Raveskräcken är tillbaka! (I Norrbotten)

Ja, alltså. Det här är faktiskt jätteroligt. Är Gudrun Schyman bjuden undrar man ju?

The new school

Idag hade jag lite introduktion, kurs i kulturstudier verkar faktiskt precis så roligt som det låter. Black metal, magdans, hiphop från 80-talet. Allt ska brytas ned och sättas i perpektiv.

Jag ritade en smileygubbe (oldschool style, rättvänd och hela skiten) istället för att sätta ett kryss vid mitt namn på närvarolistan, spex som fan.

I övrigt är det najjs med skola igen. jag har inte räckt upp handen sedan Marcus Price i Basutbudet frågade vilka i publiken som besökt Trosa kommun. (Oh the shame)

Månadens City: En orgie i självhat. Plus ny karriär som rockfotograf.

Här är min helsida. Mina dvdrecensioner samt krönika för månaden. Filmer som recenserades är Inland Empire, Kidulthood och Hata Göteborg. Jag är halvnöjd med de två första, men Hata Göteborgkänns helt bedrövlig. Jag skäms så mycket över den där korta löjliga texten, pinsamt är vad det är. Shit, den är i princip skriven med en parentes i varje mening. Jag fattar inte vad fan jag höll på med.

Krönikan är också ett mildare skämt, det lustiga är att jag var svinnöjd när jag skrivit den. Bara "yes, I nailed that bitch!". Att läsa den igen några veckor senare var som att se Jurkyrkogården 2 i vuxen ålder, dvs inte helt kul.
Eller vafan, jag tycker typ alltid att det jag skrivit suger när jag läser om det. Den här lille kanske är bra ändå.


Hur är det nu? Har popkritiken blivit bättre eller sämre under 00-talet? Naturligtvis är frågan omöjlig att besvara. Kritik numera är något annat än den konsumentupplysning vars vara eller icke vara diskuterats flitigt. Kritiken är en egen form av nöje där begrepp som ”bra” och ”dåligt” känns oerhört komplexa. Ungefär som att tävla i musik eller diskutera vad ”kvalitetsfilm” egentligen betyder (även om många försöker). Kritiken är precis som låten eller filmen den granskar, subjektiv. Som Nils Petter Sundgren skrev i Expressen: ”De enda objektiva fakta som finns att tillgå är filmens längd, kostnad, tekniska data och medverkande.”

Som alla sunda människor tycker jag att kritik är bäst så personlig som möjligt. Därför är jag glad över att många hänger ut sina privatliv till allmän beskådan i det växande och spretiga mediet bloggen. Detta uttryckssätt spiller då över på popkritiken som länge haft en fast position i ”bloggosfären” (jobbigt ord). Exempel: Bloggaren [Esgieqroue] recenserar filmen Farväl Falkenberg genom att berätta om en fest han gästat i just Falkenberg. Där åker han på stryk för att ha tittat fel kille i ögonen, han blir oprovocerat armbågad i solarplexus när han promenerar iväg och alla han träffar beskrivs som dumma i huvudet. Det hela slutar i bitterhet med att han säger Farväl till Falkenberg.

För något år sedan recenserade Nöjesguiden Morriseys skiva ”Ringleader of Tormentors”. Texten skrevs efter premissen att recensenten inte var ett stort fan utan på sin höjd hånglat på en klubb till någon låt med The Smiths. Jag tyckte att det var en bra recension, intressant kritik får gärna bjuda på verklighetsanknytning istället för att stapla fakta som recensenten hårdpluggat via Imdbs triviakolumn. Jasså fotot påminde om Goodard? Gäsp.

Att bedöma kvalité på kritik är ned andra ord väldigt personligt. Men i och med att kritiken åtminstone blivit mer nyanserad, så har dess författare blivit ett lättare mål för vän av ordning att bli förbannad på och angripa. Det har brölats om att recensenter antingen är ”genusskadade” eller alldeles för politiskt inkorrekta. Vad är lättast att låta sig provoceras av? Just det: folk. Och ju närmre kritiken och människan kommer varandra, desto lättare är det att bli arg. Detta gör tyvärr att det blir ännu roligare för de agitationstörstiga skribenterna, som jag i mina bästa stunder vill sålla mig till.

Och här är recensionen: Innehållslöst och otympligt. Det känns som att jag hade en bra tanke när jag började skriva texten, men viljan att göra något långt och smart kvävde slutpoängen. I övrigt så känns budskapet lite vagt. Vad handlar den här texten om egentligen?
Man ska inte lägga ribban för högt.

(publicerad i NSD city 30/8 - 07)




Men okej, Jag har tagit bilder på bandet Shilos första spelning. De blev bra, titta på alla via deras myspace här.

Tävling

Goodbye Zebras presenterar stolt:

en lista över favoritartister/band (funnen på anonym myspaceprofil):

Miss Li, Amy Winehouse, Maia Hirasawa, Ane Brun, Frida Hyvönen, Cocorosie, Hello Safride, Manu Chao, Molotov, Navid Modiri o gudarna, Wendy McNeill, m.i.a, Modest Mouse, Scissor Sisters,, Le tigre, Dusty Fingers, Luca Bloom, Britta Persson, Ida Maria, Rufus Wainwright, Nancy Sinatra, Tori Amos, Madrugada, Pizzicato Five, Rosie Thomas, Shelby Lynne, Sophie Zelmani, Timo Räisänen, Ulla Pirtijärvi, The Kinks, The Concretes.

Skriv en fördomsprofil på den här personen och vinn ett par hallonbåtar.

Fuck You

Haha! Så ni tänkte att jag skulle blogga idag? Yeah well, forget it. Jag har skrivit typ 6-7 inlägg där jag förnedrat och lämnat ut mig själv, testat nya experimentella grepp samt gett er samma gamla film & TVkommentarer. Detta har mottagits med total tystnad. Inte ens en liten kommentar om varför något i texterna sugit!

Eller jo förresten, jag fick idag en muntlig kommentar angående det fiktionella inlägget nedan: "Kändes lite "Vi som aldrig sa hora" tycker jag" - Kommentaren kom från munnen på ett ansikte där ögonen inte läst en sida i boken han jämförde min text med. Men that's beside the point.

Nu blev det ju att jag bloggade ändå, fan. Och så lät det lite surt och gnälligt kanske, men jag tycker helt enkelt att ni blivit lite för bortskämda.
Så point is alltså - Om du nu inte riktigt förstår något första gången du läser det - Fuck you.

How does Turtle know Kanye?

VM i samarbete

Haha, jag visste det!

Eller okej, det kanske är lite väl uppkäftigt om jag påstår mig ha förutspått att slutet på senaste Entourageavsnittet "No cannes do" skulle bli en reklamfilm för Kanye West och hans kommande platta "Graduation" (vilken han också skamlöst marknadsfört tillsammans med 50 cent).

Men men men, visst fan hade jag detta på känn.

Alltså. Vince, Ari, Turtle, Johnny, E och Billy är fast på LAX på väg till Cannes filmfestival. Serien når i och med detta avsnitt en ny smärtgräns för hur länge man kan hålla inne med en efterlängtad händelse, planen går inte pga av Terrorattack. Alltså Moses smell the roses!
Egentligen skulle de åkt med Sydney Pollak, men han har inte tillräckligt mycket plats i planet. För att verkligen ta serien till sin yttersta kärna så statear Vince att "Om inte en av oss får åka med, så åker ingen med". Till och med Billy suckar fram ett "I'm a team player". Oj oj, vem ska rädda dagen? Oh yes: In stövlar Kanye West (med sitt eget Entourage) och kramar om (wait for it) Turtle! Ari blir asförvånad och frågar "How does Turtle know Kanye?" Den frågan får inte Ari något svar på. Om jag själv får spekulera så: Öööh tja, Turtle är en vit, medelklassig, fet hiphopgroupie som en gång i tiden var manager åt en demorappare? Ooooch Det är sådana snubbar som utgör Kanye Wests viktigaste kontakter... ? Publik , more like.

Gör mig en tjänst kära läsare, lägg det i munnen och smaka på ordet långsökt.

Men shit, det var ändå Sweet när Turtle frågade "How much room you got?" och Kanye bara pekar på sin megajävlajumbojet och typ "We got a little room".

Scener ur ett manligt tonår.

Klockan började närma sig 22 när Rufus tittade på sitt fula armbandur han fått av gamla mormor i julas. På fritidsgården "Fisten" var denna period mellan 22 och 23 så nära vargtimmen man kunde komma på en lördagskväll. Det var timmen då drog och alkoholpåverkade ungdomar ibland ramlade in på gården med både gråten och kräkset i halsen och skrek efter sina mödrar. Men den här kvällen hade alltså ingenting hänt ännu. Vid tv-spelhörnan satt Rufus. Han var en liten kille, snart 15 år med pubbeluggen varsamt modelerad med billigast tänkbara hårvax. "Djävulens frisyr" som hans mormor skämtsamt brukade säga lite. Lite disträ stirrade Rufus bort mot biljardborden. Där stod Tommy och spelade. Tommy var en halvtjock kille med viss obalans i sitt hormonsystem, detta tillsammans med taskigt utvecklad empatiförmåga gjorde Tommy till den självklara ledaren. Han var klädd i nikepannband på huvudet, hade en stor huvtröja med tryck av Tors hammare över sin lönnfeta buk (tack vare mammas dagliga godispengar) samt mjukisbyxor över de smala bleka benen, dels för att dölja den underutvecklade muskulaturen, men mest för att signalera en attityd avhey, who gives a shit? liksom.

Tommy pratade högt, ja han nästan skrek. Rufus tyckte att det var lite konstigt med tanke på att musiken (som ikväll var Iron Maiden) var satt på rimligtvis låg volym för att vara Fisten.
Tommy höll en lång och framförallt hög utläggning mellan sina stötar om en av de äldre kvinnliga lärarna på skolan och varför Tommy tyckte att hon var "en fet grishora".

Tidigare på dagen hade Tommy fått ett dåligt betyg på ett prov som han inte pluggat till, och ansåg sig därför ha blivit orättvist behandlad. "Hon är en heterosexuell jävla fitta!" fortsatte Tommy och försökte se så nonchalant ut som möjligt när hans biljardboll flög all världens väg efter en missbedömt hård stöt. Hans medlöpande Entourage: Lill-Kalle och Rille som hitills troget instämt "ah visst, hon är dum i huvudet den feta kärringen" tittade nu på varandra lite frågande. Skulle de våga säga något? Nej det skulle de inte.
Gissningvis trodde Tommy att "Heterosexuell" var synonymt med nekrofili eller pedofili eller annan lite grövre perversion. Tidigare under kvällen hade han bevisat att han behärskade begreppet homosexualitet då han kallat en två år yngre skolkamrat för "lillbögen" och sparkat honom mellan benen, detta för att "lillbögen" inte ville låna ut sin mobiltelefon till Tommy. Lill-Kalle och Rille kände sig inte i position att rätta Tommy. Istället började Lill-Kalle sjunga med i iron maidens "run to the hills". Det gick sådär. Eftersom hans ännu dåligt utvecklade stämband inte tillät honom att ta de djupa toner han försökte uppvisa så blev han genast förlöjligad av Tommy: "Haha! du låter ju som en liten oknullad fågel."

Det här med Iron Maiden var för övrigt en ganska unik händelse på Fisten. I Normala fall fanns på gården en äldre kvinna som censurerade den här typen av musik. Men ikväll hade ansvaret lämnats helt till Ben. En lång och undernärd 29-åring som alltid bar samma kläder. Farsans gamla 501:or, en t-shirt med kommunalt tryck av typen "friskvård" eller "Pigg och glad" i osmakligt typsnitt eller någon marknadstisha som "Bevara negerbollen" eller "vältränad". På huvudet hade Ben alltid sin keps från flygvapnet. Kanske närde han en dröm om att en dag arbeta där uppe, i luften? Hur som helst så var Ben inte särskilt liberalt inställd till öppen invandring och berättade mer än gärna för tonåringarna om hur han blivit brutalt rånad i Stockholm av ett "turkgäng". Den lille killen Rufus sittandes bland tv-spelen, hade hört Ben berätta historien tidigare och han hade lagt märke till hur detta "turkgäng! alltid blev större för varje gång Ben berättade om dem.
Hur som helst var Ben ensamt ansvarig för fritidsgården kvällen till ära och detta skulle firas med lite av hans favoritmusik.

Rufus satt tyst och betraktande kvar vid tv-spelshörnan, fortfarande med blicken borta på biljardmatchen. Rufus hade inte velat gå till fisten ikväll, eller någon annan kväll heller för den delen. Fisten var en del av skolan, något inte Rufus hade så mycket till övers för. Helst av allt skulle Rufus bo på en ö tillsammans med fem 19-åriga älskarinnor och en polare att lira lite counter-strike med. Nu bodde han i ett litet rum tillsammans med sin nypubertala lillsyster som alltid låste in sig på deras rum för att skära sig i armarna. Men detta var ändå en miljö att föredra framför skolans kontinuerliga kränkningar. För en vecka sedan hade Rufus blivit så hård smaskande örfilad att han fått en mildare hjärnskakning. Skolan var alltså inte Rufus Favoritmiljö, men det var hans vardagsmiljö och han hade således vant sig vid ett visst mått förnedring, han var liksom inte särskilt skraj längre.

När biljardpartiet var över, som Tommy vunnit för att Rille spelat sämre än han brukar, Så byttes musiken till The black eyed peas. Någon hade fipplat med stereon. Ben hade antagligen gett med sig och låtit en av småtjejernas tjat gå igenom. Detta glädde inte Tommy nämnvärt och när han hittade en 50-öring på golvet plockade han upp den och kastade den på Rufus. Sedan spottade han föraktfullt: "köp dig ett liv" , utan att ens förvänta sig ett svar. Tommy började gå iväg (kanske för att rätta till problemet med musiken), när han hörde Rufus svara: "Oh, grymt. Nu har jag råd med ditt liv OCH ett tuggummi".

SnyggMarie & SnyggMapei

Sitter här post-dekadens. Min kropp försöker på ett smått desperat vis, återhämta sig från kopiösa mängder drickande och rökande som jag tyckte var en så jävla bra idé igårkväll. Weekdayfest ute på nån bananpir. drack mycket, blandade sorter, dansade mycket. Fast grejjen är att det inte känns så farligt idag. Ute är det friskt, solen skiner in genom mitt fönster och när jag lyssnar på Vivaldi från soundtracket till Marie Antoinette så börjar jag av någon anledning skratta högt för mig själv. Bra film det där.

Utan någon vidare anledning alls, lite Mapei från Way out west:

You find me in da club

Fuck, inte ikväll igen väl? Jasså är jag tråkig om jag inte hänger med? Jag har ju bara varit ute mån-ons-fre redan, men jag är förstås trist om jag inte går ut ikväll igen. jaja, så be t. Jag och Aussis great white shark ska idka tidelag. Nae, usch vad grovt.

I onsdags spelade mina vänner i bandet Shiloh på Sticky fingers. Klart att man ställer upp (och dricker öl). Vi åkte vidare till nefertiti på en klubb där folk såg ut som monster. Och otroligt nog blev hela vårt sällskap arbetarklass när en kille som sålde seglarkläder försökte bli vän med oss. Jag kallade mig Andrée, från Baergsjön. Ute med Tim (Linus) från hammarkullen (Majorna) och Anyerska (Linda) från Hjällbo (Linné).

Vita medelklassare som vi var transformerades i denne stackars seglarkilles närvaro till något han inte skulle kunna relatera till. Lite fult kanske, men roligt. (Ja Beta hade kusligt rätt)

Igår, fredag var jag på nån svartklubb. Eller "klubb" var väl att ta i. En industribyggnad, eller nej förlåt, uppfart? hade modelerats till något slags dansgolv. Ovanför golvet stod en halvnaken tjej och dansade i ett fönster. Inga moraliska betänkligheter här, men hela inramningen kändes bara sunkig. Självklart försökte jag ragga på två ännu-oförstörda 18-åringar (groupies till Shiloh). Det gick , som ni förmodligen redan räknat ut, åt helvete. Så är det alltid när man försöker konversera med barn.

"Berätta nåt roligt!" Sade en av flickorna till mig på fullaste allvar. Ursäkta? Berätta något roligt? Hon måste komma från en rik familj som anställt egen narr sedan navelsträngen klipptes, redo att underhålla den här lilla bortskämda princessan. Jag visste ju för övrigt att vad jag än betraktade som roligt skulle lillflickan inte förstå humorn i.
Jag hade glömt hur vidriga 18 åriga (snygga) nyss-tatt-studenten-tjejer-från-Kungsbacka kan vara. De är nästan lika outhärdliga som 18-åriga snubbar i samma liga.

Ikväll gör jag skiten igen. Rapport är härmed utlovad.

Den tredje (gröna) vågen

Recension publicerad i NSD 24/8 -07

Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk till iden med film som riktar sig till både vuxna och barn. Kanske för att när jag var liten hade svårt att skratta om mina föräldrar gjorde det.

Det kändes inte lika kul om de garvade åt mina skämt. Shrek-serien är dock en riktigt lyckad komedi, åtminstone för mig som vuxen (nåja). Det gröna träsktrollet Shrek och hans lika gröna träsktroll till fru Fiona måste vikariera som kung och drottning i landet "långt borta".

När kungen dör blir Shrek tvungen att leta reda på den siste arvingen Arthur (en spoling, lämpligt "spelad" av Justin Timberlake), så att Shrek slipper majestätstjänsten. Skurken "Prince Charming" är förbittrad över den usla respons han får för sitt taskiga skådespel och roundar upp skurkar från hela sagovärlden (Kapten Krok, häxan i Törnrosa, cyklopen) för att störta kungariket..


Som vanligt duggar referenserna till gamla sagor tätt som ett surt regn. Som vuxen har jag roligast när Shrek, Åsnan (smilfinken Eddie Murphy) och den där irriterande katten, besöker en gymnasieskola i gammeldags sagotappning. Ett par killar dräller ut ur en skåpbil och pratar om att de "använt för mycket rökelse". En urskön blinkning till Sean Penns slackersurfare Spicoli ur den banbrytande skolfilmen Fast times at ridgemont high.

Skämtet är över på ett ögonblick, men det fick min cynism att släppa lite, och känna mig respekterad av gänget bakom filmen. För då känns det som att vara liten igen, som att jag får skratta lite internt. Den här gången är det ungarna som inte fattar.



Jag känner dock en trög eftersmak av blod när Shrek träffar två rollspelande "supernördar" (tandställning och näsblod inkluderat) och säger "Jag ser att ni är väldigt upptagna med att INTE passa in". Översittaraktigt tycker jag, här ligger förmodligen min största protest mot filmen. Att karaktären Shrek är så osympatisk. En bufflig och feg man som resonerar med våld i stället för vett, vilket hade varit helt okej om han varit rolig. Men nu är han ju inte det. Det är snarare hans arme av sidekicks som räddar honom. Sen att slutet badar i fina budskap som att "man ska vara sig själv" och blablabla är sånt som väger upp lite, även om det blir lite överdos av politisk korrekthet.

Nåja, nu har jag grinat tillräckligt mycket. Alla kids kommer säkerligen älska det här fula monstret vad jag än skriver.

En till film om film

Om typ fyra månader dunsar Michel Gondrys Be kind Rewind ned i Sverige.

Med tanke på att hans förra the Science of sleep var en barnslig studie i drömmar där en bebislik Gael Garcia Bernal springer omkring i olika abstrakta landskap av gamla toalettrullar och lipar för att han inte kan imponera tjejer med sin hemmagjorda tidsmaskin (eller nåt, jag minns inte riktigt) - SÅ har jag inte världens högsta förväntningar på Eternal sunshine of the spotless mind-Gondry. MEEEN film om film (sk Meta-film) är fanimej alltid spännande, två videobutikslosers gör en egen Ghostbusters? Det kittlar allt lite i magen min.

Mia Farrow är ju med också, haja!




(Inspiration hämtad från Extra Allt - se länklista)

Skojjigt meddelande från Journalistförbundet

Till dig som är frilans!

Journalistförbundet har i dag tvingats lägga ytterligare ett omfattande varsel mot Tidningsutgivarna för att få igång förhandlingarna.
Vi varslar ett stort antal företag med en åtgärd som också berör frilansar; förbud mot att använda material som produceras av andra än anställda på den egna redaktionen. Från och med 30 augusti gäller detta på alla TU-företag, med vissa undantag.

För frilansar innebär det ändå att man ska försöka arbeta som vanligt. Följ alla träffade överenskommelser, håll leveranstider och skicka faktura som vanligt. Om ett material inte publiceras på grund av varslen kan företaget publicera materialet senare, när konflikten är över.

För den frilans som försöker sälja in material och får beskedet att materialet hade köpts in, om det inte vore för konflikten, gäller följande:

Försök att få acceptans för att materialet köps in men att det publiceras senare.
Om det inte går – och du kan argumentera för att jobbet skulle ha sålts in, dokumentera och vänd dig till förbundet och sök ersättning ur konfliktfonden.

Har du redan nu material som ligger på en redaktion, inköpt för publicering, ska det inte påverka ersättningen från företaget/tidningen.

Vi ber dig komma ihåg:

Journalistförbundet har gått i konflikt för att få upp låga löner – det gynnar frilansarnas arvoden att lönenivåerna i branschen går upp.

Vi har gått i konflikt för att stärka anställningstryggheten – att gråzonen mellan anställning och annat är så liten som möjligt gynnar frilansar. Om arbetsgivarna inte kan utnyttja visstidsanställda ur denna gråzon kan frilansar vara ett bra och tydligt alternativ för arbetsgivarna.

Vi har gått i konflikt för att försvara upphovsrätten – utan upphovsrätten kan varken anställda eller frilansar ha kontroll över det egna journalistiska materialet. Och för såväl frilansar som anställda skulle det dessutom innebära förlust av både pengar och arbetstillfällen om upphovsrätten skulle gå oss ur händerna. Det kan vi alltså inte tillåta.

Konfliktjouren på förbundet besvarar frågor kring konflikten på tel 08-613 75 90.
Alla varsel finns på förbundets hemsida, där framgår vilka tidningar som är varslade.



Kuuuuuul.

"Är det glassigt? Är du giftig ikväll?"

Som vanligt när en vän från Luleå kommer på besök så blir det utgång, oavsett vilken dag i veckan det handlar om. Nu råkade det handla om en måndag, men jag var väl inte den som vägrade att play ball för det. Jag och min långe gängliga vän Gustav styrde våra steg mot Göteborgs mekka för pinnsmala pojkar och popbloggsläsande flickor: Uppåt framåt. Som naturligtvis var stängt.
MEN! Tvärs över gatan låg ett ställe som heter Backyard, så vi frågar vakten: "Hur är läget ikväll" och han svarar lite överentusiastiskt: "Skitbra, det är hiphopklubb ikväll, ha det så JÄVLA trevligt".

Vi spatserar in.

Efter ett par öl börjar en kille prata med oss. Han presenterar sig som (vi kan kalla honom) Urban. Urban är kort till växten, något som han kompenserat genom att gymma på bredden, vi snackar inte lite, den här killen ser ut som om han fifflat med ett och annat olagligt preparat i sina dagar. Han har inget hår på huvudet, pratar ordentlig göteborgska och så småningom börjar han också prata om sitt knarkande:

Urban: - Alltså grabbar, ni borde testa allt! Kokain, Peyote, meskalin, brass. Men Inte Heroin. Eller liksom, om ni vill så kan ni testa det. Jag har provat det tre gånger men jag stod bara och kliade mig på pungen hela tiden. HAHAHAAH!!!!

Jag och Gustav nickar och ler lite obekvämt. Efter en stund går Gustav på toaletten och jag får en stund ensam tillsammans med Urban. För att inte göra honom förnärmad så återberättar jag en droganekdot jag hört i Stockholm för länge sedan, som om det handlade om "en kompis till mig". Han blir eld och lågor.

Urban: Alltså, det är det jag snackar om! Att stå där i nuet. Alltså den här gräsmattan, hur den ser ut imorrn är det ingen som vet. Det är liksom vi som bestämmer, fattar dù?

Jag nickar stilla.

Jag avlöser Gustav och går på toaletten. När jag kommer tillbaka har Urban försvunnit. Gustav berättar att Urban muckat från fängelset för två veckor sedan och att hans tjej precis lämnat honom.

Vi hinner inte reflektera särskilt länge över detta människoöde. In på Backyard anländer nämligen rapparen Petter tillsammans med Mange "giftig" Schmidt. Detta tycker vi så klart är ganska underhållande. Så när denne Mange valsar förbi oss inleder Gustav ett samtal med honom:

Gustav: Är det Glassigt ?
Mange Schmidt: Jao, fan jo...
Gustav: Är du Giftig ikväll?
Mange Schmidt : Hah Jo ha! Ska du ha ett järn?
Gustav: Jao!

Mange Schmidt Ser att jag och Gustav är i samma sällskap och går verkligen in i rollen som "schyssta kille med kortet i baren".

Mange Schmidt: Fyra järn!
Bartender: Tequila eller?
Mange Schmidt: Nej.
Bartender: Vodka ?
Mange Schmidt : Jo, fast små. SMÅ!

Vi får typ en tvåa vodka att dricka och fortsätter prata med den här Schmidt och hans manager.

Mange Schmidt: Jag som tänkte ragga upp lite tjejer och så raggade jag upp er...
Jag: Men vi är vackrare än någon kvinna här ikväll, så du kan känna dig nöjd.
Mange Schmidt: Haha! ...*mutter*
Mange Schmidts manager: Du, jag måste gå på toaletten, tar du hand om honom så länge?
Jag: Yes, I'm on top of this.
Jag klappar Schmidt på axeln och säger:
Jag: Du, din manager drog hem med en tjej från eeh...Bosnien, så han bad mig vara din manager för resten av kvällen.
Mange Schmidt: Jaha...
Jag: Jaa, och jag tror att han har håller ganska hårt i dig i vanliga fall så jag tänkte låta dig sväva fritt, vi gör som du vill ikväll!
Mange Schmidt: Har du ride till Hotellet? Har du tjejer?
Jag: eeh...
Mange Schmidt: HAHA! Det är inte så lätt.
Jag: heh.
Mange Schmidt: Var är Toaletten?
Jag: Där borta och sen till vänster.

Lästips X2

Ehh, eller ja.. Fredrik Strage skriver iaf intressant om boken "Teenage - the creation of youth 1875-1945" av John Savage, swing i nazityskland och andra freakade subkulturer. DNs artikel här.

jag har alltså inte läst boken, men man blir bra sugen när man hör om reprimander som "allt som börjar med Duke Ellington slutar med ett mordförsök på Führern".

Bye Zebras, vi ses imorrn

Recension: M.I.A - Kala

ÅÅÅH, Oh yeah, Hahahahahaha!
- Sen lipade jag en skvätt.

Ljudbilden är bara så mycket fetare än på Arular. Särkilt trumtakterna är mycket bättre, tunga jävla paradtrummor ska det vara när jag dansar, fortsättningsvis. Förra plattan lade ju i övrigt rätt enkla beat. Lite körer, lite tv-spel och laserljud plus sydamerikansk trumma. Kala känns mycket matigare, mäktigare. Mer av allt, och bättre.

Visst, rätt många låtar (XR2, Birdflu, Jimmy, Boys och Come around) har snurrat runt på internet ett tag innan släppet. Fast äh, det gör egentligen inte så mycket. För till skillnad från t ex Justice (för att ta ett förlegat exempel) så är inte M.I.A ridande på en lika tidsbegränsad hype. En förklaring kanske kan vara så enkel att hennes klubbmusik är bättre. Men det förstås, M.I.A är ju inte särskilt mycket electro eller house direkt, hon gör - som Aftonbladet redan pricksäkert defienerat det - världsmusik, fast den är väldigt flippad, med element av hiphop, pixies, the clash och går att dansa till. Världsmusik är inte lika coolt en kort period, däremot kommer det vara lyssningbart ett bra tag. Dessutom har ju den här smarta tjejen hakat på hela New-rave modet. Och den målgruppen är förmodligen redo att dansa till henne istället för sur mörk och monoton musik. Var jag lite hård där eller? Kanske, jag menar progressiv UK/Sri Lanka kamp och festmusik låter naturligtvis inte som något annat och håller längre än det mesta.

Alla låtar är kanske inte lika starka, otippat nog så är Timbaland producerade Come around, skittråkig. Men fuck it. Just nu kan ingenting konkurrera med Bollywoodfesten Jimmy eller fågelflunsan i Bird Flu. Det jag känner just nu är att mitt tålamod håller på att ta slut. Liksom, vafan sitter du och läser en jävla blogg för? När du kan lyssna på 2007 års bästa skit?

Uttrycket "Slå in öppna dörrar".

Börjar bli sjukt tjatigt, när kommer backlashen??


Bara idag: Extra Allt, Alex Schulman, Staffan B

Nog nu!

In the old words of Orvar Säfström: - Här blir betyget "Inte gå".

Recension publicerad i NSD 17/08-07

"Surfaren kan stoppa förgöraren, men han behöver sin bräda!". Detta är ett citat ur filmen.
Nog är det barnfilm vi snackar om alltid. Frågan är dock, finns det många barn som läst Fantastiska fyran?

Kommer de att vara mottagliga för filmen? Well, med tanke på att fokus ligger på Mr fantastics och Osynliga kvinnans drömbröllop och om hur tiden aldrig räcker till för att "uppfostra barn och vara en normal familj", så är jag skeptisk - som vanligt när Marvelloggan svischar förbi.


Visst sjutton var den första filmen om fyran väldigt tam i humor, action och alla andra element, men nu när tvåan var på väg hade jag vissa små förhoppningar. Jag satt där och väntade otåligt medan den mänskliga facklans schablonartade stuntmansjargong vitnade mina knogar. Jag härdade ut smärtan som infann sig i magtrakten när The Thing skojfriskt bullrar "Du ska allt få se på ett stenras!".

Som serietidningsläsare har jag nämligen gjort mig bekant med karaktären som kallas för Silversurfaren. Han är - vilket inte märks i den här filmen - en intressant karaktär.

Norin Radd som han heter, kommer från en främmande planet som höll på att gå under.

Norin underkastade sig till slaveri hos slukaren av planeter, Galactus, endast för att hans älskade skulle få leva. Silversurfaren agerar sedan dess jakthund för planetfrossaren och spanar hela tiden ut nya världar för honom att förtära. Den här gången är det alltså jorden som råkar ligga i surfarens starmap.


Visst låter det ganska spännande? Tyvärr är det inte alls det, åtminstone inte i filmisk form. Den Gudsmajestätiske Galactus hade i serieform en mänsklig, kolossal skepnad. Han kunde således göra hotet verkligt påträngande och ge ondskan ett ansikte. I filmen har han reducerats till någon slags röra av damm och sten. Jag förstår ärligt talat inte vad det är jag tittar på. Eeeh.. Skurken är en stor kebabrulle som gör att himlen svartnar?

Uuuh scary, får mig att tänka på filmen om de invaderande Hawaiipizzorna Independence Day.

Så Silversurfaren är alltså rätt snäll, även om han mest håller käften. Och hotet från ovan känns fånigt, varför ska jag fortsätta titta egentligen? Men vänta! Det finns en skurk till.

Han som var med i ettan.

This is England, yes.

Regi: Shane Meadows
Premiär: Fredag 17/8

1983, ett skitigt England, under pågående krig och allmänt hårda tag:

This is England är, till att börja med, ett riktigt schysst gängdrama. En liten kille som går från att hänga med snälla skinheads, de som förkastar översittare, lajjar runt med luftgevär, spexiga peruker och är allmänt sköna typer, till att hänga med fel sorts skinheads: de som suttit inne, vill reclaima ordet "England" och hotar pakistanier med machetes.

Shaun är liksom 12 år och fattar inte bättre. Han söker efter en fadersdfigur och då verkar den stora buffeln till neo-nazi vara ett bra alternativ. Det är som bekant lättare att hata än att älska och Shaun manipuleras till att rikta sin ilska och sorg (som bubblat upp efter faderns död i kriget om falklandsöarna) mot invandrare. Det är snyggt att filmen skildrar en viss tidsperiod där det inte händer så mycket, allt ligger liksom och kokar. Med facit i hand är det riktigt smart att göra så här, vi vet att skinheadsen kommer växa till en större farligare och mer främlingsfientlig rörelse, och att visa upptakten under så här "hemmiga", liksom familjära förhållanden, känns jävla smart och realistiskt.
En tårtbit spännande gotta.

Filmen är ett fantastiskt tidsdokument över det fattiga 80-talets England, skitigt klotter överallt, Thatcher i bakrunden på radio och TV. Samt det helt fantastiska modet. Dr. Martens, Merc, Lonsdale, Brutus, Fred Perry, Ben Sherman Loake, Levi's... Pikéer, skjortor, kängor och fula jeans överallt. Inramat av schyssta betongväggar och slowmotion-montage till baktaktsversionen av "Louie Louie", jag hade varit helt okej med om de bara gjort en schysst musikvideo.

Edit: Det enda som känns lite negativt, just för att de lämnar slutet så öppet, är att alla jag såg med rakad skalle efteråt fick mig att tänka "Åh nej, shit. Där är han, fortsättningen på filmen, hjälp!" Att jag själv har rätt kort snaggat hårt gjorde inte känslan bättre. Tack som fan för att man numera ser ut som en nazist, iaf i ögonen på någon som precis sett filmen. Cheers really.

Are you havin' a laugh?

Ska se This is England imorrn. Verkar ju fett lovande, eller vad säger ni?

Intervju med Kocky

"Jag gillar låtar som fastnar"

Bodensonen David Åström har tidigare producerat beats under namnet Soul Supreme för svenska artister som Petter och amerikanska storheter som KRS-One. Tidigare i år kom hans egen debut "Kingdom came" under artistnamnet Kocky. Själva musikgenren har han döpt till Rapclash.
NSD träffar honom på festivalen Way out west i Göteborg. David "Kocky" Åström känns spontant som en ganska "stockholmsk" bodensare. Han röker, pratar snabb rikssvenska och klär sig snyggt.

Förklara gärna begreppet "rapclash".

- När vi gjorde plattan så kände vi att det inte fanns någon musikgenre som passade in på musiken, framför allt en blandning mellan europeisk dansmusik och hiphop. Det är bättre att göra genrebenämningen själv i stället för att låta någon rockjournalist göra det.

Jens Lekman, Timbuktu, Mapei, Hey willpower med flera gästar din debutplatta "Kingdom Came". Fick du övertala någon?

- Nej, däremot tjata på att få in deras bidrag. Artister är inte de bästa på att hålla deadlines.

Hur stor vill du bli?

- Den inställning jag har, vad jag än gör, är att bli så stor så möjligt. Sen får jag väl fundera över hur mycket jag vill kompromissa. Artister som går in för att vara extremt kompromisslösa tycker jag är konstiga. Jag ser musiken väldigt mycket som en kommunikation mellan den som gör och den som lyssnar. Det är farligt att bli för idealistisk, men vad än gör så vill jag att det ska vara nyskapande på något sätt. Som artist eller konstnär är det väl det man ska sträva efter, men jag vill inte vara någon jävla "starving artist".

Jag behöver inte lyssna på din skiva tio gånger innan jag börjar gilla den alltså?

- Det beror ju på vad man gillar. Det finns de som gör musik de inte tycker om bara för att det funkar, men jag kan inte göra det. Jag gillar låtar som är catchy och fastnar direkt. Det är lättare att göra något som är svårt att lyssna på. Du kan blanda techno och dansbandsmusik, ingen kanske har gjort det förut men det behöver inte vara bra för det.


Leker med hiphop-klicheer
I låten Get that dough rhymar Timbuktu om att pendla mellan rik och fattigdom. "Been on top, been on empty, seen a half a mille, been on en å femti" samt att Kocky ligger på sina vänners skivbolag, fyndigt döpt till "La vida Locash" ger upphov till frågan:

Vad har du för relation till musik om pengar?

- Jag tycker att det är ganska spännande att leka med amerikanska hiphopklicheer. Jag vill dock inte att det ska uppfattas som en ironisk betraktelse, då det är bland det värsta jag vet. Att ironisera över 50 cent är att sparka in en öppen dörr. Jag tycker att 50 cent är 10 000 gånger grymmare än Common, så det är genuin kärlek till den musiken. Det är en fördom att 50 cent och Fat Joe inte kan ha självdistans i sina låtar, man underkänner deras möjlighet att vara ironiska och överdriva.

Kommer Kocky någonsin att spela i Norrbotten?

- Om de bokar mig kommer jag att spela såklart. Vi spelar i Umeå till hösten så vi ska försöka få en spelning i Luleå samtidigt. Det är svårt att göra en spelning i Boden, det är för smalt som det ser ut nu. Det kan vara för smalt i Luleå också. Överhuvudtaget är det smalt att spela utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Så det är utlandslansering som är tanken.

(Intervju publicerad i NSD 14/08-07)

Exklusivt stycke för Goodbye Zebras läsare:

Vad har du för åsikt kring hiphopscenen i Norrbotten?

Den är väl varken bättre eller sämre än någon annan del av Sverige. Jag kan tycka att de rent musikaliskt kört fast i en stil som känns överspelad. Det är ointressant att göra hiphop som låter som om den kommer från 95. Men visst, om det är den musiken man verkligen gillar så… (ring) Hallå? Jag sitter i intervju. Va? Vart står ni? Tallen? Äh…
Finns många tallar här.
Precis. Men det är väl ett problem som svensk hiphop har i allmänhet, den har varit väldigt låst även om det börjar bli lite mer framåttänkande. Det är ju ganska stort att rappa över electrobeat nu. När Alexis Weak rappade över ”rhythm of the night” för två år sedan var det många hiphoppare som liksom sa ”Stäng av technon” men som nu kör på dansgrejer.
Att sammankoppla modern MC-Ing med modern dansmusik är något som inte finns i USA.

Sleep tight Zebras.

Way out West, dag 1 & 2

En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg.
NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.


Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".

I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.

Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.

Drogerna tar ut sin rätt

Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?

Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.



Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.

Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.



The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.

Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?

Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.


Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar.

Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.


(Artikel publicerad i NSD 13/08/07)

Scener ur ett Way out west (part I)

När jag lite onyktert vinkar efter diverse taxibilar utanför Kajskjul 8 ser jag sångaren i Broder Daniel, Henrik Berggren. Han har Jeans och jeansjacka på sig, och en svart keps. Hans tjej är lite mullig men inte skäms hon för att bära rosa neo-ravetights inte. Hon bär fan up dem riktigt bra.
Jag knackar på fönsterrutan till en taxi som ber mig dra åt helvete ("den är bokad!"). När jag vänder mig om står han där och stirrar, Henrik Berggren glor mig rakt i ögonen. Ögonblicket varar några sekunder, sedan tittar jag bort. När jag går därifrån hör jag hur tjejen med tightsen börjar skälla ut Henrik: "Fan vad ont jag har i benet, du har fan kastat mig i en buske ikväll!" Mer än så hör jag inte. Tyvärr.

Fler rapporter är att vänta.

PS. Som ni märker har Goodbye Zebras blivit något av en festivalblogg på senaste tiden...
Deal with it.

Bin Laden älskar dig!

I alla fall enligt arrangörerna på Glory Boat som skrivit ut detta kärleksbudkskap med en fet tuschspenna. Det var en rätt trevlig klubbkväll igår även om jag tappade bort typ alla direkt. Gjorde några halvtrötta försök till att prata med tjejer. Detta visade sig dock vara ganska ointressant: "Jaa lite inne i kretsen är man ju, det ska jag inte sticka under en stol med! Har du sett (bands) skivomslag? Det är ju jag som har designat det va!"
Samt en mörk Stockholmska som verkade trevlig men som jag helt fumlade bort för att prata om Norrbotten med en norrbottning. Damn.
Roligt att Andreas Bygdell (som för övrigt vann min kaffetävling) var där, det slutade i att han fick bjuda mig på öl och jag hittade honom aldrig för att bjuda igen, men han fick iaf dansa till sin egen låt brevid en mycket svettig kvinna. Alltså, det bara sprutade svett från hennes korpsvarta hår som hon slängde omkring med. Ganska hett.



Så här sitter jag nu. Och lyssnar på Park Hotells "The Guest who stayed forever" och sjunger med, med munnen full av brödkanter.
Idag börjar Way out west. Jag ska dit, ska du dit? Det är fan bäst för dig att du ska.

Jag: en smutsig voyeur

Hittade via Jazzhands en mycket disturbing sida kallad Family.se där målgruppen jag älskar att...ogilla gjort sig hemmastadda. Jag talar alltså om schablonen av villafamiljerna med en två volvos eller saabs (fullt heterosexuella fordon) med två barn (Anders, Patrik, Anna, Frida, Linnea, Johan eller några andra astrista vanliga svennenamn). Allsång på skansen, Alladinasken på Jul, munktröjor av märket Batistini...

Alltså. jag ska inte snacka sönder upplevelsen, det är bara det att jag känner mig lite äcklig när jag tittar på de här bilderna. Som om jag tjuvtittar på brösten av en kvinna hos en ociviliserad stam i afrika där alla går nakna. Jag betraktar ett skamlöst folk helt enkelt. Så Jag borde inte titta men gör det ändå, för att jag kan.

Nine Inch Nails på Hovet

Trent Reznor pratar inte bara den här gången, han skämtar fanimej.

"Vi har inte varit här på typ tio år (05 senast, but who am I to correct him?) och nu: två gånger på tre månader! (typ sex månader snarare, but again...) Om någon vill oss något så spelar vi på vårt hotell här nere varje helg..."

Haha! Nja han är ju ingen Howlin' Pelle, Trent Reznor, vilket naturligtvis hade känts mycket märkligt. I och för sig får han till en najjs oneliner: "Now we're gonna play a song from our new album Year Zero, wich has sold zero copies in Sweden..."

Det är alltid roligt att se NIN, fast jag är liksom lite... död. Antagligen börjar jag bli gammal eftersom jag inte pallar med att efterfesta till klockan 06 och sedan kliva upp 09 för att klottra ner mina jobb. Grejjen med att vara seg och dum i huvudet verkar jag inte vara ensam om i den här publiken. De svettiga (vissa med bar överkropp, blää) längst fram försöker stöka runt lite, likt grisar i en inhängnad (till "March of the pigs" passar det naturligtvis bäst) men det blir liksom lite saggigt.

Egentligen borde Trent kört sitt lcd backdrop hela konserten igenom och skippat alla stressmanglarlåtar. Bara lirat de skumma-som-inte-går-att-hoppa-i-takten-till-låtarna. För det är inte mer än vad vi som publik förtjänar, och jag skulle säkert ha mått bra av det. Och tyvärr tror jag att Hover var lite väl optimistiskt tänkt, särskilt i semestertider, NIn är helt enkelt inte tillräckligt stora.
Nu blir det liksom mangel mangel mangel och ingen orkar eller vågar (för att det är så glest) röja. Lite wierd, fast självklart förjävla bra ändå, som vanligt.

Neo-evil eller bara nya elakheter.

Men först:

Ponera att du sett Timbuktu kring fem gånger, du känner att du börjar kunna det här nu - Stirra ner, Gott folk och Alla vill till himmelen men ingen vill dö.

Du är rätt säker på att du hört det där förr. Men då har du faktiskt kalkylerat helt fel min vän. För den lilla skåningen Timbuktu, han kan förnya sig. Och han gör det som alla stora genier: han stjäl. Han öppnar till en av Daft punks knivskarpa gitarrslingor (från plattan Discovery) och han fortsätter senare med att rappa till Eurythmics gamla Sweet dreams-beat...

Timbuktu - konsertrecension och dragare (inte så värst elak)
Zacke - konsertrecension (småelak)
Martin Stenmarck - konserrecension (väldigt elak)

"Du ser bra ut, jag tycker att du ser bra ut!"

Scener ur ett Luleåkalas (part I): lördag kl ca 23:10.
En blond smal och söt flicka med sommarklänning och leggings kommer fram till mig och mina vänner. Hon är ganska full, vi är ganska nyktra. Jag har precis ätit en cheeseburgare.

Tjej: Hej! vad gör ni?
Jag: Dräller lite, hänger lite.
Tjej: jaha, haha, vart bor ni? Bor ni här?`
vi: joo...
Tjej: jaha vad roligt! Ska ni se Timbuktu?
Jag: ... Jo
KB: Nej.
Tjej: Varför inte? Vad lyssnar du på för musik?
KB: jag-
Tjej: Jag gillar slagsmålsklubben, gillar inte ni slagsmålsklubben?
Jag: Han där är kompis med Frej i SMK (pekar på Linus)
Tjej: Gillar du slagsmålsklubben?
Linus: Nej. Jag hatar fan slagsmålsklubben!

Tjej: jag går andra året på gymnasiet!
Jag: Jaha, vilket program?
Tjej: Estet, musik. Synes inte det!?
Jag: Njaaa...
Tjej: Vadårå!? (Hon tar några steg bakåt för att låta mig betrakta henne från ett lite större avstånd)
Jag: Nja, du skulle kunna vara en samhällsbrud.

Tjej: Vad gör ni på fritiden då!`?
jag: Knarkar...
Tjej: haha neee!

Tjej, Ser inte jag ut att lyssna på Indie och elecronica?
Vad gillar ni för musik? jag gillar Indie. gillar ni House?
KB: Jo, jo...
Tjej: JAAAA!!!! House! (kramar KB)
Tjej: Du ser bra ut, jag tycker du ser bra ut!
KB: Tack tack

Tjej: jag tycker inte att man ska vara som alla andra, man ska våga stå ut lite grand!
KB: Mm då är det ju jävligt bra att vara indie...
Tjej: Haha!

Tjej: Vad gör du här på kalaset då?
Jag: Jobbar.
Tjej: jaha med vadå!?
Jag: Skriver för NSD.
Tjej: Är du Journalist?
Jag: Japp.
Tjej: AAAAAH!!! jag vill bli journalist! (kramar mig).
Tjej: har du gått någon utbildning för att bli journalist?
Jag: Nae, jag är en naturbegåvning.
Tjej: Fan vad coolt!

Tjej: bor du här eller?
Jag: (igen) Jo jo...
Tjej: Jag är 17, tycker du att det är för ungt!?
Jag: För ungt för vad?
Tjej: Hihi, jag vet inte.

KB: Hallå ska vi inte dra till Raised Fist nu?
Jag: Hmm ja-
Tjej: Ska ni inte se Timbuktu!?
Jag: Jo..
KB: nej...
Tjej: Ska ni INTE se Timbuktu?

KB: Men haka på Raised Fist
Tjej: Vad är det för något?
KB: Amen det är svinbra, en blandning mellan indie och house.

Ridå.

Stackars hennes storebror.

Efterfesten på quality hotell har varit schysst båda dagarna, med precis rätt mängd obehörigt folk. Det var en ganska trevlig kontrast att Se Timbuktu stå och babbla med coola Mapei i ett hörn, se raised fist headbanga till People of the sun i ett annat och sedan se två haschpundare som fått sina entrébiljetter via en kopiator sitta och dricka öl i ett tredje hörn. roligast igår var att sjunga Håkan Hellströmlåtar tillsammans med [Ingenting] och en fyllehistoria om att Jeppson från The Ark blivit hoppsparkad (i huvudet? eller hur var det?) av en av medlemmarna i Franke. Good times, Good times.

Förresten har jag ju skrivit lite prylar under Luleåkalaset, de är alla ganska elaka. jag tror att ni tycker om när jag skriver lite elakt.

Promoe - recension.

Intervju: Mattias Alkberg och Markus Krunegård (Laakso)
Kul detalj där:

"Och jag ska fan slå ihjäl NSD för den där bilden.

“Hej jag heter Matti och är fet, alkad, nästan blind och utvecklingstörd.”

eller vänta, bilden gör mig ju exakt rättvisa.
Helvete." - Mattias Alkberg (Saxat från MABD.se)

Fler länkar är på ingång.

Any given wednesday (luleklubbande, Bergman och vinnare i kaffetävlingen)

Så, jag är alltså tillbaka. Inte bara till bloggandet utan också i min hemstad Luleå. På semester. Luleå är i längden en dålig stad för mig. Kanske är den bra för någon annan. Vissa av människorna är snälla, andra sura. Mest av allt är det stadens tröga post-traumatiska effekt på mitt psyke jag inte orkar med. Men det mesta går att bedöva med droger:

Onsdagsklubben alltså. Som jag minns det... Så hängde vi i en penthouselägenhet nära stan. Trots att det inte var en enda tjej på festen så käkade vi ost & kex. Detta kombinerat med vårt snack om "räknande av kalorier" känns ju jääävligt 2007. Snart är vi precis lika fucked som tjejerna.

Att Luleå är för litet och inavlat finns det så mycket bevis på att det skulle fylla en bok, en sjukt tråkig bok.
T ex så passar det sig inte att ha sex med någon i staden, om denna någon skulle råka vara tjej vill säga. Luleå är troligtvis den kallaste, mest introverta och oraggigaste staden i världen (då har jag iofs aldrig varit ute i Pajala). Inte bara det, I princip alla tjejer som potentiella mål är: någon man känners lillasyster.

Det är nog egentligen inte särskilt konstigt. De flesta tjejer över 19 drar väl ut och reser innan de antingen flyttar till en storstad eller ut på landet med gymnasiekärleken för att starta ett nytt liv, med veckopendlande till LTU och Allsång på skansen som obligatiriskt "tisdagsmys". Således är de enda som går ut på de två uteställen staden erbjuder runt 18-19 och förmodligen någon stackars snubbes lillasyster.
Som tur är så har jag tagit med mig skamlösheten, den som sakteliga tar sig en cementerad plats i mitt hjärta, tillbaka till Norrbotten. Nuf said?

Min vän, vi kan kalla honom Mehmet(även känd som Henke) ville ha hjälp att svara på ett sms från en av hans många tjejer:

Mehmets sms: "Tja, läget?"
Tjejens svar, fem timmar senare: "Jodå, jobb och jobb och regn. Vad gör du ikväll?"

"Kristoffer, Vad ska jag svara?" Undrade Mehmet uppspelt. Så efter allt mitt sofierotaggade snack om att "The Game har inte svikit mig hitills!" författade jag vackra rader som jag trodde skulle få den här, för mig okända, kvinnan på fall:

"I mitt sinne är det sol iaf (smiley med solglasögon). Jag dricker ett gott vin med lite goda vänner. Vad sysslar du med stumpan? (flirtsmiley)"

Naturligtvis var jag inte vid mitt sinnes fulla bruk. Det där med "Stumpan" tog skruv och slutade i ett sms-svar av så pass helvetiska proportioner att jag inte tänker recitera det. Iofs så tyckte jag att jag var ganska trevligt bufflig. Mehmet fick ta konsekvenserna av detta, my bad.

Men vars var jag nu? JO just det, onsdagsklubben: Alla gick förbi vakterna utan att behöva visa något leg. Alla gick förbi kassan utan att betala. I min dimma följde jag flocken och det underliga är att det bara var jag som blev hämtad tillbaka till kassan för att betala.

Något lite Lynchskumt har hänt i Luleå sen jag var hemma sist. En trend bland alla snubbar verkar vara en modehybrid mellan gammeldags hänglsemode och Hiphop. Kul att någon tar nya initiativ naturligtvis, Men hade jag jobbat för Vice är det inte i "Do" kolumnen jag placerat den här stilen. Kalla mig konservativ då, det är helt enkelt för uppstyrt för min smak. jag gillar ju att hiphoppen blandas med andra musikstilar som den gjort med RnB och nu senast med dansmusiken. så om du vill att hiphop borde ligga lite närmare chalmersoverallen än Compton kanske detta är något för dig att haka på.

Trots semipubertala utrop från DJ-båset om "Ye ye! give it up for DJ Deliriouuuuus!" Så kom klubben ändå igång rätt bra tack vare lite Daft Punk, otippat nog. Jag trodde inte att Luleå lyssnat på någon annan dansmusik än dancehall på fem år, så jag blev imponerad. Men inte längre än tills jag hörde: "Seana paul, shake that ting, miss annabella..." Snabbt var ordningen återställd.

Lösryckta händelser:

En mörk tjej, som hämtad från grundskolans senare år, frågade om jag ville ha "en sexig dans"?

Jag gömmer min tröja bakom en soffa för att slippa betala garderoben, tröjan är väldigt nedblött av regnet när jag hämtar den. Serves me right, snål som jag är.

Jag ser mitt exex och hälsar jätteglatt. Blir dissad och får förklarat för mig att hon inte alls är mitt exex och dessutom jävligt trött på att höra hur lika de är.

En kille säger: "Du är fan my man asså!"



- vem e du?
- Ja e döden.
- Har du kommit för att hämta mig?

Ingmar Bergman är död, det är en stor grej, men kanske inte SÅ stor. Medierna kan nog nästan tacka för dödsfallet så mycket som de skriver om honom under sommartorkan. Aftonbladet hade en fin bilaga i tisdags, dagen efter att han officiellt tagit ner skylten. Längst ner på sidorna hade de bett hans vänner och kända filmare kommentera Bergman. min favorit var Lars Von Trier:

"Jag har alltid känt en stark koppling till familjen Bergman och jag är glad att Ingmar behandlade mig precis som sina andra barn: helt utan intresse"
(Ungefärligt citat)

Fan vad syrligt det här lät då. Jag gillar Bergman, han var ett jävla geni. Men det är inte cool att neglecta Lars von Trier.

Men skit i det nu!
Vinnaren i Kaffe/handmålat porträtt tävlingen är: Signaturen "Andreas". Med Motiveringen: (Om jag hinner först, innebär det att jag vann med automatik?)

Ja, klart att den som är först vinner, precis som i alla sporter. Dessutom Är jag inte hundra på vem denne Andreas är vilket gör det hela lite extra spännande. Ni andra skrev jättefint också, Särskilt Maddin och Anna. Ni hade kanske vunnit om ni bara varit lite snabbare. Så Andreas, den 9:e är jag tillbaka i Gbg, när vill du ha ditt kaffe?

PS. Idag är min vän Petter Granberg (Park Hotell) i NSD, intervjuad av min chef Nils Johansson. Det blev rätt trevligt tycker jag. Läs allt här.