2007s viktiga

Bloggar, Snickersglass, Rosévin och pastasallad. Men framför allt musik. Och då menar jag mitt och Karl Linus House/fist band House Gang Series -namnet är baserat på UR-serien med samma namn som handlade om folk med downs syndrom.

Vi hann med tre mästerverk till låtar (icke-relaterade till ovan nämnda tv-serie). Den första handlar om att ge sig hän åt djuret, åt den allsmäktige djurdjävulen vi alla bär inom oss. Idén föddes efter en vild måltid vi åt senvåren 2007.

Jag ger er: The Animal Devil

22

Idag är jag ett störigt år äldre, och igår firade jag min födelsedag på ett tåg. Det var ändå okej. jag känner dock inte för att skriva nånting just idag. Inget novellistiskt, ingen recension. Jag är sjuk, jag har abstinens efter att slutat röka (det här ska INTE bli någon sluta-röka-blogg. håll er lugna) och jag har inte sovit mer än 3 timmar av dygnets 24.

Istället tänkte jag tipsa om en verkligen utmärk krönika på filmnyheterna.se, av en riktig favorithater: Kjell Häglund. Han inleder ganska bra med att kalla Thomas Bodström och MPAAs (motion picture associaton of America) styrelseordförande Dan Glickman för "Jargong-copycats" och gör sedan en lättförståeligt skriven utläggning om vilket hyckleri den Amerikanska filmbranschen utövar när de pratar om hur "fildelning förstör för filmarbetarna och deras familjer". En krönika jag önskar att jag skrivit helt enkelt.

Årets hemvändare

Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...

Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.

Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.

Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.

Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.

Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.



Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.



Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.


...


Learn a Beat.

The Foreigner and the King

Det var Carl, Stephen och Noppe som skulle parta ikväll. Åtminstone till en början. Carl gillade att hålla förkvällen lite intim.
"Bara grabbarna" sade han med ett leende innan han bad sin chaufför låsa upp dörrarna till biografen han abbonerat kvällen till ära. "Det här kommer Stephen gilla" sade Noppe innan han slängde en cigarett i rännstenen.
"What are you two smiling about?" replikerade Stephen, uppenbart förtjust i både sällskapet och förväntningarna på den stundande kvällen. "Oh, nothing Stephen, we were just saying how much you're gonna enjoy this." flinade Noppe.
"Öppna här också Freddy" beordrade Carl och pekade föraren i ansiktet och sedan på låset till ettans salong. I mitten av salongen fanns tre platser upp-piffade med godis, popcorn, dricka och en guldskål med vitt pulver. Noppe kastade sig på skålen direkt och höll för ena näsborren medan den andra sög i sig det vita pulvret. När han var klar utstötte han ett läte av njutning och kastade nacken bakåt i ett knyck. Han räckte över skålen till Stephen. "Sniff this man, it's primo."
Stephen tog skålen, tittade på Noppe och vände sig mot Carl: "Primo? Haha, what lame television has he been watching?"
"Some bad shit, haha!" skrattade Carl. Stephen begravde näsan i pulvret och gav ifrån sig djuriska läten medan han sög i sig grejerna. Carl fick sig också en dos och brölande sedan, lite väl högt att "Starta RULLEN för fasen!". "Yeah!" stämde Noppe in och gav Carl en high five. Förtexterna kom igång och när titeln "Under Siege" uppenbarade sig på duken började Stephen skratta högt. "Hahaha! Aw You guys!"

Noppe hade börjat använda det amerikanska uttrycket "Awesome" ganska ofta, och under den här visningen pepprades ordet som av en kulspruta. Allt var "awesome" this och "awesome" that. När Erika Eleniak hoppade upp och började dansa naken ur en tårta höll Noppe på att landa sin tyngsta "Awesome" ditills men då lutade sig Carl fram och höll skojsamt för ögonen på Noppe. "Höhö, det här får väl inte du se Noppe!"
"Haha Yeah, you're not old enough man" Skrockade Stephen och tog en stor näve popcorn som han trycke in i munnen.
När filmen var slut skulle grabbarna vidare. De var på gott humör och ville festa. "Droska!" hojtade Carl högtidligt, och bilen körde fram. "Ta oss till Noppes, and step on it!" Bildäcken skrek mot asfalten och Noppe kastade armarna i luften, tittade upp genom takfönstret och vrålade "BUUUUURN IT, för nu JÄÄÄÄVLAR!". Stephen och Carl började skratta högt samtidigt som de hjälpte sig till minibarens förnödenheter.
Väl framme på klubben visade alla sitt medlemskort för en vakt och sedan ollade var och en scannerplattan som efter några sekunder började lysa grönt och låste upp den tunga dörren. "Välkomna killar" sade Noppe och gjorde en visande rörelse med handen samtidigt som han log triumferande. Lokalen var utsmyckad till topp med kristallkronor i taket och tända ljus längs väggarna. I Tamburen stod fem 12-åriga pojkar med asiatiskt utseende i brygga och brickor med champagneglas på magen. Carl och Stephen tog varsitt glas och öste komplimanger över Noppe för hans superförmåga att styra upp festen. Ett större sällskap väntade inne i stora hallen och när Carl gjorde entré började alla män applådera och tjoa högt. En dvärg med propellermössa, svettig panna och stressad blick närmast sprang snabbt fram till Carl med en bricka vittpulver och gjorde sitt bästa i att försöka le. "Du måste bli lite längre om jag ska komma åt att bli hög!" Skrålade Carl. "Hahaha! Nej jag bara skojar med dig, haha ja fy fan." Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot brickan. Alla killar började heja på: "Go! go! go!". När han var färdig tittade Carl upp och ruskade på huvudet medan han frustade "UUUUÖÖÖHHH!!" och alla skrattade högt. Han ställde sig upp, tände en John silver utan filter och sniffade ljudligt i luften. Nu hade snart lokalen fyllts med dvärgar som försåg männen med sina egna förfriskningar. När alla var på glatt humör slog Noppe ut med armarna och ropade "Okej allihop, nu är det sportdags!". Sällskapet leddes av Carl och Stephen in i ett lite mindre rum som för first-timerkillarna visade sig vara en skjutbana. "Reglerna är enkla" började Noppe förklara. "Ta en bössa så släpper vi lös grisarna, den som fixar mest bly på Svenssons tallrik vinner!". Från ett antal burar hördes uppskrämda grymtningar, dessa ljud ackompanjerades snart av vapen som laddades och inspekterades. Carl stod dock helt stilla och tittade på.
"I can't do this Stephen", sade Carl och såg lite osäkert sin Idol i ögonen.
Stephen rättade till hästsvansen och dunkade sedan Carl i ryggen innan han med djup och mörk stämma lugnade honom:
"Sure you can man. You're the King."




Brasklapp: Denna text är rent uppdiktad, alla likheter med levande eller döda personer och/eller med faktiska händelser är naturligtvis helt slumpartade. Fiktion helt enkelt.

Ludachristmas

Idag är det Jul, just det. Jul ja. Vi skippar det tycker jag. Istället tycker jag att ni börjar kolla på den helt fantastiska serien 30 rock om ni nu mot all jävla förmodan skulle ha missat den. Åh, den är så bra. Tina Fey är ett geni, nu är det trångt där på plats nummer ett. Larry David ramlar nästan av prispallen.
Eller som Jack Donaghy säger:

"I like women with ambitions, it's like a dog wearing clothes"

Diskussion med Mamma vid frukostbordet

Jag: Haha lyssna vilken kall kvinna i P1, sitta med en massa fondspararpapper hela dagen, kul liv liksom.
Sen går hon hem till sin man i radhuset som slår henne, ungarna gråter och skriker medan hon blåslagen måste städa och laga mat och nästa dag är det tillbaka till det där jävla pappersvändarjobbet. Som strössel på glasstårtan kommer SR och bara "Hej, kan vi få göra en intervju om etiska fonder?" Fy fan.
Mamma: Ja...
Jag: Hmm, det var väl en bra liknelse? "strössel på glasstårtan"?
Mamma: Ja... eller "strössel på tårtan"
Jag: Vadå? vem har strössel på en vanlig tårta?
Mamma: Det är många som har.
Jag: Men nej.
Mamma: jo, ge mig kokboken där.
Jag: jaja, egentligen spelar det ju ingen roll, det handlar ju om vad man snabbast förknippar med strössel, och det måste ju vara glass?
Mamma: Strössel kan man ha till mycket, man kan ju ha det på bakelser och donuts. Man kan ju sätta allt på en tårta, hallonbröst, chokladprickar och...
Jag: ja ja ja, men det är ju skitsamma. Frågan är ju vad som känns mest logiskt. Strössel och glass är ju det första och mest cementerade som alla tänker tillsammans. inte "Strössel på tårtan" det låter ju knepigt.
Mamma: Hmm det fanns inget här, men det är ju rutiga kokboken, ingen bakbok direkt. Jag kan ringa Lismarie, hon brukar ofta baka tårta.
Jag: Nej, hon är partisk. Jag kollar wikipedia... HA! lyssna här: "Strössel är en desserttopping gjord av socker, smakämnen, färgämnen och konsistensgivare. Strössel används oftast till glass, men ibland också till andra desserter."
Mamma: Ja, då hade jag ju halvt rätt.

The Best of the Best

Oh yeah.


Till alla ni som hatar årsbästalistor: Här är en till.

Top-5: Julen

1.
2.
3.
4.
5.

A history of violence part II

Tillbakablickarna till mitt våldsamma förflutna fortsätter och den här delen är dedikerad till kampsport. Något jag håller kärt än idag bredvid sysselsättningar som kaffedrickande, ravenävande och eldoradomatlagning.

Under grundskolans senare år hade jag och mina vänner sett de flesta former av våld. Självklart det klassiska mobbarvåldet, vi hade som alla andra glin blivit snöbadade, en kille som heter Jonas tills det blödde. Men det existerade också en stor skopa våld mot våra auktoriteter. Bland annat hade en lärare (kvinnlig) fått mustaschen sönderbränd av en elev som tryckte upp en tändare i nyllet på henne. Det fanns också psykologiskt våld i stil med klottret "Hilly är en hora" (det var rektorn), ord som faktiskt hade klottrats på skolans väggar några år tidigare, men som den här gången skapade stora rubriker. Hmm, rörde det sig kanske om ett slags homage till den föregående konstnären? Antar att jag aldrig kommer få veta.
Hur som helst var våldet precis som att hoppa över frukosten eller bara äta morotsriv till lunch, en del av vardagen. Men dock inte en del av motionen, som redan var en försvinnande faktor och därför blev detta nästa logiska steg i vårt identitetsbyggande. Vi hade sett filmerna och spelat spelen, det var dags att göra vad ungdomar gör bäst: apa efter.

Skolans idrottsundervisning hade egentligen bara en positiv ingrediens: lärarinnan Stina, som var fin att titta på.
I övrigt var lektionerna ganska mycket som gymnastiklektioner är i allmänhet: en big fat bore. Någon eller några tvungna att bruka handling, och dessa några var jag och ett gäng trötta snubbar. En del av oss spelade rollspel, några höll på att lära sig om satanism och andra lyssnade fortfarande på Nirvana. Det var en spännande tid.

Det fanns två killar med mycket tatueringar på skolan som jobbade som kamratstödjare eller nåt men egentligen kan de kallas konfliktlösare då de åkte runt halva stan för att förhindra badboysen från vår skola att slå andra ungar i skallen med sina skateboards. Uppdrag som de faktiskt klarade av väldigt bra.
De hade gedigna förflutna inom diverse kampsportsklubbar, men även mycket "livserfarenhet". Så tillsammans med kamratstödjarna startade vi en träningsgrupp som sakta men säkert övergick i någon slags fight club, fast utan ideologin. Det här var de olika stilarna vi tränade:

Capoeira: En väldigt harmlös kampsport och om den överhuvudtaget kan räknas som våld är tveksamt, men vi tyckte ju att det var roligt ändå och vig blev man. Jag lärde mig stå och gå omkring på händer som värsta cirkusclownen och även hjula runt och flexa omkring som en annan ballerina. Så särskilt våldsamt var det inte. Även om en kille som heter Nils smällde i sin fot i golvet efter att ha använt en studsmatta för en s.k. "solspark" och flygit i en jävla fart men missat mattan. Foten såg typ ut som ett örfilat jabba the huttfejs några minuter efteråt.
Förresten, ser det inte mycket trevligare ut med dans än med slagsmål? (Så länge det inte är indiedans eller styrdans)

Shootfighting: En högst oestetisk kampsportsform som egentligen innefattar allt från boxning, kickboxning och grappling. Dvs. slåss, sparkas och ligga på golvet och kramas som riktiga barnungar. Det lustiga var att i början, när vi var som yngst, inte hade några handskar att skydda knytnävarna med och detta ledde till att vi inte kunde damma till varandra på näsorna sådär som man gör i vanliga fall. Istället slog vi varandra på kroppen vilket ju i princip blev omöjligt och många knogar träffade armbågsben. Jag brottades en gång med en kille som var mycket äldre och starkare, min tränare peppade dock upp mig genom att förklara för den äldre killen att "Han ger aldrig upp" och då var jag självklart tvungen att bevisa mig. Senare fick jag reda på att den äldre killen mest troligt hade HIV, vilket oroade mig tills ett blodprov befriade mig från eventuella sjukdomar. Ibland var en av konfliktlösarnas kompisar förbi och slogs med oss, det var lite orättvist eftersom han vägde 150 kg mot våra 55-80 kg och slutade oftast med att vi hamnade under honom i en slags hjälplös bänkpress-situation.
Ibland gick såklart slagsmålen lite för långt, vilket de kan göra när en grupp unga män samlas i en skitig idrottshall för att göra varandra (lite lagom) illa. Att folk blödde ner golvet var inte helt ovanligt, någon kräktes efter för många kullerbyttor och en killes axel blev bruten i så hårt att den aldrig återhämtades, nån med långt hår bröt sitt revben i en bensax (av alla saker).

Pro-wrestling: I en period av uttråkning fick vi för oss att testa lite wrestling. Det var ganska kul att från manus lattja omkring med diverse helt oanvändbara tekniker och slagord. "Facebash", "Bodyslam" osv. var välanvända termer.

Härdande: När vi hållit på i ett par år gått från "cookiedough" till, kanske inte "carved out of wood", men åtminstone blivit lite tuffare så fick vi för oss att "härda" våra underarmar och skenben. I kickboxning är det just dessa ben som används när man utdelar sparkar och när man behöver skydda sig från dem. I vanliga fall brukade vi använda benskydd när vi sparkade på varandra, men "så funkar det ju inte i verkligheten" resonerade vi. Alltså skred vi till verket och började sparka varandra på underarmarna. Det gjorde fruktansvärt ont och härdad vet jag inte om jag blev, däremot såg mina armar och ben ut som en vägg fuktskadat trä i flera veckor.
Grym idé.
Verkligen.



Kärlek till er alla. Del 3 kommer kanske nån gång, men nu åker jag hem.

Nya rörliga bilder

The Walker
Regi: Paul Schrader

Bryan Ferrys skönsläpiga porrglid "Which way to turn" till slutscenen och eftertexterna är förmodligen tillräckligt med skäl att kolla in the Walker. Dock så gör också Woody Harrelson ett fint porträtt av eskorten Carter Page III, en homosexuell man som tar med rika kvinnor på fina bjudningar. Han dras in i en mordhistoria som spretar lite och inte känns lika intressant som själva formen. Snarare är Carter Pages upproriska förhållande till sin döde far snäppet mer spännande än mordhistorien, som jag faktiskt skiter i efter ett tag. The Walker är lite som en musikvideo utan musik (förutom nämnda slutstycke). Det är snygga kläder som rör sig i estetiskt tillfredställande miljöer, och även om huvudpersonen är intressant så känns intrigen ganska sekundär.
Och det känns bra, kan tilläggas.

Final judgement: Stillsam Golfapplåd.



Interview
Regi: Steve Buscemi

Steve Buscemi spelar Pierre, en ful fisk till reporter som måste göra ett knäck på superstjärnan och puddingen Katya, spelad av Sienna Miller. Bittre Buscemi är halvalkad och sur över att han måste intervjua en person som mest är känd för sitt vilda festande när han brukar göra viktiga nyheter om politik. Katya är som en bortskämd barnunge och växlar mellan sarkasmer, förförelse och rena elakheter. För en journalist är det en intervju något av ett drömscenario att filmatisera. Det är också sjukt svårt, då det innebär ett manus som helt och håller baserar sig på dialog, endast två karaktärer emellan. Jodå, under filmens gång hinner både torrsex, blodiga krigskorrehistorier, ljudupptagning, filminspelning och en disturbing fader/dotter relation avhandlas. Det fungerar ganska schysst även om jag inte riktigt får svar på varför divan Katya väljer att öppna sig så gränslöst för grinollen Pierre? Och filmens problem med att använda två osympatiska rollpersoner är att de ibland saknar förlåtande drag. Och i så fall, varför ska jag bry mig om dem?

Final judgement: Before Sunrise möter sex lögner & videoband på obekväm spritdejt.


PS. En liten kommentar till Fredrik Strages veckogamla krönika om Alienfilmerna. Det är en bra text som fastställer att "Ett av skälen till "Alien"-filmernas popularitet är att de utnyttjar den tabubelagda skräcken för fortplantning och födelse." Det stämmer förvisso, men den största anledningen till att de första fyra Alienfilmerna blev rätt lyckade, och den senaste Alien vs Predator (förutom att vara baserad på ett datorspel) sucked monkeyballs är ju att Ripley är borta. Jag har inte ens sett den senaste, men jag antar att alla i hela världen har rätt, vilket Strage också hintar i krönikan. Det är också därför jag förutspår den nya Alien vs Predator: Requiem att vara en suckfest utan dess like.

Precis som i nedan nämnda Silence of the lambs gjordes med Alien misstaget att i den femte uppföljaren fokusera exklusivt på själva monstret. Naturligtvis är Hannibal Lecter och Xenomorfen två helt olika monster men lustigt nog är Ellen Ripley och agent Clarice Starling ganska lika. Ingen av dem är väl klassiskt filmsnygg, men deras gemensamma personlighetsdrag är till att börja med individualitet, hjältemod och intelligens. Drag som tidigare delats ut väldigt sparsamt till kvinnor i stora Hollywoodfilmer. Även deras gemensamma ointresse för typiska mansmän är utmärkande. Clarice blir ju istället lite otippat flirtig med en nördig insektsforskare Och Ripley har väl ingen ordentlig romans förens i tredje filmen? Då med en fängelseläkare, (har jag för mig? Någon som minns bättre?) trots alla ölrapande Homers i ettan och alla maxade elitsoldater hon hade chansen med i tvåan. Deras största gemensamma nämnare är dock den något problematiska samhörigheten och det känslomässiga bandet med monstret själv.
Dr Lecter hjälper Clarice fånga mördaren Buffalo Bill i utbyte mot plågsamma berättelser om hennes förflutna. I Alien blir Ripley gravid med en Xenomorf och får i fyran "moderskänslor för en dreglande hybrid" - som Strage skriver.
Jag säger inte att det är omöjligt, men det blir svårt att skriva en ny karaktär som är lika intressant som Ellen Ripley, och frågan är om regissören och manusförfattaren hajat att det är något sånt berättelsen behöver? Eller så kanske de bara fokuserar på effektfrustande monsterslakt?

Well...

They wanna know

Många har skickat mail, brev, hotbrev, brevbomber och undrat vad betydelsen bakom den här bloggens namn egentligen är.
Ja, det kanske är dags att jag avslöjar det nu innan mjältbranden kickat in.

I Jonathan Demmes film från 1991, När lammen tystnar, dansar psykopaten och tillika transvestiten Buffalo Bill i sin nytillverkade skrud som han sytt på skinnet av de knubbiga kvinnor han lockat in i sin van för att mörda och sedan flå. I dansscenen har Buffalo Bill precis provat outfiten för första gången varpå han frågar sin egen spegelbild "Would you fuck me?" och sedan svarar "I'd fuck me, I'd fuck me hard". Ja, resten kan ni väl. Men låten som pumpar i bakgrunden är Q Lazarus - "Goodbye Horses". En lite sorgsen men ändå dansant poplåt med någon slags vag anknytning till österlänsk filosofi om "hästar som en symbol för de fem sinnena". För mig är låten inte helt självklart förknippad med filmscenen, även om det var så det hela började. Nu representerar den snarare vad Buffalo Bill kände när han freakade loss till den och sjöng lite med sin grova strupcancerröst. Dvs att han hade ett outlet där han kunde leva ut, vara sig själv, nej vara någon annan, och ge lite utlopp för saker som annars skulle bli censurerade. Hans idealplats för detta var en ohygienisk källarhåla med en Cathrine Martin som skrek på hjälp i en brunn en bit bort.
Min idealplats blev, åtminstone ibland, den här bloggen.

Men där Bill gjorde fel ville jag göra rätt. Jag har personligen svårt att identifiera mig mycket djupare än så här med en knäppskalle som honom. Dessutom kan ju den sortens av självupptagenhet som han ägnade sig åt lätt bli tröttsam.
Så bloggen blev lite guide till populärkultur och Hästar blev Zebror. Kanske främst för att de är vackrare djur att säga farväl till.


Söndagsläsning
Katrine Kielos är spot on:
Det är Iprenmannen som leder Sveriges regering

Chit-chat

Var: Jazzhuset
När: torsdags
Situation: Kallprat med vännen Staffans nya tjej "Maja".

Hon: Jaha och vad gör du då?
Jag: Jag skriver lite, frilansjournalist så (jag visar genom att skriva lite på ett osynligt tangentbord)
Hon: Jaha, vilka skriver du för då?
Jag: Norrländskan.
Hon: eeh?
Jag: Tja, det är väl typ som Sydsvenskan fast för Norrland...
Hon : Jahaaa, och då skriver du såna där små notiser eller? (visar genom att måtta mellan tummen och pekfingret)
Jag: Nej.


Här är min recension av Bee Movie också.

Enchanted

Haha, okej. Film för 10-åriga tjejer är uppenbarligen även film för mig. Självklart var mina förväntningar lika lågt ställda som humorn i Hey Baberiba. Men fan, Förtrollad var riktigt kul att se. De börjar som nån slags superpastish på alla gamla disneysagor i stil med askungen, snövit och alla andra "passiv princessflicka med pipig röst behöver räddas av en bredaxlad (och här: skönsjungande) kille på häst". Så blir det och bröllopet stundar, men den svartklädda haggan (ja vad trodde du?) pajar hela skiten och slänger ned Giselle i en magisk brunn som skickar henne till New York, hennes kille Prins Edward hakar på och i samma veva blir filmen otecknad. Giselle träffar på den stele advokaten Robert som motvilligt låter henne sova på sin soffa. Ja men det klart att man tar in en främmande kvinna från gatan som yrar om sagoländer, häxor och troll. Inga konstigheter.

Det är så nära gränsen på något sätt, det är imponerande. Alla de här fällorna med muggiga könsroller och intolerant schablonisering kryssas snyggt förbi och blir parodier av sig själva. Sång, dans och klänningar sydda av gardiner. Töntighet i sitt esse vågar jag påstå. Äh, se den, den är jättesöt. Jättefin. Ta med din respektives lillsyrra på den för att undvika misstankar, även om det börjar bli lite coolt att bekänna sina guilty pleasures nu för tiden.


Imorgon: Bee Movie

Tack.

Ni är bäst.

ogillande vid första ögonkastet

Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.

Listing 2007: Musik (post-hype)

Album

Bäst

1. Lil Wayne - Da drought 3
Rap, New Orleans.

Lyssna.

Precis som med Game finns det något jävligt peppande med mixtapemaskinen Lil Wayne. Det är deras kompromisslösa skrytande och totala brist på självdistans tror jag. På Drought 3 stjäl Wayne beats från andra låtar och rhymar över dem. Och han snor inte bara beatsen från Jay-Z, Weezy knycker till och med Jays mässande om "best rapper alive" på flertalet låtar - något som indirekt får Jay-Zs patetiska "30's the new 20, I'm so hot still..." att kännas, om möjligt, ännu ängsligare.
Lil Wayne är dock inte lika tung och grov i rösten som Game, utan har snarare ett drygsegt tonfall. Men det är så jävla skamlöst hårt, sexistiskt, vapenvurmande och drogromantiserande att det aktiverar tårkanalerna av smutsig lycka. Om det republikanska partiet lyssnat på hiphop kanske det klassats som något så vackert som kontroversiellt.
Weezy's the name, money's the game.
Just rösten är nästan sådär pojkig, rappen är snabb och babblig men samtidigt är det ganska lätt att hänga med i vad som händer. Sammanfattningsvis ger Weeze den där feelingen: Om monstret Chuck Lidell från UFC skulle kunna toppa på ryssfemmor, få sin bil nycklad av Lil Wayne och köra bil i 24 timmar kokandes av raseri. Han skulle aldrig våga kalla Weeze för en fitta när han kom fram.
Eller vafan, det kanske han skulle. Äh, det är ju klart att han skulle, och Lil Wayne så åka på fetdäng. Men sen skulle det nog rinna av honom, hur lätt som helst. Han skulle bara skaffa löständer i guld och tända en spliff genom ett hål i halsen.

If it aint abou money, Me no concern,
A paper chaser till my thigh burn,
And never give a bitch, what ive earned,
Fuck i look like?,
Im lookin for a bitch that can fuck right, cook right,
And if not, then left foot right,
Foot get tha steppin, Yeah bitch walk like..
And my hoes talk like "HssHswAsh"
And i just say "Right",
We don't fuss fight,
She is just..just....just right,


Ya Diggggggggg!?



Jag har inte lyssnat på de andra mixtapesen, som tydligen också ska vara svinbra, men jag upptäckte Da Drought 3 för typ tre dagar sedan, lyssnade igenom och sögs fast. Det kändes igår helt självklart att det här var årets bästa platta.
Såg att Annika Flynner också skrivit om den, just idag. vilket är lite irriterande, men mest kul. Min text kommer alltså till & med enligt årsbästaround-up-värde på andra plats. Att hans recension äger min behöver väl inte tillägas? Läs nu där borta för en bättre analys.


2. Basutbudet - Startpaketet/pluspaketet
NGR TKNO, Stockholm

"Svensk bas, negertechno för den där svullna jävla röven så du kan skaka den bättre när du blir full nere på söder" - sammanfattar det hela rätt bra men jag tänker ändå utveckla lite. Alltså, medan Göteborg är en stad som i låttexttermer främst förknippas med gulligull som Maia Hirasawa och Håkan Hellström är Stockholm i musikmytologi en dekadent och kylig plats där Ken Ring stryker omkring i deppression. Ibland kan jag längta till den platsen, i synnerhet när jag lyssnar på Basutbudets pumpiga ironiserande över gamla teknikmanualer. "Jag har gökat i Hornstull..." är en del av resan.

När jag såg dem på Way out West i somras var det i ett spiknyktert tillstånd. Ändå rycktes jag med och upplevde något förlösande när Markus Price började spotta bakom skivspelarna om att glida in på klubben, festa till klockan 06, komma in i trosa kommun och att deras mörka Ghettotech inte var något för "färskingar". Han pekade till och med mot utgången och bara "För alla färskingar så är dörren där borta." Det var som om han och sex-femman komprimerat och hackat upp begreppet attityd för att sedan strössla ut det över klubben. Fet skit.

Tanka en mix med alla beats.


3. The tough alliance - a new chance
Överklassvåld, Göteborg

"Nu åker vi" sa Elin Alvemark i sitt sommarprat. Och sen kom de där böneropen.

4. The Field - from here we go sublime
Flygplanstechno, Stockholm

Också en rätt ny upptäckt, svensk minimal techno som är drömsk, äckligt vacker. Det låter som om de samplar skönhet. Mer konkret så samplar de faktiskt stönet från den där Embassylåten, tror jag, de använder det i så fall helt genialiskt. Och ett bättre namn har jag då inte sett på väldigt länge.

5. Delas av: R Kelly - double up, Arcade Fire - Neon Bible, Laakso - Mother am I good looking, Radiohead, Saul Williams, Killah Priest, Babyshamnles, M.I.A, Familjen, Ken Ring, Säkert!

Sämst:
Jay-Z - American Gangster
Ett konceptalbum om en halvokej film? Va...?

Kanye West - Graduation
Poserande och hybris, not in a good way.

Kent - tillbaka till samtiden
Som pro-depressiva tabletter utan diagnos. Jag försökte åtminstone.

Konstigast:

Sällskapet - sällskapet

Thåström sjunger om tågstationer i Amsterdam med begynnande rökhosta, i övrigt är det kaffesvart instrumental industrirock. Som filmmusik till en dokumentär om jävligt kassa arbetsförhållanden i östtyskland. Så icke-publikfriande att det förtjänar en omnämning.

Dagens pressnotiser

1. Den 3:e december skrev jag lite om Adam Tensta och hans kamp för att få behålla sitt häng på byxorna. Jag beskriver i blogginlägget hans musik med orden "glättig house".
I dagens NSD har Jonas Ahnqvist (som jag hade en liten beef med i somras) en recension publicerad om en spelning med Adam Tensta som nyss ägde rum i Luleå. Lägg märke till vilka ord han använder för att beskriva Tenstas musik. Coincidence Jonas? I think not.

Jag tolkar naturligtvis detta som en väldigt smickrande homage.
...eller kanske som det kallt avfyrade startskottet för ett tyst krieg.
Jag har inte bestämt mig än.

2. Jahaaa. Så här är alltså bilden jag tog. Utan namn I GP.

Listing 2007: TEVE

TEVE
Bäst:

Mad Men
Det var sämre förr.

Tell me you love me
Jag älskar dig!

Studio 60 live on the sunset strip.
Chandler i rätt sammanhang, dvs tillsammans med tänkande människor.

Californication
Det här med hjältar är inte så dumt ändå.

Sämst:
Upp till kamp
Mot vad egentligen?

Lost och Prison break.
Get lost, break your legs.

TV4

(Filmlistan återkommer snart i en mer utförlig och fakturaframkallande form.)

Nöjesguiden: 071208

Klicka på bilden för en större version.

Drukqs

En liten biorecension ska ni väl ändå ha på en fredag?

A history of violence, part 1

Ända sen jag var liten har våld varit en viktig del av livet. Att fundera kring det, titta på det, utöva det och framför allt: bli utsatt för det. Och tja, jag gillade väl inte direkt att bli utsatt för det, men det var liksom en package deal och vem var jag att ifrågasätta tidernas marknadskrafter?

I 10-11 årsåldern när softairguns (modern version av ärtskjutaren, ett vapen som har möjlighet att förblinda en människa) införskaffades så blev kriget än mer av en realitet. I mitt hemkvarter på Malmudden var ett bygge i full gång under dagarna. En konstruktion av ett ålderdomshem. På kvällarna gick vi dit.
Jag brukade ha på mig mina gröna cargobyxor från försvaret som inköpts på Överskottsbolaget, en svart hoodie, skyddsgoggles, suspensoar. Andra populära klädaccessoarer var: Solglasögon, handskar, mössa Och ett jävligt mystiskt ansiktuttryck.

Vi var ofta kring fem eller sex killar med några av oss som starka distributörer av vapnen, mest för att det var roligare ju fler man var. Att kriga mot bara en eller två gjorde ofta att det kändes för personligt. Desto fler som var med på kriget, desto mindre brydde man sig vem man sköt och varför.

Jag hade tre replikor av kända pistoler:

Smith n Wesson: en "Silvrig" piece som var ganska dålig på att skjuta hårt, jag behöll den mest av sentimentala skäl och lånade naturligtvis ut den så ofta jag kunde.
Glock: En picka som gjorde väldigt ont att bli skjuten av vilket självklart gjorde den till min favorit i kriget, men den hade två problem. Dels så drog den alltid i en uppåtbåge när man sköt vilket i bästa fall innebar att jag missade och i värsta fall att man träffade någon i ansiktet. Problem nummer två var att den var skitjobbig att ladda. Det fanns situationer då jag satt inträngd bakom en betongblandare med plastkulor flygandes över huvudet samtidigt som jag försökte ladda det där skitmagasinet någolunda försiktigt. För om man gjorde ett misstag sprutade alla kulor ut på ett lika retsamt sätt som en för tidig utlösning. Då var det bara att springa som gällde.
Sig Sauer: Såldes i Hobbexkatalogen som "Svenska polisens pistol" vilket låg i stark kontrast till gangstapistolen Smith n Wesson som ju hade estetiken men inte funktionaliteten. Siggen såg inte så cool ut, men den var praktisk och kunde göra sitt jobb och dela ut blåmärken till taniga skateargrabbar.

Byggarbetsplatsen var förmodligen vårt största och farligaste slagfält. Överallt fanns vassa kanter, hårda maskiner att snubbla över, skydda sig bakom och göra illa sig på. En av mina dåvarande kompisar brukade springa omkring i rånarluva med en helautomatisk miniversion av maskingeväret MP5. Till den hade han adderat ett "lasersikte" vilket inte var mer än en laserpekare han betalat 20 kronor för i Grekland och sedan tejpat fast runt pipan på vapnet. Hur som helst fungerade det. När han överraskade mig genom att springa upp från den kala trappuppgången på husets kortsida gjorde det inte så mycket att jag var flera meter ifrån honom. Jag såg den röda pricken svepa över golvet innan jag kände hur fem-sex-sju-åtta-nio... små plastkulor som genomborrade mitt lager av kläder och kändes som små knivstick i huden. Fan, jag tror att den där snubben till och med hade en bärbar cd-spelare med sig i i ryggsäcken så att han kunde peppa sig med typ Drowning pool under våldsamheterna.
Arbetsplatsen hade ju också ett element av mystik efter vi inte fick vara där egentligen, att springa runt i skogen var inte så jävla häftigt. Det ultimata däremot, var ju naturligtvis att ta med vapen till skolan. Att mitt bland alla auktoriteter traska omkring med något skadligt, tanken var kittlande, och förstås helt jävla Trench-coat-mafia vansinnig. jag tog aldrig ens med mig en smörkvin till skolan. Däremot minns jag två gånger jag märkte att andra kids gjort det. Första gången var en ett basketpass på gymnastiken. En av skolans badboys kom fram med något jag trodde var en leksakspistol, tryckte pipan mot mina revben och frågade "Får jag skjuta dig?" Jag svarade med sarkastisk ton "Javisst". Sedan kände jag hur något som kändes som lilla kniven åkte in. Oskönt.

En annan gång, när dessa vapen blivit vardagsmat och varje unge gick omkring med dem var jag på väg hem och satt på min cykel när en kompis till mig kom fram. I handen höll han sin airgun och hälsade glatt på mig. Eftersom han var min vän anade jag inte att han några sekunder senare skulle avfyra på mina fingrar som hade ett tight grepp om cykelstyret. Smärtan var som värst på fingrarna eftersom det inte fanns särskilt tjock hud att skydda fingrarna med. Det här var ingen ovanlig företeelse och så småningom fövandlades vardagen till ett slags gerillakrig där alla var ens fiende.






Håll utkik efter del 2, då kommer kampsporten.

Om Bam Margera skrev ett självmordsbrev

"Jag vill börja med att säga: Förlåt Vincent, för att jag inte bjöd dig på bröllopet. Men jag kunde inte. Du hade ju ofredat två tolvåriga småflickor, jag försökte att titta åt något annat håll men jag klarade inte av det till slut. Men du är förlåten, du kommer alltid att vara rolige Farbror Vito för mig.

Till resten av er: Jag är fett deppig när jag skriver det här. Även om bröllopet var jättegrymt så blev mitt gifta liv inte som jag tänkt mig. När Iggy slutat spela, när Tony H slutat artighetsskratta åt bröllopslöftet jag skrev på en träplanka ute i skogen, och när Missy slutat le för kamerorna så kom en ångest över mig. Missy som lovat att torka mig i röven och städa upp när jag och mina 30-åriga vänner åkt skateboard inomhus, ja hon har blivit något av en bitch. Även om hon hyrde in mitt andra favoritband, The sounds, till att sjunga på bröllopet så är jag osäker på om vi har samma intressen. Jag tycker om att köra fyrhjuling och snorta crystal meth innan jag går och lägger mig med en hink KFC och plufsar till mitt ansikte ordentligt. Gud, vad fet jag är. Usch, jag äcklas verkligen av mig själv.
Men Missy vill inte hänga med mig och mina kompisar när vi stjäl toalettskålar.

Alltså fuck! alla bara skrattar åt mina skämt hela tiden, till och med de skämt som är tråkiga! Jag vet inte längre själv vem jag är och det skrämmer mig att ingen kan säga åt mig när jag går över gränsen eller inte är rolig. Det känns som att jag ger och ger och ger och aldrig får något äkta tillbaka. Jag älskar allt vi gjort tillsammans, alla helsjuka grejjer. Kommer du ihåg när vi runkade i Phils flingor Raab? Haha! Det var sista gången jag var lycklig på riktigt. Nu känner jag mig bara så jävla splittrad. Jag vill hitta något som är på riktigt, riktig kärlek, och riktig vänskap. Men fan grabbar. Brudar är skit alltså.

Nu låter jag en revolver skrika mitt namn med stolthet. En sista gång.

//Bam Margera


PS. Ge fan i mina prylar. DS. "




(Tolkat fritt ur fantasin här på Goodbye Zebras)

Arlabruden

Ni vet den där checka bruden i mjölkreklamen som ser sådär jävla tillfreds ut hela tiden? Nästan så nöjd som om hon precis återhämtat sig från en orgasm? Sedan har hon inget bättre för sig att slänga upp ett föl bakom nacken och börja prata om sina kossor på bondgården med ögon som riktigt lyser av harmoniskt engagemang.
I den nya reklamfilmen finns det dock inga kor. Istället står Elin (så heter hon) ensam och smeker sin höggravida mage i ett mörkt kök (för att täcka eventuella hudproblem?). Samtidigt pratar hon med bebisröst om barnet och sig själv på ett otäckt sätt.

Två saker som slår mig:

1. Arla vill visa att Elin är en riktig kvinna (eftersom hon är mamma).

2. Vad jag ser är dock något annat. Nämligen en tydlig association mellan Arlas ekologiska juvermjölk och kvinnlig bröstmjölk.
Arla har, genom att plocka bort kossan, kastat om rollerna helt. Konceptet med kossan föreställandes producent av mjölken med Elin som lugn och medveten konsument, är nu borta. Istället förvandlas Elin plötsligt till producent och alla vi andra... ja ni hajar.

Sent inlägg i hängdebatten

Adam Tensta (eller Adam Taal for reals) är inte direkt enkelspårig. Hans houseglättiga klubbmusik på plattan It's a Tensta thing är ingen självklar bas för rhymes om niggers, bitches och blunts.

Så för att göra musiken mer hipstervänlig rappar Tensta också (tight) om gamla tv-spel och transformersleksaker. Känn igen knepet från Kanyes "Stronger" där denne rappar om att han vill ligga med flator och samtidigt "samplar" Daft Punk - we can all relate more liksom.
Bildgooglar man Adam hittas flera bilder där han poserar med en gammal handkontroll från ett nintendo 8-bitars. Han kombinerar detta med skrikiga new-ravefärger och tryck, fast i hiphopmodell (kompletterad av en keps på sniskan), och en oklanderligt tidsenlig look är gjuten. Och javars, det känns väl okej.
Även om jag har svårt för att återvända till pojkrummets trygga lekmiljö dit Tensta själv verkar vilja dyka ner och romantisera ibland, så gillar jag den andra biten av It's a Tensta thing. Den som handlar om knark och ghettot då naturligtvis. Dock så har jag märkt av ett ständigt återkommande inslag på skivan. Det är en revolt mot förmyndarsamhället på högsta nivå, nämligen hårda örfilar mot åsikten om hängiga byxors icke-vara.

På andra spåret och debutsingeln "Bangin' on the system" pratas om utanförskapet om kommer med att bo i ett svenskt ghetto. Här listar Tensta en massa prylar systemet vill tvinga på honom vilket han, som den rebelliske förortsgangsta han är, fullständigt skiter i, men det viktiga här är hur han statear att ingen ska få berätta hur Adam Tensta ska klä sig:

"And they don't like us over there cus where we come from, how we speak and how we walk, just let em' know son. Cus' I ain't pullin up my pants for nobody man, An' we ain't lettin' no police ridin' king..."

I den nya singeln "My cool", som är en fett catchy dansgolvsbanger, fortsätter Adam Tensta att marknadsföra sin ställning i hängdebatten som något anarkistisk:

"Nodody belive it til' I made som crosses and I ain't never once pulled my pants up homie." Efter några snabba rader jag inte lyckades uppfatta kommer refrängen lite senare i låten: "They say the cool is all over me. That's my cool and I can't take it off (Ah-ah-ah far too cool, let's talk about that)..."

Det är dock i hitten "They wanna know" som Tensta delar ut en rejäl "käftsmäll i skrevet" (C Petter Granberg) till borgarsvennarnas tuktande dresscode:

"I tell it like it is, I got it from my mother. That's just the way wer're raised.
They wanna know why my pants aint low, what it says on my tee, why I dress like this fo'?. So I tell 'em "Fuck your dresscode!" Who am I suppose to pull my pants up fo'?"

Den intressanta frågan är naturligtvis vilken livstrött 30-talistlärare med manchesterbyxorna i armvecken, som ständigt skrikigt efter den unge Adam i skolkorridorerna att "dra upp byxorna!" och inspirerat Tensta till det upprorskap vi nu får ta del av?
Oavsett så behöver Jan Björklund allt motstånd han kan få, kanske i synnerhet pubertalt sådant.

Lyssna på Adam Tensta här.

cred

Om du läste GP i lördags kanske du såg den här bilden?
Kul för dig, själv läser jag inte GP särskilt ofta. Förutom möjligen när jag är hemma hos min vän Karl som prenumerar på tidningen. Kanske var det inte ens den här bilden? Jag vet inte, men hur som helst så är det jag som har plåtat den (eller föredrar ni termen "fotograferat"?). Jag har alltså äntligen blivit publicerad med enbart bild och inte text - som en sann fotograf. Och det är ju förstås mycket roligt. Ett snäpp upp i hierarkin om coola journalistyrken, nästa steg är väl liksom rörliga bilder? Hot!

Men det roligaste var nog att mitt namn lyste med sin frånvaro på platsen där fotografens namn brukar tillkännages. Det var ganska kul.

Alla som inte joinar är våldtäktsmän?

Eeh, det finns en grupp på facebook som heter "Riktiga män våldtar inte". No shit retards?

Så... om man går med i gruppen betyder det att man är en riktig man? Eller om man inte är med i gruppen så är man en våldtäktsman? Då får ni väl kalla mig våldtäktman hur jävla mycket ni vill, för jag tänker ALDRIG joina.

Eh?