The brown & yellow album

The Hives, vad skulle de till Amerikatt och göra? Ena hälften av plattan låter som gamla Hives, fast mindre kantstött, mindre slamrigt och mer cowbell och barnkörer, dvs fett mycket tråkigare än vanligt. Mer syntpop än punkrock. Mer melody club, ja till och med mer The Sounds än Randy och Hellacopters. Jaja, det blir lite stök i sista låten "Bigger hole to fill" åtminstone. Men med betoning på lite.

Say no more? Jodå, andra hälften: låter som om Pharell och Timbaland typ snedtrippat och plitat ned sina tristaste b-sidebeats och sedan lagt på Pelles sång. Det finns en låt som är riktigt jävla bra, och det är "A stroll through hive manor corridors" som bäst beskrevs av Patrik Forshage som "Familjen Addams-nonsens". Jag håller med allt utom det där med "nonsens". Det är cool med filmmusik på orgel till svartvit matinéfilm med Boris Karloff eller Bela Lugosi, eller snarare som man tror att sådan filmmusik låter, fast inte gör det. Den låter alltså inte ett skit som The Hives, Skateboard P eller Timbaland. Kul att de tänker progressivt i alla fall. Genom att resa tillbaka i tiden, vilken ironi.

Lathet provocerar mig.

Jag ställde mig själv frågan varför extrem fetma är så provokativt? Svaret är precis som på många andra frågor om varför jag irriteras: det är lathet.

Förtydling: En fikafetma bestående av 10-15 kilo över BMIstandarden är egentligen bara sunt, detta skulle jag säga tyder på allt annat än lathet. Snarare bevisar det att personen i fråga har så mycket att göra, att denne inte har någon tid att tänka på promenader med stavar innan frukost och två glas vatten varje halvtimme. En människa som väger in på 150 kg+ däremot, har gett upp. På samma sätt som någon med mjukisbyxor och foppatofflor ute på stan signalerar denna massiva kroppshydda att som Jerry Seinfeld sade om George sweatpantsmannekängande: "The message your sending to the world is: I'm already miserable, I might as well be comfortable".

På samma sätt som det är enkelt att sluta röra på sig och med svettig handflata låta dressingen ersätta andra vitala kroppsvätskor, är det enkelt att lyssna på dansbandsmusik. Detta eftersom det inte kräver någon tankeverksamhet, annat än själva reglerna i dansandet (men det är en annan femma). Eller att titta på collegegrabbiga skräpfilmer som "Beerfest". Det är dock inte tillgången av glass, dålig musik eller ruttna filmer som provocerar utan snarare konsumenten av lättjan. "Fan vad kul det ska bli att se Timbuktu i helgen" - Personen som är lat är den som irriterar mig.

Jag var tillsammans med en tjej som varje gång jag försökte analysera något popkulturellt gjorde sig lustig över det. Som om det var lite töntigt och nästan lite omanligt att hålla på och tolka saker hela tiden. Jag blev sur och till sist dumpad eftersom jag var "ganska svår". Det hade naturligtvis tagit slut förr eller senare, men det här med "svår" som något negativt gjorde mig rätt grinig.

Riktiga män tänker inte efter, de gör. De tar vad som serveras. Riktiga män ifrågasätter inte, de ifrågasätts. Riktiga män är... lata?

Är lättja attraktivt? Och är de kanske för att någon i mjukisbyxor är så bekväm när jag själv klätt mig i obekväma stuprör som är så störigt?

Självklart finns det mycket dubbelmoral i den här texten eftersom jag själv är någon av de lataste personer jag känner, Vaför tror ni att jag sitter och skriver blogg (lyssnandes på The Hives) när jag egentligen borde nöta på min hemtenta? Just det, Lay-Z. Dessutom är det ju jävligt alliansen att klaga på att folk är lata och "inte gör rätt för sig". Så tro inget sånt, försäkringskassan verkar vara ganska elaka och A-kassa är något bra. Att arbeta med något vidrigt bara för att "arbeta" är inte bra.
Jag är helt för viss slackerromantik. Men så länge du lyssnar på lite ordentlig musik (typ Radioheads nya) och kanske varvar dina high-schoolkomedier med en Fellinifilm (eller åtminstone en Fincher) nu och då så är det okej om du käkar på BK ofta.

Balans kallas det.




The Twist: Jag skrattade högt flera gånger till Beerfest förra helgen: "Real funny, Deutsch bag"
Fy fan...

Technologic after all.

Vad gör någon mänsklig? Hur blir man människa? Det här är kluriga frågor, inte minst för en robot.

Daft Punk är som bekant en baguetteduo ( Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter) som lagt grunden till nästan varenda jävla elektronisk danshit du hört sedan 1997. Duon hävdar bestämt att de skadats svårt och därför ständigt måste bära robothjälmar. Men de flesta fattade väl att det där handlade om mytbildning och image lagom inför plattan Discovery. Ehh eller?

Senaste nedslaget i diskografin hette Human after all, en inte helt oviktig titel när man ska kolla deras film Electroma.

Två robots i skinnställ och coola hjämar, ganska lika motorcykelditon som bor i en värld befolkad av andra robotar. Samtidigt drömmer Daft Punk om att på något sätt bli människor. De gör en visit till ett lab och får plastikkirugi så att de liknar komiska karikatyrer av människor. Tyvärr så börjar maskerna smälta i solen och de andra robotarna i stan verkar inte "take too kindly to humanfolk round here.."

Men egentligen händer det inte särskilt mycket. I alla fall inte i ordets mest självklara bemärkelse. Det finns ingen dialog. Bara bilder, ljud och känslor. Daft Punk går omkring med sina robothjälmar genom öknen, de kör bil, de tänker, drömmer, musik spelas. Och det är så brutalt vackert alltsammans. Allt. Sjukt helvetes jävla sepesnygg. Så snygg är den, fast ännu snyggare egentligen. Pur skönhet.

Nu låter det här kanske helt tomt? Som ögongodis utan tuggmotstånd? Fel, dumjävel. Det finns grymt mycket prylar att tänka på, förmodligen mer än i din average sk prettofilm ("Ju större pretentioner desto bättre" - som jag brukar säga). Här tillåts vi tänka, vi ges paus att reflektera över varför t ex en tiominuters flygtur i öknen slutar med en resa in mellan två lår till låten "If you were my man" - Linda Perhacs.

I sitt tempo påminner Electroma om Gus Van Sants två tredjedelar av "death at a best friend's hand"-trilogin. Dvs filmen Last Days om Kurt Cobains sista timmar i livet, som också är vädigt arty och inte direkt erbjuder någon dialog utan bara en massa stämningsfulla poseringar. Och Gerry, om två killar som går vilse i öknen och typ går omkring i två timmar.

Electroma är har dock inget annat att göra med Van Sants filmer, den är helt egen, ett fucking piece of art. Se den, och se den ensam.

Här är en taste:

Citat #2

"Ååh titta hur hon sträcker sig, där har vi nog ett exemplar för avel?"

//M af Silver

Citat

"Fan vad skönt det är att inte vara tonåring längre, jag såg några på jobbet häromdagen och de är så jävla fula. Alltså barn är ju gulliga och så men det är något med det där tonårsutseendet som gör att man ser så jävla dum ut." - KLL

Revymorgon

Kaj vaknade i ett mörkt rum och luktade på luften därinne. Det luktade sex. Han kände inte heller igen rummet, det var inte hans eget.

Golvet var täckt av tidnngpapper och i ett hörn stod en enorm målarduk. Han spottade en bokhylla med lite humaniora kurslitteraturböcker och en skivsamling med Leila K och Lars Winnerbäck. "LL" tänkte Kaj vitsigt innan han vände sig om för att se vem som andades i hans nacke.
Bredvid honom låg en mörkhyad tjej han inte kunde minnas namnet på. Hon hade en piercing i läppen och lite torkad saliv i ena mungipan. Hon sov djupt och snarkade högt.
Kaj var naken och kände hur det kliade på kroppen så han kliade lite. Han kände hur något kom krypande längs med innanlåret och upp mot magtrakten, det var skammen som gjorde sin förväntade entré. Stressen följde med på köpet. "Jag måste härifrån" tänkte han om och om igen i sitt huvud. När han smög sig ut från under täcket likt en ninja och sedan tittade ut genom fönstret för att fastställa vars i stan han befann sig visade det sig att han hamnat på Masthugget - som tur var inte så långt från hemmet.

"RRRRROOOOORRRR" lät det från sängen. Snarkningarna var de högsta Kaj någonsin hört. "Har jag legat med någon som snarkar sådär?" undrade han stillsamt. "Coolt" besvarade han sin egen fråga i huvudet. Men nu var det fan bäst att han tog tag i det här projektet innan hon vaknade och ville ha sex igen. Kaj hade bara dåliga erfarenheter från att försöka ligga i bakfullt tillstånd, oftast var hans motorik och balans ur fas och gjorde att hela akten blev som ett misslyckat cirkustrick, dvs smått tragikomiskt.

Kajs kläder och andra ägodelar låg utspridda över hela golvet. Tyst som en katt men kanske inte lika smidig om en, klädde han på sig och samlade ihop sockar, nycklar och kalsonger. "ROOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!" Snarket lät djuriskt den här gången och Kaj blev en smula förskräckt. "Vakna inte, vakna inte..." Mässade han för sig själv. Kaj började leta efter sin mobiltelefon, resten av sina prylar (oöppnad kondomförpackning och systembolagets presentgodis) kunde han leva utan, men mobilen skulle han i alla fall få med sig. Han letade i vad som kändes som en evighet och började få panik, han var tvungen att göra någonting mycket farligt. Nämligen ringa till mobilen för att höra var han tappat den. Och för detta ändamål lånade han tjejens telefon som duktigt låg placerad på nattduksbordet.

Kaj slog sina egna siffror och ställde sig väldigt redo för att så fort som möjligt kunna lokalisera sin telefon. Signalen med New orders True Faith var svag, och Kaj hade svårt att avläsa var den kom ifrån. Sedan märkte han att den kom från sängen. "NEJ!" skrek han till sig själv inne i skallen. Han lät signalen ljuda tills texraden "I feel so extraordinary
Somethings got a hold on." - Sedan tryckte han av. Mobiltelefonen låg under snarkartjejen. Alltså på fullaste allvar så hade hon av någon outgrundlig anledning valt att somna med en mobiltelefon skavandes i sidan. Kaj började gräva under henne vilket hon i sitt sömndruckna tillstånd tolkade som smekningar och "mmm"ade njutningsfullt. Kaj svettades i ansiktet och kände hur det kliade över hela hans rygg. Han fiskade ut mobilen och suckade så lättat han kunde utan att göra för mycket väsen. "RRRRRRRRRÅÅÅÅOOOOOOOOORRRCHCHHCHHSSH" bullrade det från sängen. "Okej, time to get the fuck outta dodge" tänkte Kaj och snörade upp sina skor och öppnade sedan ytterdörren. Innan han gick tittade han sig över axeln och fick en tanke, han log för sig själv. Sedan gick han ut i trapphuset och smällde igen dörren så hårt han kunde.

BAMM!

Saul

Jag älskar Saul Williams. "Amethyst rockstar"s skräniga spoken-word uppvisningar, det självbititlade albumet "Saul Williams" hårdsvängiga anarkistmanifestationer. Jag älskar Slam, fängelsefilm som fuckar med schabloniseringen av svarta gangstas som tomma machohetsare. Ger lite välbehövd personlighet och poesi till thug life.

Saul vill operera med sina trubbiga verktyg på en stor korrumperad och ignorant maktapparat, lyrisk kirurgi nedifrån och innifrån, riktat uppåt och utåt. Fint som snus är det.

Sauls nya platta med det svinbraiga namnet "Niggytardust" släpps den första november. Den är producerad av en annan av mina all time heroes Trent Reznor. Med Niggytardust gör Saul en Radiohead och låter alla som vill betala 5 dollar göra det, eller inte alls. Förboka albumet för nedladdning här, om du vet vad som är bra för dig.


Nu slänger jag in ett riktigt radikalt, angry young man och sådär poetcoolt citat också, även om det kanske anses lite präktigt:

"This is a call out to all the youth in the ghettos, suburbs, villages, townships. To all the kids who download this song for free. By any means. To all the kids short on loot but high on dreams. To all the kids watching T.V., like, "Yo, I wish that was me." And all the kids pressing rewind on Let's Get Free. I hear you. To all the people within the sound of my voice.

Spit for the hated, the reviled, the unrefined, the no ones, the nobodies, the last in line." - Act III scene 2 (Shakesphere)

King av interiör.

Film: 1408
Betyg: 2

När Stephen King parodierades i satirserien Family Guy satt han hos sin förläggare och pitchade idéer. ”I min nästa bok så blir den här familjen, attackerade av ett...ehm...(tittar sig omkring på skrivbordet) ett eehh... lampmonster!” Förläggaren suckar vant fram ”Du har alltså helt slut på idéer? Jaja, när kan jag få den?”.
Nåja, Stephen King verkar i alla fall berätta bäst när han låter huvudpersonen vara författare. Lida är nog hans allra mest välutförda och klaustrofobiska thriller. Och The Shining var ju makalös tills King surade ner sig på Kubrick och spelade in en ny version som ledde från spöklik psykopatskräck till vegetarisk djurpark med krocketinslag.

I 1408 låter King vår svenske Mikael Håfström (Ondskan) sköta adaptionen. Vi möter Michael Enslin, en skräckförfattare som inte tror ett dugg på det ockulta, men som gillar att skrämma sina läsare genom att skildra vistelser i några av Amerikas påstått hemsökta hotell. När Mike hör talas om rum 1408 på hotellet The Dolphin i NY, där 56 människor förlorat livet, så fryser även den mest illa-klädde skeptikern till bakom alla sina ”jag tror inte på spöken” . Men, som Sam Jackson (inte är lika fet här som i Snakes on a Plane) förklarar så handlar det inte om spöken. Utan om ett ”evil fucking room”. UUUUH kalla kårar. Okej ni får ursäkta sarkasmen, men det blir för tramsigt.

Rummet börjar naturligtvis jävlas och till slut vet inte Mike vad som är verklighet och dröm. Effektmässigt är betyget väl godkänt och de mardrömslika karaktärer som dyker upp är hyfsat creepy.
Men både dialogen och händelserna i 1408 är nästan som en simulering av att sitta och läsa en Kingbok. Eller snarare hade jag hellre läst boken.
Det kan se snyggt ut i text när hotellreceptionisten förklarar över en knastrig linje att rummet är ”otillgängligt” nästa sommar. Men när den här typen av lättsålda spänningsknep ska bildsättas försvinner mycket av mitt överseende. Det behövs mer än en cool premiss. Är det förresten därför många Kingfilmatiseringar börjar så bra men runt mitten slår över och blir irriterande röriga?
Varför måste Mike slåss med spöken uppe i ventilationstrummor och samtidigt reda ut ett trauma från sitt förflutna? Lite fokus tack.


Recension publicerad i NSD 26/10-07




Dessert: Jag tycker inte att Family Guy är särskilt bra.

Ett rop på hjälp.

I ett avsnitt av Seinfeld hittar Elaine sin favorithylla på videoaffären, det är en rekommendationshylla av en anställd som kallar sig "Vincent". Han gillar bara tunga dramer och Elaine känner att de har ett intimt förhållande då de, trots att de aldrig träffats, har exakt samma filmsmak.

Men det är ju skitjobbigt med drama varje kväll, och Kramer som tycker att Vincent är en "Arthouse-goon" pekar nöjt ut Weekend at Bernies 2 eftersom den enligt honom har en "Hilarous premiss". Det hela slutar med att Elaine sitter och svär åt filmen i sin säng:

"Bernies is dead you morons! Just beacause he's wearing sunglasses he looks alive!?"

Men fuck that shit! Alla vet att Elaine är ytlig.

Weekend at Bernies, Jag såg tvåan i helgen. 3,5 på imdb stoppar mig inte. Jag njöt helhjärtat av den, vem tänker betala för min terapi?

Fittpingis

Min polare Gordon säger att "Skriva uppväxtskildring, vafan är det? Och hur svårt är det, jag menar alla har ju haft en liksom?"
Han kunde naturligtvis inte ha mer rätt. Därför tänkter jag utmana genren och skriva en fiktiv berättelse om en jobbig uppväxt. Alla likheter med riktiga händelser är högst slumpartade. Ja, kära läsare. Jag ger er:

Den hårda uppväxten i Norrland IV


Gulliver var ganska grym på den österländska hobbyn ping pong då han blivit tvungen att "bevisa sig" mot Råttnässkolans coolare och äldre snubbar. De som vid förlust utdelade välsvarvade "muskeldödare", en typ av boxningsslag på överarmen som förlamade muskeln i ungefär tio minuter och gav stora blåmärken att ljuga för mamma om. Gulliver hade tilldelats många fostrande muskeldödare men var inget fan av den kamratliga diciplineringen, och fick därför se till att prestera utav bara helvete på fritidsgården fistens utslitna pingisbord. Sin största seger Gulliver smakat sötman av var när han besegrat Grilhjelm Bosser inför skolans snyggaste (och tillika lösaktigaste) tjej Rara-Sara. Hon hade inte direkt kastat sig i Gullivers blågula armar efter matchen, egentligen hade hon inte sagt ett ord till honom. Men hon hade tittat på honom länge, imponerad över att den där skevt second handklädde lille gnagaren klarade av andra saker än att bli snöbadad till näsblodsstadiet. Och den här nivån av bekräftelse var mer än tillräcklig för Gulliver, undernärd på sådant som han var.

Och nu var det idrott, det hette så. "Gympa" kallade småbarnen det. Lärarinnan Kina (döpt efter landet) hade en vacker bak och en frisk hy. Men hon hade ingen hjärna att benämna som annat än "Jan Björklundsk". Hon hade dagen till ära, genusvänligt nog, valt att dela upp klassen i killarna och tjejerna. Kina tyckte att tjejerna "inte fick ta någon plats" och ville självklart slå ett slag för sin egen hurtiga version av feminismen. Detta hade säkert varit en fin tanke om Råttnässkolan haft två idrottslärare i sitt stall av pedagoger med brustna drömmar. Nu fanns bara tighta Kina att tillgå och hon tänkte leka självkänslecoach alldeles ensam med tjejerna. Killarna skulle få ta hand om sig själva.

Barkus och Dick var ett par lika ihopklistrade som Lasse Kronér och folkligt förfall. Dick var en medlöpande fegis vars enda förlåtande element må ha varit hans kompletta dumhet. Lite som Draco Malfoys underhuggare i Harry Potter var han stor och klumpig. Han spelade hockey och skrattade åt samma saker som en femåring. Han bar ofta en nikekeps över sitt snaggade hår och hade något slags talfel, kanske för att familjen var från Finland och Dick försökte dölja sitt ursprung genom att ibland göra samma läten sm en gris.
Barkus som var ledaren hade ingen muskelmassa alls. Han var en tanig, blond och riktigt ful liten pojke. Han hade alltid ringar under ögonen och en enorm kramsnus inmakad i sin halvflinande mun. Gulliver hade själv börjat imitera beteendet med snusen även om det inte gick särskilt bra. Ofta fick han yrsel och gick in och satte fingrarna i halsen på råttnässkolans toalett där han lät en mollstärkt sång ljuda samtidigt som hans råkost från lunchen rann i ett brunaktigt vattenfall ner i klosetten.

Gulliver, Dick, Barkus och de andra killarna började klinka pingpongbollar.

Det gick rätt dåligt för Gulliver, kanske för att han inte behövde imponera på någon tjej den här gången. Barkus var snabb på att kommentera: "Jag har inte spelat pingis sedan för tre år sedan, men du har ju till och med tränat pingis Gulliver. Hur kommer det sig att jag är så jävla mycket bättre än dig?" Gulliver svarade inte, han visste exakt vad som väntade honom och Riskus. En annan, tystlåten kille i klassen.

"Fittpingis!" skrek Barkus och lika snabbt körade Dick samma ord. Reglerna i den här leken var Håkan Hellströmlätta att förstå. Gulliver och Riskus hade ungefär en halvtimme på sig att inom en smal korridor fly från resten av klassens glada sportmanship.
Hela klassens killar började jaga Gulliver och Riskus som levande måltavlor för pingisbollarnas smashar. Några gick in och blev märken men de flesta missade.

När lektionen var slut bjöd Barkus Gulliver på en fin ettan kramsnus, han sa "Du är inte så feg ändå" och dunkade rygg. Dick såg svartsjuk ut och femton minuter senare stod Gulliver och gråtkräktes på hemkunskapstoaletten när ingen hade lektion.

Chalmersdrömmar

Jag hamnade på en arkitektfest hos den väl ansedda högskolan Chalmers i helgen. Och jag blev grymt besviken.

Jag hade förväntat mig knäppa glasögon och overallbärande pirater som hetsade varandra till oskyddat sex. Helt och hållet format av ecstacy och de brutalt höga tonerna av soundtracket till pirates of the Caribbean. Jag ville se det alla snackade om, den där smutsen. Firmafest-revansch och allt det där. Hur de äntligen kunde få "vara sig själva" och använda så mycket rekvisita tillsammans med alkoholen att de slutligen fick spya i sina blonda peruker och cowboyhattar.

Jag möttes dock av två skitsura snygga tjejer i overaller som var helt nyktra. Nere i festlokalen satt ungefär 20 pers och höll käften medans en jätteduktig DJ spelade hippa remixer på spank rocks "bump". Två tjejer dansade och resten av arkitekterna (eller vilka de nu var) satt intrycka i ett hörn. Ingen pratade eller raggade, några drack öl. Ingen knarkade och ingen hade klätt ut sig. Allt var precis som vanligt.

Chalmers, du har bedragit mig.

For a fistful of quarters

It's a mans world sjöng en neddrogad soulspillra med efternamnet Brown en gång i tiden.
Ja. Visst är det så. Det finns verkligen världar där män härskar. T ex på den enda puben i Gällivare där killarna ser humor i att göra "Kalle Anka" och klä av sig på underkroppen till alla kvinnors förtjusning.
Det finns också världar där kvinnan inte ens är i minoritet, utan helt enkelt orepresenterad.

Stereotypisk arena: Arkadhallen.

En plats där tiden stått stilla sedan 99 i Sverige och sedan mitten på 80-talet i USA. De flesta platser, yrken eller klubbar som förknippas med manliga härskartekniker (företagsledare på bastuklubb någon?) där feta män dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete är tydliga i sitt exkluderande av kvinnan. Där skiljer sig arkadhallen och dess klientel från de övriga patriarkaliska strukterna. Åtminstone i filmen King of Kong.

Arkadhallen funspots män skulle inte våga drömma om att utöva annat än hårt programmerande och joystickstötar på sig själva. Allra minst skulle de klappa en flicka på baken och låta dubbelhakan dallra under ett stånkande republikanskt skratt. Anledningen till varför kvinnor verkar hålla sig borta från spelhallen i filmen är helt enkelt för att killarna är såna totala textbook-förlorare. Låt mig förtydliga en grej. King of Kong är en dokumentär, ok? Då går vi vidare.

Vi snackar alltså nördporr, och inte någon ny slags pornografi där glasögonormar gets lucky med lärarinnan (eh vadå ny förresten?). Det är nördporr i den bemärkelsen att vi som älskar att skratta åt 2000-talets ledsna clowner får oss nästan mer än vi orkar svälja. Till att börja med har jag aldrig sett en samling så underbara t-shirts: Doom 3 (sponsortröja), Totall Recall (med stort potträtt av Schwarzenegger), En bild på en joystick med texten "independent". Ja ni hajar.

Filmen tar sin början genom att en samling överintrade geeks från 70-talet som nu flyttat ut från föräldrarnas källare (nåja) och skaffat riktiga jobb. I anslaget berättar Walter day, world game referee, varför han ville bli bäst på arkadspel:

" I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede"" Ett scenario endast möjligt i Days fantasi.

Efter detta träffar vi Billy Mitchell, den dåvarande världsrekordhållaren i Donkey Kong. Ett pompöst as som skryter om hur hans knähund till vän, Steve Sanders, blev satt på plats under en Donkey Kong turnering på 80-talet.

"I've poited out to Steve that he is the person he is today because he came under the wrath of Bill Mitchell" Säger han utan att dra på läpparna.

Billy har inte bara världsrekordet i Donkey Kong, en fru med silikonbröst (förmodligen betalade för med hans BBQ-såspengar) och världens fulaste hockeyfrilla, han behandlas också som en gud av wargameskillarna på arkaden funspot:

"When Billy Michell walks in an arcade, everything stops. There is electricity in the air..."

"Everything about him is perfect, Billy is just that person you know, he wants to represent."

Billys föräldrar, ganska lika de inavlade missfostren ur motorsågsmassakern, konstaterar krasst: "He's a winner".

Att Billy får hybris och ställer sig bredbent kanske inte är så konstigt med en så pass hängiven fanskara. Men han lever på gamla meriter.

Nu har säkert även du, min läsande vän, räknat ut att enligt varje film någonsin producerad måste någon sätta Billy Mitchell på plats.

Denne någon heter Steve Weibe, en prestigelös familjepappa som på dagtid undervisar i kemi och på kvällarna gillar att lira Donkey Kong i garaget. Steve är sjukt lämpligt nog Billys raka motsats: Ödmjuk, drömmande. Steve verkar inte heller se spelandet som något annat än en rolig hobby vid sidan om sitt riktiga liv, medan Billy byggt livet omkring sin gamla vinst och mäter mänskliga kvaliteér i hur många "killscreens" (sista banan, eller nåt) de fått i nåt 30 år gammalt spel. En sympatisk underdoghistoria tar sin början.

Men frågan är vem som egentligen är underdogen? Visserligen är det svårt att tycka om ett svin som Billy, men eftersom det här lilla löjliga rekordet är det enda han åstadkommit i hela sitt liv känns det som att... ja han kan väl få ha kvar det liksom? Det är ju ingen som bryr sig egentligen.. Ingen förutom dem i världen exklusivt befolkad av fula små män som ser värde i så pass, ja värdelösa bedrifter.

Steve Weibe är inte del av den världen och det är därför han är överlägsen. Oavsett om han äger Billy Mitchell i Donkey Kong eller inte.



Bonus:
King of Kong är filmen som inspirerade South Parkavsnittet "More crap" jag skrivit om tidigare. (Season 11, episode 9)

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

"MTV suger kuk", No shit?

De här reklamfilmerna för MTVs nya VJ-program är kanske det dummaste jag sett i hela mitt liv. Och inte på ett bra sätt. Dumt kan ju vara helt fantastiskt, men här är det poserat dumt och det känns så jävla mossigt, så förjävla överspelat. Johannes Brost, Bert-Åke Varg och Kiki Danielsson blir tillfrågade vad de tycker om nya MTV. Brost i pinsam regi börjar gapa om att "De suger kuk, hela dagarna". Varg säger att en av de nya programledarna duschar fittan hela dagarna, Pernilla Wahlgren anklagar någon av programledarna för djursex och Kiki Danielsson kallar Eye n I för bög.

Okej, låt oss bryta ner själva idén: MTV använder sig av profiler som sedan länge försvunnit från rampljusets värme. De här tre får dissa MTV å det grövsta vilket stärker MTVs varumärke. Att bli hatad av has-beens betyder ju att man är helt rätt i tiden liksom. Valet av könsord är väl något nedhasad försök att provocera. Och när det sägs på ett sätt som sparkar uppåt, mot kanalen själv, så är det inte MTV som sagt något platt och idiotiskt, det är de här gamla nöjesprofilerna som framstår som bittra och missunsamma över kanalens i sin tur provocerande edgyness och ungdomlighet.

Prylen är att det här inte alls fungerar, vem blir upprörd över att höra eller se ord som fitta och kuk? Någon på Sverigedemokraternas riksmöte måntro? men Landskrona är ingen världsmetropol.
Det som provocerar är istället att man underskattar sina potentiella tittare så mycket. Finns det många som sitter och går igång på det här? Liksom "Haha, den där fjanten tycker att MTV suger kuk. Well fuck him, jag ska fan kolla ändå. Jag är ingen robot!" Va? Finns den personen där ute någonstans?

MTV Networks pr-chef Peter von Satzger säger i Dagens media:
"Vi är jättenöjda med uppmärksamheten vi fått. Alla över 40 år som blir upprörda visar att vi lyckats med vårt budskap"


Budskapet är alltså att exkludera folk över 40 år, skulle det här vara en ny grej eller? Vem fan över 40 kollar på MTV? Vem över 16?

Ett könsord är roligt först när det används i en situation, det går inte att koleriskt vråla "MTV suger kuk", frågan om varför är liksom irriterande överhängande. Varför suger de kuk då Johannes? Det blir liksom bara... omoget. Som att bli kallad bög av en 15-åring: "jaha, tack då?" Det smarta ligger således i att mtv dissar sig själva utan att egentligen göra det, fegt. Och det är fegheten som provocerar mig mest.

Today was a good day

Jepp, idag var en schysst dag. Detta firar jag med att höja volymen en plupp på min mp3spelare, jämfört med vad jag helt utan grunder bestämt som "Ofarlig ljudnivå". Så en plupp, 16 istället för 15. Take that, kristna högern!

Journalist, det nya konstnär?

Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.

En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.

Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"

Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"

För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.

Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.

En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.

Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.

Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?

Bloggen?

Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.



Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?

Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"

Liveblogg: Bachelor Party på TV6

Jag kan inte tänka mig något så pass njutbart och samtidigt värdigt skämskudden som en Tom Hanksfilm från 1984 där ett gäng djuriskt sex och våldsbenägna (headbutta chipsskålen?) män svänger ihop en svensexa. Här är min livefeed.

Anslag:
"Killar, jag ska gifta mig."

"Vi måste ha en fest med sprit, horor, droger och allt annat som gör livet värt att leva!"

Sportromantik:
Grabbarna tittar på porr, de hejar på som om det vore en fotbollsmatch: "bring it home" "go go go" "all the way down!"
"gentlemen, start your boners!"

Sms från Linus: Ha fan vilken film. Män i grupp. Tom Hanks alltså, hoppas dom får nå prostituerade till festen nu efter reklamen!


Otrohetsliberalism: "Okej jag gör det! om jag inte är tillbaka om en halvtimme så ring en ambulans"
"That's the old Rick!"
"Kolla in hennes rattar!"

Sms från Linus: Yes nu kommer åsnan!"

Våldtäktskomik och etnisk tolerans: Killarnas fruar klär ut sig till horor och blir av misstag skickade till ett rum med japanska affärsmän i underkläder. När de försöker gå därifrån låser affärmänen dörren och hoppar på dem. Tjejerna skriker i skräck. En av japanerna säger "Visst är det här bättre än Sushi?" medan de jagar kvinnorna.

Djurmedicin: Åsnan snortar kokain.

Rekvisitafeminism: BH på huvudet.

The End is nigh?

En fredsprisvinnare snackar om att global warming är ett steg mot jordens undergång. Själv tycker jag att sån här info är ett mycket mer alarmerande tecken på att apokalypsen stundar:

"Jack Sparrow röstades fram som filmhistoriens bästa rollfigur av den brittiska filmtidningen Total Films läsare. Vad tycker du? Välj bland de tio främsta i Total Films omröstning."

(Saxat från Dagens Nyheter)



En grej jag vill hinna dansa till innan vi är helt fucked:

musik.

Double up

Det är mycket här i livet som kommer i tvåtal.

Två koppar kaffe om dagen, två gånger boxad i skallen i veckan, två armhävningar, två flickvänner, två bilar, två gram kokain, två mål mat, två kisspauser under varje föreläsning, två snubbar från Iran och två slag med rottingen av Morbror Rufus varje söndag för att man inte ska göra oväsen när han tittar på nyheterna.

Nej men vilket trams jag hittar på. Jag har varken två gram kokain eller två flickvänner och det där med rottingen har jag heller aldrig upplevt. Antar att jag blev lite carried away.
Men vad jag har gjort är att gå ut på lokal två dagar efter varandra. "Kört en fredag/lördag" eller en "dubbelburgare" som man förmodligen kallar det på någon självdöd kebabsylta.

Det najsa med att gå ut och supa två dagar i rad är att man får må skit två dagar i rad också. Vilken bonus, "double-up" som R Kelly skulle säga innan han kissar två 14 åriga tjejer i ansiktet.

Fredag:

Att låtsas att man förstår norska i ett alkoholhöljt skimmer är inte det lättaste att pull-off, kanske var det därför vår kvinnliga norska gäst mest höll käften resten av kvällen då vi nickat i djupt förståelse efter att hon berättat ett skämt (kanske en Sk "Norgehistoria", vem vet?).

Nåväl, under tobaksinhalering utanför min port bromsar en 15-årig kille in framför mig och Nils med sin cykel.
Jag: Tja
Killen: Tja, har ni cigg eller?
Jag: Nej tyvärr alltså, de är slut (lögn)
Killen: (hotfullt) Alltså, du kan inte blåsa mig.
Nils: Men du borde ändå inte röka.
Killen: Vafan är problemet, jag är 15, okej? Jag bor i Bergsjön. Sista hållplatsen, vet du vad Bergsön e eller?
Jag: Jo jag känner till det.
Killen: Ja, jag ska cykla hem utan cigg, ge mig cigg för fan du kan inte blåsa mig fattar du?
Jag: Men de är slut!
Killen: Vad har du där då, där? (pekar på mina fickor)
Jag: (irriterat) Men vill du se vad jag har i fickorna? Kolla här: Två kondomer och ett spårvagnskort, är du nöjd nu?
Killen: Han då, han!? (Pekar på Nils)
Nils: Nej jag fick av honom (pekar på mig)
Jag: Ja det stämmer, vi ska gå in nu...
Killen: Alltså! Din morsas fitta!
Jag: Okej killen. (går tillbaka upp till lägenheten)

Efter denna lilla otäcka episod av psykterror dricker vi fishermansfriendshots som våra gäster dansksöserna (feminin form för dansk) bjuder på. Vi åker ut till ett öga rött och dansar en del. En blond kvinna stoppar mig och frågar om jag "kommer hit ofta?" Detta leder som ni förstår till ett lite längre samtal. Irriterande nog är den här kvinnan ute med halva sitt kontor där killarna tagit på sig batmankalsongerna och går hårt in i beskyddarrollen.
Där står jag och är charmig som fan med mitt "Jag och Fredrik Strage är "såhär" tighta"-snack (obs! skämt) och så dyker det upp en snubbe, kaxig som fan och bara "Hallå, kan du ge henne din mail eller nåt? Vi måste faktiskt dra!"
Skulle jag lämna ut min mail efter att ha blivit så nergjord? Hah! jag skulle ju framstå som ännu mer dum i huvudet än vad jag redan är. Mail förresten, vad är det liksom?

Lördag:

Styrbord babord blev det att vi gick för att värma våra kalla blickar. Tillsammans med sex tjejer och en kille. Bra könsbalans tycker jag.

Jag vet att min boy Gordy är en stark anhängare av jantelagen, så jag kan inte låta bli att provocera honom lite: Vi gick förbi den långa kön eftersom vi stod på listan och betalade inte en smack i inträde (Tack Lina!).

Lär mig ett nytt ord för ligga: Täbba.

Senare gjorde jag en ganska djurisk upptäckt. För att få en kvinnas uppmärksamhet i konkurrens med en annan man finns det bara ett alternativ: Att prata högre och högre tills man nästan skriker sig hes. Då kommer hon till slut att börja lyssna. Det verkar dessutom vara skitsamma vad man säger, så länge man gör det med muntligt caps lock nedtryckt.

Exempel:
- Ja alltså det är så tråkiga interiörer på guggeligrums på fredagsfisten...
- Aah... visst, jag tycker...
- JAG HÖRDE ATT DE STÄNGER OM EN OCH EN HALV TIMME!!! KAN DU FATTA ELLER? HAR DU CIGG?
- Jasså, fniss. Och vad heter du?
(fritt fabricerat i fantasin)


Söndag: två koppar kaffe, två droppar blod, två skvallriga telefonsamtal, två röda ögon, två dagars ångest.

Alliansmassa.

Kommer finansminister Anders Borg låta göra "lat mans inramning", bättre känd som häftmassa, lika obligatorisk i sin vardag som svart städhjälp och jazztobak?

Kanske det, vem använder annars häftmassa för att "stödja upp föremål" när föremålet i fråga är en fucking diamant?

Randy, Bono och bajset

Stanleys pappa Randy är nog serien South Parks triumfkort, Matt och Treys Homer när Eric Cartman inte räcker, fast bättre än Homer förstås. Randy ligger inte på samma intelligensnivå som en tennsoldat.

Av dem som varit med från början är han nog den karaktär som utvecklats mest och några av seriens höjdpunkter har alltså , inte helt otippat, involverat honom. Som när han startar en fight med annan pappa under Stans baseballmatch. Först sitter han med öl i sin plastmugg och vrålar att det andra laget suger. När en av motståndarlagets pappor ber honom hålla käften tar han av sig tröjan och frågar "What are you gonna do? Huh? I'm standing right here, how do wanna handle it?".
Superpappan är också hypokondriker: I ett avsnitt (säsong 09 tror jag) åker Randy dit för Rattfylla och måste besöka den superkristna föreningen AA. Så fort de förklarat att han är hjälplös inför sitt beroende och att han har "en sjukdom" rakar han gråtande sitt huvud och sätter sig och super i en rullstol jämrandes "I have a disease!".

Randy är medlem i sekten "The Hareclub for men" , en religiös grupp med anknytningar till påskharen som anser att den första påven var kanin. Han har också fått kyssa Jesse Jacksons (Självutnämnd "emperor of black people") ena skinka som ursäkt för att ha yttrat ordet "nigger" i nationell TV. I samma avsnitt bränner han av en spoken-word session om hur jobbigt det är att ständigt "påminnas om något lamt som hänt i ens förflutet" I referat till hur han (tillsammans med Michael Richards) måste leva med att kallas "niggerguy".

Randy är Geolog, han är katolik, gift och har två barn. Och förmodligen är det hans vanlighet och tror-sig-ha-stenkoll-på-läget-snusförnuftighet som gör det så roligt varje gång han gör bort sig själv. Utåt sett är han liksom jävligt rejäl, han dricker öl med sina grabbar och handlar powertools på wallmart. Han är alltid den som utnämner sig själv till krisledare när katastrofer som Global Warming eller night of the living homeless drabbar staden. För Randy förkroppsligar ofta Nidbilden av en vit heteroman i en liten amerikansk redneckstad som South Park. Det är tacksamt eftersom han är extremt tävlingslysten och alltid måste visa upp vad han åstadkommit, även om det är att bajsa genom munnen eller magiskt tillkalla biggie smalls - "That's pretty cool, Hey Sharon! Look!".

I det senaste avsnittet (s11e09) från i onsdags (10/10 -07) får Randy konkurrens i sin bajsnödighet - bokstavligt talat. Avsnittet går ut på att han och Bono från U2 tävlar om vem som kan ta världsrekord i att pressa ur sig den största bajskorven någonsin. Detta bjuder till underbart låga skämt om Randys växande exkrement som vore det ett växande foster. Läkaren kollar med ultraljud och menar att Randy inte bör flyga under sin "Turd trimester" - briljant. Men förutom detta får Bono en hel del skit (haha) för sitt oklädsamma behov att framstå som mänskligt fulländad.

Stan säger det bäst av alla till Irländaren med världssamvetet:

"Don't you have enough? I mean you've got tons of money, a jet, the biggest rockband in the world, a hot wife and you've been knighted. I mean, at some point, can't you just fuck off?"

Skenförlossning

Jag gick in i det lilla studierummet där min lärare Inger satt. Jag var nervös över att få tillbaka hemtentan (en skittråkig kulturstudie över frölunda torg) och jag darrade allt lite på rösten när jag hälsade.
Inger startade upp kallpratet med ett "hur är läget idag?". "Jo, bara b-bra" fick jag ur mig.
Hon började bläddra i högen av hemtentor samtidigt som jag försökte hålla mig cool även fast jag våndades inombords. "Shit vad pinsamt om jag inte blir godkänd på första tentan, speciellt när jag fått det att framstå så lätt i mitt huvud" - Jag läxade upp mig själv i ett försök att förbereda impacten på den kommande deppchocken.

Inger var en direkt och barsk medelålders kvinna med långt krulligt hår och mycket auktoritet. Nu gick hon rakt på sak: "Alltså, Kristoffer... " började hon. Nu jävlar var det kört, jag skulle aldrig palla att hänga med i studietakten OCH skriva om en hemtenta, tänkte jag. Inger fortsatte: "Är det här din första tenta i kulturstudier?".
"Eeh.. jo" Svarade jag och satte mig i försvarsställning genom att korsa benen och armarna.
"Ja men det här är ju en B-uppsats du har skrivit" Sade Inger med förvåning i rösten. "Det är därför jag undrar alltså, det här ser ju ut som att du varit med förr" fortsatte hon med en snett leende.

Det kändes som om en svärm av insekter flög ut ur min mage, ut i luften (Som John Coffy i Gröna milen). Det kändes som att den förväntade kallduschen visade sig vara varm och behaglig. "Åh Tack" var det första jag flummade ur mig samtidigt som jag försökte dölja hur jävla lycklig jag plötsligt blivit. När dörren till det lilla grupprummet slog igen bakom mig på vägen ut tänkte jag belåtet att "Fan vad jag är bäst".

Sen vaknade jag. Och insåg att jag försovit mig ungefär en halvtimme till skolan.

Äta här eller ta med?

Där satt jag i godan ro på spårvagnen.
En pojke med träningsbyxor, jeansjacka och välvaxad blond lugg sätter sig brevid mig och smäller ned sin överviktiga bag framför sina fötter. jag blir instängd där jag sitter och tittar ut genom fönstret. Lyssnandes på någon sur remix av någon fransk och sedan länge förgången dansguru.
Luggpojken måste ha missat mitt senaste PM, han tar upp en plastbehållare med pasta, fetaost och sallad. Mitt första stadie är förstås förnekelse inför vad som håller på att hända.
"Nej, inte tänker han väl...?"
Pojken som omringat mig med vad som verkar utgöra 80 % av hans liv börjar nu pillra med locket på plasttallriken. Sakta försöker jag att inte gripas av panik, men det är helt meningslöst.
"Han tänker äta den! Här! Bredvid MIG!"
Killen skrider till verket. Han hugger skoningslöst där han vill fånga sin penne rigate och fetaost, han är på jakt.
Usch. Spårvagnen är överfull nu, majoriteten av resenärerna står upp. Om en hållplats måste jag göra detsamma. Men friluftspojken har ett party of two. Han och salladen är ett, och världen runt omkring dem betyder lika lite som Carl Bildt gör för konsten.

Mums mums.

Är det elitistiskt att föreslå lite vigilanterättvisa? Om ni ser någon som äter på stan uppmanar jag er att bajsa i deras mat.

Kritik

Angående en recension jag skrev om Martin Stenmarks spelning i augusti (!) så fick jag häromdagen en anonym (vad annars?) kommentar som jag fann väldigt underhållande:

Em said...
Din avundsjuka lilla sosse, du önskar väl själv att du var Martin. Tur för dig (eller, för oss fans) så är du inte det!!
(inte för att jag tror, men TACK gode gud för det!)

Det du skriver i recensionen handlar väl mer om dig själv.
Get a life, och sluta klanka ner på dom du alltid drömt om att vara.


Alltså, jag tror att det blivit ett missförstånd. Jag är inte sosse.

Sunday Service: Princess

Okej, du är August. En präst med gott hjärta och snäll uppsyn. Din syster Christina har precis dött. Innan hon dog jobbade hon i den smutsigaste av branscher, nämligen porrfilmsditot. Du har sett saker som du inte velat se. Till exempel din gravida lillasyster bli påsatt av tre män samtidigt. Men hon är död nu, du kan inte hjälpa henne. Däremot så har hon lämnat dottern Mia efter sig som du gett dig fan på "inte ska växa upp i en bordell". Så du låter lilla Mia och hennes uppstoppade kramdjur Multe bo hemma hos dig. Hon har blåmärken över hela kroppen och hon saknar mamma, så klart.

Nästa dag tar du med Mia till Christinas grav. Gravplatsen visar sig vara ett tempel av kukstatyer. Omgiven av penisatrapper står ett budskap skrivet. "Sära på benen för änglarna som du gjort för oss här på Jorden". Hälsar - Charlie. Mia tycker att det är fint, fontän med fiskar liksom. Du gillar det inte.
När du och Mia ska handla glass så blir Mia glad när hon ser sin mamma på omslaget av en av porrtidningarna. Du blir förbannad och skäller ut ägaren.

Du ringer porrdistributören "Paradise Lust" och ber dem radera allt material med Princess (Christinas filmalias). Förfrågan möts av nonchalant förakt. Du ber dem också ta ner gravstenen. Och om inte, så tänker du göra det själv.

Du tittar igenom dina gamla band som du filmade med handkamera. De med dig och Christina när ni flyttar in i den nya lägenheten. När idioten Charlie kommer in i hennes liv, när han börjar slåss med hyrevärlden. När han tvngar 14-åriga Crhistina att ligga med värden så att ni ska få bo kvar. "Han knullade henne August!" ekar i din skalle.

Du ser en torsk som plockar upp en flicka på gatan, springer efter bilen och bankar honom tillbaka till depressionen.

Du räddar Mia från att antastas av en äldre pojke, du bryter armen på honom. På Natten åker du och Mia in till stan och bränner ner alla servrar som har något med Princess att göra. Dessutom gör du en av porrfilmscheferna blind på ena ögat.

Du börjar få allt större distans till det här med Guds kärleksbudskap.
Du blir Travis Bickle up in this motherfucker.


Tänk dig en animerad Old boy på danska, på crack.



PS. Föga förvånande håller regissören Anders Morgenthaler, Chaan Wook-park som Francis Ford Coppola som sina favoritregissörer.

Mad Milla

Resident Evil: extinction
Betyg: 3


Som liten fick jag lära mig mycket strunt. "Godis äter man bara på lördagar" är ett exempel, "Man ska inte känna efter för mycket" är ett annat. Men något av det dummaste som vi ungar skulle tuktas att förstå var att "det är fult att stjäla".
Hah! Det vet ju varenda musiker, konstnär eller filmare om: att stjäla från andra, det är grejen.

I Resident Evil: Extinction, som är filmseriens tredje del, lånas, samplas och kidnappas allt från story till klädmode från andra filmer och lägger sedan sin egen touch på ett ganska snyggt sätt.

Filmen börjar sin stöldräd i zombiefilmsgenren:

T-viruset, tillverkat av det onda storföretaget Umbrella som gör människor till odöda köttätare (i folkmun kallade zombies) har spridit sig över hela världen och förvandlat den till ett post-apokalyptiskt wasteland. De som lyckats klara sig med livet i behåll måste hålla sig på rörande fot för att inte locka till sig de hungriga freaksen. Bland dem Milla Jovovichs karaktär Alice som fått övermänskliga krafter sedan hon använts som Umbrellas försökskanin. Hon teamar upp med en karavan av skitsnygga överlevande och siktar på att ta sig till Alaska dit smittan förmodas vara utrotad. Under tiden försöker Umbrella Corp. medicinera zombierna och göra dem mer mänskliga. En scen direkt tagen från George A Romeras Day of the dead (1985) är när en odöd gubbe får känna på en telefon för att se om han reagerar mänskligt eller djuriskt (den här gången en mobiltelefon, vilket är betydligt mer 2007).



Tjuveriet fortsätter och nästa anhalt är undergångsfilmen:

Det här är riktig porr för alla som växt upp med filmerna om antihjälten Mad Max, eller spelat de ironiska datorspelen Fallout. Bensintankens tomhet är liksom det största problemet efter köttätande fåglar och Mohikanklippta kannibaler.

Jag måste också berömma den möda som lagts ner på outfits. Västar, sjalar, rockar, pilotbrillor, pistolhölster och allt i praktiska färger. Det känns nästan så uträknat att den ruffiga äkthetskänslan försvinner. Hur sexigt det än må vara så blir det problem när man uteslutande rollsätter modeller i en apokalyptisk film. Hur kan de vara så snygga i håret egentligen? De har slut mat men inte schampo och balsam? Men sånt sopar jag under stolen när det blir ordentligt krig. När Alice studsar omkring och mördar zombies med karatesparkar och machetes. När den onda forskaren obrytt rättar till slipsen medan han ser sina kollegor dö.

Jaja, det är trots allt en film baserad på ett tv-spel vi snackar om här.

Recension publicerad i NSD 5/10 -07

Children of the Revolution

Ungersk vattenpolo. Ungersk vattenpolo och revolution? Kan du säga Szabadság, szerelem? Nej, och ungefär så lätt hade jag det idag när jag hälsade på en pressvisning av filmen i fråga. Den engelska titeln är Children of Glory och trots sin oerhört tråkiga trailer så fick jag lite sug efter att ha läst plot outline på imdb:

"At the 1956 Olympic Games in Melbourne, the Hungarian water polo team faces off against the Russians in what will become known as one of the bloodiest matches in the sport's history."

Det här låter mycket coolare än vad det faktiskt är. I den kalla bittra verkligheten får man vänta i ca två timmar på den där "blodsmatchen" som typ består av en armbåge i huvudpersonen Karcsi Szabó ögonbryn. Innan dess ska hela det Ungerska upproret tragglas igenom med en dialog lika stapplande som en femåring i sina första skridskor. Filmen är inte "based on a true story" som det brukar heta utan "inspired by actual events". Och tur är väl det, så här långtråkigt blir inte ett krig i verkligheten.

Sovjet är naturligtvis boven i dramat och Inte är man direkt rädd för att utmåla rödskäggen som djävular sprungna från de djupaste grottorna i helvetet. Att filmen inte transformeras till svartvitt måste vara ett mirakel med tanke på färglösheten i manuset. Kvinnor och barn skriker, tanks skjuter sönder hus och grådaskiga européer i tråkiga frisyrer gapar klyshor om frihet. Och detta mitt i en brutalt tråkig och osannolik kärlekshistoria som är lika fel i sammanhanget som ketchup på fiskpinnar. Men, det är inte bara skräp. Vattenpoloscenerna är snygga, ja fotot är schysst överlag. Men du, skit i det här. Se nån Ken Loachfilm om du vill ha ordentlig revolution.

Imorgon: Resident Evil.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

Min karriär som photog, part deux

Linus i bandet Shiloh ringer mig i lättare paniktillstånd, Patrik Forshage från Nöjesguiden har mailat och vill tydligen skriva om dem. Även tidningen Groove har hört av sig och vill inte bara skriva om dem, utan även lägga en av Shilohs låtar på en kommande samlingplatta. Nu behöver de en ordentlig bandbild fort som helvete för att ha något att profilera sig med.

De har några timmar på sig, klart man ställer upp.



"Men vänta nu, den där var ju inte med i..." Nej. Just precis.

(men hoppas på nästa)

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.