel.
Tillsammans med ett gäng legosoldater sätter dock Rombo ner foten och dödar 900 asiater med illasittande skjortor. En av de roligaste scenerna är ganska nära slutet: Mitt i stridens hetta får den mjäkigaste läkaren som sade "Taking a human life is never cool" (eller nåt) lära sig att man ibland visst måste använda våld, och slår ihjäl en skurk med en sten i ansiktet.

Jag förstår inte riktigt kritiken mot att filmen är "så läbbigt våldsam". Ehh, det är en krigsfilm. Det är ju för guds skull en Rambofilm? John Rambo ÄR våldet. Skjuter han någon i knät blir det inte ett hål, nej benet splittras i tusen små flisor. Och det är helt okej, det är ju faktiskt bara Rambo. Går inte at ta på allvar, nästan en parodi eller nej en homage, till sig själv. He ain't heavy, he's my brother eller nåt.

"Good touched" - en text refuserad av Vice magazine

David Lynchs fula kossa, del av utställningen "cow parade". Pjäsen blev refuserad i New York men ställdes sedan ut på Liljeholmen i Stockholm.

Yes, det stämmer att jag gjort en intervju med våra vänner i housetrion The Touch, vilken jag hoppades få publicerad i den internationella Vicebloggen. Jag fick direktivet att skriva med en annan ton än i en musiktidning vilket jag anser mig ha lyckats med. Och visst fick jag positiva omdömen när jag skrivit klart från redaktionellt håll. Men tyvärr ledde inte det ena till det berömda andra (boss nr två var inte lika positiv) och texten blev efter en tid nekad publicering.

Det ska sägas att jag verkligen gillar tidningen Vice, att jag inte har något agg mot dem för att de dissat artikeln. Detta nederlag betyder självklart inte heller att jag gett upp, det vill jag understryka.
MEN, själv tycker jag att texten blev bra. Någon borde ju få läsa den god dammit! Ergo: ni, mina kära Goodbye Zebrasläsare. Så varsågoda, guld, på engelska och allt.




Good Touched

Having sex for the first time can be really weird. You don’t really know who wants what where or in what way, so it’s basically best to not be shy about it and pray you get to do it again.
Having one night stands however is a lot like doing interviews. It’s like, even if you are maximum prepared for sex (just showered, condoms, lube) or super prepped on a paid-for chat with some next-big-thinger you are never going to be totally comfortable with it.
Luckily for me, this is the third time I’ll be interviewing the The Touch, so the tension is pretty much gone and I’m in the sort of gay but still comfortable “friend zone.” The Touch make house, the kind that tears the club up, they’ve played with DJ Funk and gotten mixed by DJ Assault, and I don’t think anyone who likes good dance music would mind getting friendly with them.

What did you have to do to get DJ Assault in the mix for “Le Night Dominator?”
Johan: He owed us money from a hard night out in Detroit, so we told him that this would make up for it.

Tell me something funny about him and DJ Funk.
Johan: Well, Funk told me to suck his dick on one occasion, but when I asked him why he said “No, not you, you fool!” and pointed to a girl in our crew. Assault said straight from the start, “I don’t need any drugs tonight, as long as I get some pussy.”

Which is your favorite moviemonster?
Johan: Hmm, I think “The monster in the closet”, although that’s the swedish title. - I saw it as a kid and though it was really scary. It was a hairy monster, so I always got it confused with Alf.
Andreas: I would say the monster from “killer pussy”.
Johan: Yeah, (In high pitch voice) “There’s something strange down there.” Haha!


When we crashed the after party of a Swedish radio award show together, you guys bought me an excellent shot, but I can’t remember much else. What was that?
Johan: It’s like tequila except with vodka, lemon and sugar.
Andreas: You could call it a “Russian Fun Light.”

So, which one of you is the cute one?
Both: Olov.
Andreas: Yeah, I still have problems standing next to him.
Johan: He’s the most photogenic. Both his cheeks and his eyes move inward when a camera is close by.

I remember the chicks being all over him during the gig in Stockholm.
Johan: Fuck, nobody wanted me.
Andreas: Perhaps because you were drinking instead of playing?

After you achieve world domination and buy your first big mansion, who’s going to be staying in your guesthouse?
Johan: Mariah Carey. I like the idea of just cruising by with someone and drop the line: “...and there’s Mariah Carey.”
Andreas: I want a big mansion with nothing but a parrot in it. It can curse or recite poetry but there’s only going to be a parrot in there.

What would that parrot’s name be?
Andreas: Mariah Carey.
Johan: My parrot’s name would be Einstein, just like that famous parrot. He’s on Youtube.
That pretty much all the questions I had...
Johan: There are also parrots that can beat-box on Youtube. It’d be cool to have one of those.
Andreas: Imagine if you had an R2-D2 parrot.

Yeah, a parrot could probably make those robot noises.
Johan: Yeah, yeah. Einstein can make the sound of lasers, ”pthui pthui!” No wait, it’s a spaceship, and spaceship attacking with lasers.

The Touch EP a 16 track EP, is out now on Trunkfunk.

Jag har vita vänner

Apropå Stuff White peoples like så är mina egna vänner faktiskt ganska vita. De lyssnar på Hästpojken och Tom Waits. Här är ett utdrag ur en av deras samtal under en festkväll.

Nils: Get drunk, get crunk, get fuuuuucked up! Lyssna nu när Nate Dogg kommer med rösten. ("Girl, shake that ass for me, shake that ass fo me")
Karl: Kan vi inte lyssna på regulators !?

Vilket de också gjorde.

Nöjesguiden websatsar (uppdatering på beefen)

...Och låser in Anastelle Wieslander i en vecka där de ger henne en massa spåniga uppdrag som "busring till Alexander Skarsgård". Allt via live videofeed och i interaktion med hemsidans besökare. I skrivande stund försöker Anastelle lura Linda Rosing att hon ska bli programledare för ett nytt travprogram i Tv4, öppen dörr? Ja. Roligt? Ja.


Nöjesguiden har ju förresten en beef med Rodeo, är det därför NGs nya hemsida är "misstänkt lik Rodeo-hemsidans nya ansikte"? (- C Annika Flynner)

Update: Rodeo svarar på kritiken.

Haneke roundup: 71 fragment

För ett tag sen fick jag lite kritik när jag proklamerade Michael Haneke som en terrorskildrare av exklusiv rang. Jag såg 71 fragment och kan väl medge att den inte alls innehöll samma hemska psykologiska våld som dolt hot eller funny games. Istället är det ett antal människoöden som långsamt vävs ihop (blabla, visst börjar man bli trött på den där beskrivningen? Men nu är det faktiskt bra) och i sitt minmalistiska formspråk skjuter ihjäl en massa människor och föder smygande obehag kring dålig empati, civilkurage och levererar i slutet tung välriktad mediekritik. Som typ smyger sg in bakvägen, precis som han alltid gör. Haneke you sneak.

DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN

"spela skivor" har man ju hört talas om, ja att att folk gör ibland. "DJ" - En gång i tiden betraktat som ett av hiphopens fyra element, nu snarare harvande gratistidningskrönikörers fundament. Själv har jag alltid trott att det var något ganska komplicerat matematiskt över skiten, ungefär som att göra högskoleprovet för en sifferanalfabet som mig själv. Därför har jag alltid hållit kvinnliga DJs högt, närmare bestämt på den piedistal som de rent fysiskt faktiskt står på, och även så i egna hierariska kategorisering. Men genuskorrekt som jag ändå gör mitt bästa för att bli har jag nu insett att DJ-grejen, ja den är inte så jävla komplicerad helt enkelt. Igår kväll gjorde jag mitt första DJ-set under artistnamnet DJ ARRIVAL OF THE MAILTRAIN (vilket som bekant är en referens till den första rörliga filmen "ett tåg anländer till station" som visades i slutet av 1800-talet, upphovsmän var bröderna Lumiere.)

Som partner hade jag vid min sida den eminente DJ BLK HWK DWN, ett musikaliskt geni som likt mig själv inte haft med skivspelarutrustning att göra sedan han hade blöjor typ. Tyvärr kom DJ PASSION OF THE CHRIST, vår sista bit i triopusslet, ned från korset lite väl sent och missade vårt set. Men hey, det var mycket vi ville ha som inte riktigt hände.
Planen från början var att låta varje DJ presenteras med ett ljudsample så att man fattade vad som komma skulle liksom. Jag skulle förstås haft ljudet av ett ankommande tåg (jaja jag vet att det är en stumfilm). BLK HWK DWN skulle öppna med tunga rotorbladsljud från en helikopter och PASSION, ja hans intro skulle gått något sånt här: "Argaharsh do breds Kristu... Svish! *ljud av vinande piska* NA! NAAAAARGH!!! AAAAAAGH!!!"

Men nu blev det ju inte riktigt så. Istället fick vi som bäst klämma in lite Daft Punk mellan gamla stabila publikfriarhits som Billie Jean och (håll i er nudå) Wham. Men men, Hur svårt var det? Rent tekniskt? Well, förmodligen lät det skit när vi bytte låtar men jag ser ändå det professionella DJ-yrket numera som ganska jämställt med en profesionell tv-spelare i skill-level.
Hur som helst gjorde det ett intryck, varenda gina tricotbrud på stället var all over me efteråt. "Nej men baby gå inte hem, vi ska ha efterfest ju..." - ha! som om. jag har ett namn att representera och bära upp nu, då finns inte tid för något annat än vila och träning.

För att boka vår DJ-trio går det bra att maila på adressen till höger.
Gaget? Det tar vi ut i natura (HÖHÖHÖ!).