2007s viktiga

Bloggar, Snickersglass, Rosévin och pastasallad. Men framför allt musik. Och då menar jag mitt och Karl Linus House/fist band House Gang Series -namnet är baserat på UR-serien med samma namn som handlade om folk med downs syndrom.

Vi hann med tre mästerverk till låtar (icke-relaterade till ovan nämnda tv-serie). Den första handlar om att ge sig hän åt djuret, åt den allsmäktige djurdjävulen vi alla bär inom oss. Idén föddes efter en vild måltid vi åt senvåren 2007.

Jag ger er: The Animal Devil

22

Idag är jag ett störigt år äldre, och igår firade jag min födelsedag på ett tåg. Det var ändå okej. jag känner dock inte för att skriva nånting just idag. Inget novellistiskt, ingen recension. Jag är sjuk, jag har abstinens efter att slutat röka (det här ska INTE bli någon sluta-röka-blogg. håll er lugna) och jag har inte sovit mer än 3 timmar av dygnets 24.

Istället tänkte jag tipsa om en verkligen utmärk krönika på filmnyheterna.se, av en riktig favorithater: Kjell Häglund. Han inleder ganska bra med att kalla Thomas Bodström och MPAAs (motion picture associaton of America) styrelseordförande Dan Glickman för "Jargong-copycats" och gör sedan en lättförståeligt skriven utläggning om vilket hyckleri den Amerikanska filmbranschen utövar när de pratar om hur "fildelning förstör för filmarbetarna och deras familjer". En krönika jag önskar att jag skrivit helt enkelt.

Årets hemvändare

Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...

Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.

Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.

Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.

Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.

Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.



Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.



Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.


...


Learn a Beat.

The Foreigner and the King

Det var Carl, Stephen och Noppe som skulle parta ikväll. Åtminstone till en början. Carl gillade att hålla förkvällen lite intim.
"Bara grabbarna" sade han med ett leende innan han bad sin chaufför låsa upp dörrarna till biografen han abbonerat kvällen till ära. "Det här kommer Stephen gilla" sade Noppe innan han slängde en cigarett i rännstenen.
"What are you two smiling about?" replikerade Stephen, uppenbart förtjust i både sällskapet och förväntningarna på den stundande kvällen. "Oh, nothing Stephen, we were just saying how much you're gonna enjoy this." flinade Noppe.
"Öppna här också Freddy" beordrade Carl och pekade föraren i ansiktet och sedan på låset till ettans salong. I mitten av salongen fanns tre platser upp-piffade med godis, popcorn, dricka och en guldskål med vitt pulver. Noppe kastade sig på skålen direkt och höll för ena näsborren medan den andra sög i sig det vita pulvret. När han var klar utstötte han ett läte av njutning och kastade nacken bakåt i ett knyck. Han räckte över skålen till Stephen. "Sniff this man, it's primo."
Stephen tog skålen, tittade på Noppe och vände sig mot Carl: "Primo? Haha, what lame television has he been watching?"
"Some bad shit, haha!" skrattade Carl. Stephen begravde näsan i pulvret och gav ifrån sig djuriska läten medan han sög i sig grejerna. Carl fick sig också en dos och brölande sedan, lite väl högt att "Starta RULLEN för fasen!". "Yeah!" stämde Noppe in och gav Carl en high five. Förtexterna kom igång och när titeln "Under Siege" uppenbarade sig på duken började Stephen skratta högt. "Hahaha! Aw You guys!"

Noppe hade börjat använda det amerikanska uttrycket "Awesome" ganska ofta, och under den här visningen pepprades ordet som av en kulspruta. Allt var "awesome" this och "awesome" that. När Erika Eleniak hoppade upp och började dansa naken ur en tårta höll Noppe på att landa sin tyngsta "Awesome" ditills men då lutade sig Carl fram och höll skojsamt för ögonen på Noppe. "Höhö, det här får väl inte du se Noppe!"
"Haha Yeah, you're not old enough man" Skrockade Stephen och tog en stor näve popcorn som han trycke in i munnen.
När filmen var slut skulle grabbarna vidare. De var på gott humör och ville festa. "Droska!" hojtade Carl högtidligt, och bilen körde fram. "Ta oss till Noppes, and step on it!" Bildäcken skrek mot asfalten och Noppe kastade armarna i luften, tittade upp genom takfönstret och vrålade "BUUUUURN IT, för nu JÄÄÄÄVLAR!". Stephen och Carl började skratta högt samtidigt som de hjälpte sig till minibarens förnödenheter.
Väl framme på klubben visade alla sitt medlemskort för en vakt och sedan ollade var och en scannerplattan som efter några sekunder började lysa grönt och låste upp den tunga dörren. "Välkomna killar" sade Noppe och gjorde en visande rörelse med handen samtidigt som han log triumferande. Lokalen var utsmyckad till topp med kristallkronor i taket och tända ljus längs väggarna. I Tamburen stod fem 12-åriga pojkar med asiatiskt utseende i brygga och brickor med champagneglas på magen. Carl och Stephen tog varsitt glas och öste komplimanger över Noppe för hans superförmåga att styra upp festen. Ett större sällskap väntade inne i stora hallen och när Carl gjorde entré började alla män applådera och tjoa högt. En dvärg med propellermössa, svettig panna och stressad blick närmast sprang snabbt fram till Carl med en bricka vittpulver och gjorde sitt bästa i att försöka le. "Du måste bli lite längre om jag ska komma åt att bli hög!" Skrålade Carl. "Hahaha! Nej jag bara skojar med dig, haha ja fy fan." Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot brickan. Alla killar började heja på: "Go! go! go!". När han var färdig tittade Carl upp och ruskade på huvudet medan han frustade "UUUUÖÖÖHHH!!" och alla skrattade högt. Han ställde sig upp, tände en John silver utan filter och sniffade ljudligt i luften. Nu hade snart lokalen fyllts med dvärgar som försåg männen med sina egna förfriskningar. När alla var på glatt humör slog Noppe ut med armarna och ropade "Okej allihop, nu är det sportdags!". Sällskapet leddes av Carl och Stephen in i ett lite mindre rum som för first-timerkillarna visade sig vara en skjutbana. "Reglerna är enkla" började Noppe förklara. "Ta en bössa så släpper vi lös grisarna, den som fixar mest bly på Svenssons tallrik vinner!". Från ett antal burar hördes uppskrämda grymtningar, dessa ljud ackompanjerades snart av vapen som laddades och inspekterades. Carl stod dock helt stilla och tittade på.
"I can't do this Stephen", sade Carl och såg lite osäkert sin Idol i ögonen.
Stephen rättade till hästsvansen och dunkade sedan Carl i ryggen innan han med djup och mörk stämma lugnade honom:
"Sure you can man. You're the King."




Brasklapp: Denna text är rent uppdiktad, alla likheter med levande eller döda personer och/eller med faktiska händelser är naturligtvis helt slumpartade. Fiktion helt enkelt.

Ludachristmas

Idag är det Jul, just det. Jul ja. Vi skippar det tycker jag. Istället tycker jag att ni börjar kolla på den helt fantastiska serien 30 rock om ni nu mot all jävla förmodan skulle ha missat den. Åh, den är så bra. Tina Fey är ett geni, nu är det trångt där på plats nummer ett. Larry David ramlar nästan av prispallen.
Eller som Jack Donaghy säger:

"I like women with ambitions, it's like a dog wearing clothes"

Diskussion med Mamma vid frukostbordet

Jag: Haha lyssna vilken kall kvinna i P1, sitta med en massa fondspararpapper hela dagen, kul liv liksom.
Sen går hon hem till sin man i radhuset som slår henne, ungarna gråter och skriker medan hon blåslagen måste städa och laga mat och nästa dag är det tillbaka till det där jävla pappersvändarjobbet. Som strössel på glasstårtan kommer SR och bara "Hej, kan vi få göra en intervju om etiska fonder?" Fy fan.
Mamma: Ja...
Jag: Hmm, det var väl en bra liknelse? "strössel på glasstårtan"?
Mamma: Ja... eller "strössel på tårtan"
Jag: Vadå? vem har strössel på en vanlig tårta?
Mamma: Det är många som har.
Jag: Men nej.
Mamma: jo, ge mig kokboken där.
Jag: jaja, egentligen spelar det ju ingen roll, det handlar ju om vad man snabbast förknippar med strössel, och det måste ju vara glass?
Mamma: Strössel kan man ha till mycket, man kan ju ha det på bakelser och donuts. Man kan ju sätta allt på en tårta, hallonbröst, chokladprickar och...
Jag: ja ja ja, men det är ju skitsamma. Frågan är ju vad som känns mest logiskt. Strössel och glass är ju det första och mest cementerade som alla tänker tillsammans. inte "Strössel på tårtan" det låter ju knepigt.
Mamma: Hmm det fanns inget här, men det är ju rutiga kokboken, ingen bakbok direkt. Jag kan ringa Lismarie, hon brukar ofta baka tårta.
Jag: Nej, hon är partisk. Jag kollar wikipedia... HA! lyssna här: "Strössel är en desserttopping gjord av socker, smakämnen, färgämnen och konsistensgivare. Strössel används oftast till glass, men ibland också till andra desserter."
Mamma: Ja, då hade jag ju halvt rätt.

The Best of the Best

Oh yeah.


Till alla ni som hatar årsbästalistor: Här är en till.

Top-5: Julen

1.
2.
3.
4.
5.

A history of violence part II

Tillbakablickarna till mitt våldsamma förflutna fortsätter och den här delen är dedikerad till kampsport. Något jag håller kärt än idag bredvid sysselsättningar som kaffedrickande, ravenävande och eldoradomatlagning.

Under grundskolans senare år hade jag och mina vänner sett de flesta former av våld. Självklart det klassiska mobbarvåldet, vi hade som alla andra glin blivit snöbadade, en kille som heter Jonas tills det blödde. Men det existerade också en stor skopa våld mot våra auktoriteter. Bland annat hade en lärare (kvinnlig) fått mustaschen sönderbränd av en elev som tryckte upp en tändare i nyllet på henne. Det fanns också psykologiskt våld i stil med klottret "Hilly är en hora" (det var rektorn), ord som faktiskt hade klottrats på skolans väggar några år tidigare, men som den här gången skapade stora rubriker. Hmm, rörde det sig kanske om ett slags homage till den föregående konstnären? Antar att jag aldrig kommer få veta.
Hur som helst var våldet precis som att hoppa över frukosten eller bara äta morotsriv till lunch, en del av vardagen. Men dock inte en del av motionen, som redan var en försvinnande faktor och därför blev detta nästa logiska steg i vårt identitetsbyggande. Vi hade sett filmerna och spelat spelen, det var dags att göra vad ungdomar gör bäst: apa efter.

Skolans idrottsundervisning hade egentligen bara en positiv ingrediens: lärarinnan Stina, som var fin att titta på.
I övrigt var lektionerna ganska mycket som gymnastiklektioner är i allmänhet: en big fat bore. Någon eller några tvungna att bruka handling, och dessa några var jag och ett gäng trötta snubbar. En del av oss spelade rollspel, några höll på att lära sig om satanism och andra lyssnade fortfarande på Nirvana. Det var en spännande tid.

Det fanns två killar med mycket tatueringar på skolan som jobbade som kamratstödjare eller nåt men egentligen kan de kallas konfliktlösare då de åkte runt halva stan för att förhindra badboysen från vår skola att slå andra ungar i skallen med sina skateboards. Uppdrag som de faktiskt klarade av väldigt bra.
De hade gedigna förflutna inom diverse kampsportsklubbar, men även mycket "livserfarenhet". Så tillsammans med kamratstödjarna startade vi en träningsgrupp som sakta men säkert övergick i någon slags fight club, fast utan ideologin. Det här var de olika stilarna vi tränade:

Capoeira: En väldigt harmlös kampsport och om den överhuvudtaget kan räknas som våld är tveksamt, men vi tyckte ju att det var roligt ändå och vig blev man. Jag lärde mig stå och gå omkring på händer som värsta cirkusclownen och även hjula runt och flexa omkring som en annan ballerina. Så särskilt våldsamt var det inte. Även om en kille som heter Nils smällde i sin fot i golvet efter att ha använt en studsmatta för en s.k. "solspark" och flygit i en jävla fart men missat mattan. Foten såg typ ut som ett örfilat jabba the huttfejs några minuter efteråt.
Förresten, ser det inte mycket trevligare ut med dans än med slagsmål? (Så länge det inte är indiedans eller styrdans)

Shootfighting: En högst oestetisk kampsportsform som egentligen innefattar allt från boxning, kickboxning och grappling. Dvs. slåss, sparkas och ligga på golvet och kramas som riktiga barnungar. Det lustiga var att i början, när vi var som yngst, inte hade några handskar att skydda knytnävarna med och detta ledde till att vi inte kunde damma till varandra på näsorna sådär som man gör i vanliga fall. Istället slog vi varandra på kroppen vilket ju i princip blev omöjligt och många knogar träffade armbågsben. Jag brottades en gång med en kille som var mycket äldre och starkare, min tränare peppade dock upp mig genom att förklara för den äldre killen att "Han ger aldrig upp" och då var jag självklart tvungen att bevisa mig. Senare fick jag reda på att den äldre killen mest troligt hade HIV, vilket oroade mig tills ett blodprov befriade mig från eventuella sjukdomar. Ibland var en av konfliktlösarnas kompisar förbi och slogs med oss, det var lite orättvist eftersom han vägde 150 kg mot våra 55-80 kg och slutade oftast med att vi hamnade under honom i en slags hjälplös bänkpress-situation.
Ibland gick såklart slagsmålen lite för långt, vilket de kan göra när en grupp unga män samlas i en skitig idrottshall för att göra varandra (lite lagom) illa. Att folk blödde ner golvet var inte helt ovanligt, någon kräktes efter för många kullerbyttor och en killes axel blev bruten i så hårt att den aldrig återhämtades, nån med långt hår bröt sitt revben i en bensax (av alla saker).

Pro-wrestling: I en period av uttråkning fick vi för oss att testa lite wrestling. Det var ganska kul att från manus lattja omkring med diverse helt oanvändbara tekniker och slagord. "Facebash", "Bodyslam" osv. var välanvända termer.

Härdande: När vi hållit på i ett par år gått från "cookiedough" till, kanske inte "carved out of wood", men åtminstone blivit lite tuffare så fick vi för oss att "härda" våra underarmar och skenben. I kickboxning är det just dessa ben som används när man utdelar sparkar och när man behöver skydda sig från dem. I vanliga fall brukade vi använda benskydd när vi sparkade på varandra, men "så funkar det ju inte i verkligheten" resonerade vi. Alltså skred vi till verket och började sparka varandra på underarmarna. Det gjorde fruktansvärt ont och härdad vet jag inte om jag blev, däremot såg mina armar och ben ut som en vägg fuktskadat trä i flera veckor.
Grym idé.
Verkligen.



Kärlek till er alla. Del 3 kommer kanske nån gång, men nu åker jag hem.

Nya rörliga bilder

The Walker
Regi: Paul Schrader

Bryan Ferrys skönsläpiga porrglid "Which way to turn" till slutscenen och eftertexterna är förmodligen tillräckligt med skäl att kolla in the Walker. Dock så gör också Woody Harrelson ett fint porträtt av eskorten Carter Page III, en homosexuell man som tar med rika kvinnor på fina bjudningar. Han dras in i en mordhistoria som spretar lite och inte känns lika intressant som själva formen. Snarare är Carter Pages upproriska förhållande till sin döde far snäppet mer spännande än mordhistorien, som jag faktiskt skiter i efter ett tag. The Walker är lite som en musikvideo utan musik (förutom nämnda slutstycke). Det är snygga kläder som rör sig i estetiskt tillfredställande miljöer, och även om huvudpersonen är intressant så känns intrigen ganska sekundär.
Och det känns bra, kan tilläggas.

Final judgement: Stillsam Golfapplåd.



Interview
Regi: Steve Buscemi

Steve Buscemi spelar Pierre, en ful fisk till reporter som måste göra ett knäck på superstjärnan och puddingen Katya, spelad av Sienna Miller. Bittre Buscemi är halvalkad och sur över att han måste intervjua en person som mest är känd för sitt vilda festande när han brukar göra viktiga nyheter om politik. Katya är som en bortskämd barnunge och växlar mellan sarkasmer, förförelse och rena elakheter. För en journalist är det en intervju något av ett drömscenario att filmatisera. Det är också sjukt svårt, då det innebär ett manus som helt och håller baserar sig på dialog, endast två karaktärer emellan. Jodå, under filmens gång hinner både torrsex, blodiga krigskorrehistorier, ljudupptagning, filminspelning och en disturbing fader/dotter relation avhandlas. Det fungerar ganska schysst även om jag inte riktigt får svar på varför divan Katya väljer att öppna sig så gränslöst för grinollen Pierre? Och filmens problem med att använda två osympatiska rollpersoner är att de ibland saknar förlåtande drag. Och i så fall, varför ska jag bry mig om dem?

Final judgement: Before Sunrise möter sex lögner & videoband på obekväm spritdejt.


PS. En liten kommentar till Fredrik Strages veckogamla krönika om Alienfilmerna. Det är en bra text som fastställer att "Ett av skälen till "Alien"-filmernas popularitet är att de utnyttjar den tabubelagda skräcken för fortplantning och födelse." Det stämmer förvisso, men den största anledningen till att de första fyra Alienfilmerna blev rätt lyckade, och den senaste Alien vs Predator (förutom att vara baserad på ett datorspel) sucked monkeyballs är ju att Ripley är borta. Jag har inte ens sett den senaste, men jag antar att alla i hela världen har rätt, vilket Strage också hintar i krönikan. Det är också därför jag förutspår den nya Alien vs Predator: Requiem att vara en suckfest utan dess like.

Precis som i nedan nämnda Silence of the lambs gjordes med Alien misstaget att i den femte uppföljaren fokusera exklusivt på själva monstret. Naturligtvis är Hannibal Lecter och Xenomorfen två helt olika monster men lustigt nog är Ellen Ripley och agent Clarice Starling ganska lika. Ingen av dem är väl klassiskt filmsnygg, men deras gemensamma personlighetsdrag är till att börja med individualitet, hjältemod och intelligens. Drag som tidigare delats ut väldigt sparsamt till kvinnor i stora Hollywoodfilmer. Även deras gemensamma ointresse för typiska mansmän är utmärkande. Clarice blir ju istället lite otippat flirtig med en nördig insektsforskare Och Ripley har väl ingen ordentlig romans förens i tredje filmen? Då med en fängelseläkare, (har jag för mig? Någon som minns bättre?) trots alla ölrapande Homers i ettan och alla maxade elitsoldater hon hade chansen med i tvåan. Deras största gemensamma nämnare är dock den något problematiska samhörigheten och det känslomässiga bandet med monstret själv.
Dr Lecter hjälper Clarice fånga mördaren Buffalo Bill i utbyte mot plågsamma berättelser om hennes förflutna. I Alien blir Ripley gravid med en Xenomorf och får i fyran "moderskänslor för en dreglande hybrid" - som Strage skriver.
Jag säger inte att det är omöjligt, men det blir svårt att skriva en ny karaktär som är lika intressant som Ellen Ripley, och frågan är om regissören och manusförfattaren hajat att det är något sånt berättelsen behöver? Eller så kanske de bara fokuserar på effektfrustande monsterslakt?

Well...

They wanna know

Många har skickat mail, brev, hotbrev, brevbomber och undrat vad betydelsen bakom den här bloggens namn egentligen är.
Ja, det kanske är dags att jag avslöjar det nu innan mjältbranden kickat in.

I Jonathan Demmes film från 1991, När lammen tystnar, dansar psykopaten och tillika transvestiten Buffalo Bill i sin nytillverkade skrud som han sytt på skinnet av de knubbiga kvinnor han lockat in i sin van för att mörda och sedan flå. I dansscenen har Buffalo Bill precis provat outfiten för första gången varpå han frågar sin egen spegelbild "Would you fuck me?" och sedan svarar "I'd fuck me, I'd fuck me hard". Ja, resten kan ni väl. Men låten som pumpar i bakgrunden är Q Lazarus - "Goodbye Horses". En lite sorgsen men ändå dansant poplåt med någon slags vag anknytning till österlänsk filosofi om "hästar som en symbol för de fem sinnena". För mig är låten inte helt självklart förknippad med filmscenen, även om det var så det hela började. Nu representerar den snarare vad Buffalo Bill kände när han freakade loss till den och sjöng lite med sin grova strupcancerröst. Dvs att han hade ett outlet där han kunde leva ut, vara sig själv, nej vara någon annan, och ge lite utlopp för saker som annars skulle bli censurerade. Hans idealplats för detta var en ohygienisk källarhåla med en Cathrine Martin som skrek på hjälp i en brunn en bit bort.
Min idealplats blev, åtminstone ibland, den här bloggen.

Men där Bill gjorde fel ville jag göra rätt. Jag har personligen svårt att identifiera mig mycket djupare än så här med en knäppskalle som honom. Dessutom kan ju den sortens av självupptagenhet som han ägnade sig åt lätt bli tröttsam.
Så bloggen blev lite guide till populärkultur och Hästar blev Zebror. Kanske främst för att de är vackrare djur att säga farväl till.


Söndagsläsning
Katrine Kielos är spot on:
Det är Iprenmannen som leder Sveriges regering

Chit-chat

Var: Jazzhuset
När: torsdags
Situation: Kallprat med vännen Staffans nya tjej "Maja".

Hon: Jaha och vad gör du då?
Jag: Jag skriver lite, frilansjournalist så (jag visar genom att skriva lite på ett osynligt tangentbord)
Hon: Jaha, vilka skriver du för då?
Jag: Norrländskan.
Hon: eeh?
Jag: Tja, det är väl typ som Sydsvenskan fast för Norrland...
Hon : Jahaaa, och då skriver du såna där små notiser eller? (visar genom att måtta mellan tummen och pekfingret)
Jag: Nej.


Här är min recension av Bee Movie också.

Enchanted

Haha, okej. Film för 10-åriga tjejer är uppenbarligen även film för mig. Självklart var mina förväntningar lika lågt ställda som humorn i Hey Baberiba. Men fan, Förtrollad var riktigt kul att se. De börjar som nån slags superpastish på alla gamla disneysagor i stil med askungen, snövit och alla andra "passiv princessflicka med pipig röst behöver räddas av en bredaxlad (och här: skönsjungande) kille på häst". Så blir det och bröllopet stundar, men den svartklädda haggan (ja vad trodde du?) pajar hela skiten och slänger ned Giselle i en magisk brunn som skickar henne till New York, hennes kille Prins Edward hakar på och i samma veva blir filmen otecknad. Giselle träffar på den stele advokaten Robert som motvilligt låter henne sova på sin soffa. Ja men det klart att man tar in en främmande kvinna från gatan som yrar om sagoländer, häxor och troll. Inga konstigheter.

Det är så nära gränsen på något sätt, det är imponerande. Alla de här fällorna med muggiga könsroller och intolerant schablonisering kryssas snyggt förbi och blir parodier av sig själva. Sång, dans och klänningar sydda av gardiner. Töntighet i sitt esse vågar jag påstå. Äh, se den, den är jättesöt. Jättefin. Ta med din respektives lillsyrra på den för att undvika misstankar, även om det börjar bli lite coolt att bekänna sina guilty pleasures nu för tiden.


Imorgon: Bee Movie

Tack.

Ni är bäst.

ogillande vid första ögonkastet

Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.

Listing 2007: Musik (post-hype)

Album

Bäst

1. Lil Wayne - Da drought 3
Rap, New Orleans.

Lyssna.

Precis som med Game finns det något jävligt peppande med mixtapemaskinen Lil Wayne. Det är deras kompromisslösa skrytande och totala brist på självdistans tror jag. På Drought 3 stjäl Wayne beats från andra låtar och rhymar över dem. Och han snor inte bara beatsen från Jay-Z, Weezy knycker till och med Jays mässande om "best rapper alive" på flertalet låtar - något som indirekt får Jay-Zs patetiska "30's the new 20, I'm so hot still..." att kännas, om möjligt, ännu ängsligare.
Lil Wayne är dock inte lika tung och grov i rösten som Game, utan har snarare ett drygsegt tonfall. Men det är så jävla skamlöst hårt, sexistiskt, vapenvurmande och drogromantiserande att det aktiverar tårkanalerna av smutsig lycka. Om det republikanska partiet lyssnat på hiphop kanske det klassats som något så vackert som kontroversiellt.
Weezy's the name, money's the game.
Just rösten är nästan sådär pojkig, rappen är snabb och babblig men samtidigt är det ganska lätt att hänga med i vad som händer. Sammanfattningsvis ger Weeze den där feelingen: Om monstret Chuck Lidell från UFC skulle kunna toppa på ryssfemmor, få sin bil nycklad av Lil Wayne och köra bil i 24 timmar kokandes av raseri. Han skulle aldrig våga kalla Weeze för en fitta när han kom fram.
Eller vafan, det kanske han skulle. Äh, det är ju klart att han skulle, och Lil Wayne så åka på fetdäng. Men sen skulle det nog rinna av honom, hur lätt som helst. Han skulle bara skaffa löständer i guld och tända en spliff genom ett hål i halsen.

If it aint abou money, Me no concern,
A paper chaser till my thigh burn,
And never give a bitch, what ive earned,
Fuck i look like?,
Im lookin for a bitch that can fuck right, cook right,
And if not, then left foot right,
Foot get tha steppin, Yeah bitch walk like..
And my hoes talk like "HssHswAsh"
And i just say "Right",
We don't fuss fight,
She is just..just....just right,


Ya Diggggggggg!?



Jag har inte lyssnat på de andra mixtapesen, som tydligen också ska vara svinbra, men jag upptäckte Da Drought 3 för typ tre dagar sedan, lyssnade igenom och sögs fast. Det kändes igår helt självklart att det här var årets bästa platta.
Såg att Annika Flynner också skrivit om den, just idag. vilket är lite irriterande, men mest kul. Min text kommer alltså till & med enligt årsbästaround-up-värde på andra plats. Att hans recension äger min behöver väl inte tillägas? Läs nu där borta för en bättre analys.


2. Basutbudet - Startpaketet/pluspaketet
NGR TKNO, Stockholm

"Svensk bas, negertechno för den där svullna jävla röven så du kan skaka den bättre när du blir full nere på söder" - sammanfattar det hela rätt bra men jag tänker ändå utveckla lite. Alltså, medan Göteborg är en stad som i låttexttermer främst förknippas med gulligull som Maia Hirasawa och Håkan Hellström är Stockholm i musikmytologi en dekadent och kylig plats där Ken Ring stryker omkring i deppression. Ibland kan jag längta till den platsen, i synnerhet när jag lyssnar på Basutbudets pumpiga ironiserande över gamla teknikmanualer. "Jag har gökat i Hornstull..." är en del av resan.

När jag såg dem på Way out West i somras var det i ett spiknyktert tillstånd. Ändå rycktes jag med och upplevde något förlösande när Markus Price började spotta bakom skivspelarna om att glida in på klubben, festa till klockan 06, komma in i trosa kommun och att deras mörka Ghettotech inte var något för "färskingar". Han pekade till och med mot utgången och bara "För alla färskingar så är dörren där borta." Det var som om han och sex-femman komprimerat och hackat upp begreppet attityd för att sedan strössla ut det över klubben. Fet skit.

Tanka en mix med alla beats.


3. The tough alliance - a new chance
Överklassvåld, Göteborg

"Nu åker vi" sa Elin Alvemark i sitt sommarprat. Och sen kom de där böneropen.

4. The Field - from here we go sublime
Flygplanstechno, Stockholm

Också en rätt ny upptäckt, svensk minimal techno som är drömsk, äckligt vacker. Det låter som om de samplar skönhet. Mer konkret så samplar de faktiskt stönet från den där Embassylåten, tror jag, de använder det i så fall helt genialiskt. Och ett bättre namn har jag då inte sett på väldigt länge.

5. Delas av: R Kelly - double up, Arcade Fire - Neon Bible, Laakso - Mother am I good looking, Radiohead, Saul Williams, Killah Priest, Babyshamnles, M.I.A, Familjen, Ken Ring, Säkert!

Sämst:
Jay-Z - American Gangster
Ett konceptalbum om en halvokej film? Va...?

Kanye West - Graduation
Poserande och hybris, not in a good way.

Kent - tillbaka till samtiden
Som pro-depressiva tabletter utan diagnos. Jag försökte åtminstone.

Konstigast:

Sällskapet - sällskapet

Thåström sjunger om tågstationer i Amsterdam med begynnande rökhosta, i övrigt är det kaffesvart instrumental industrirock. Som filmmusik till en dokumentär om jävligt kassa arbetsförhållanden i östtyskland. Så icke-publikfriande att det förtjänar en omnämning.

Dagens pressnotiser

1. Den 3:e december skrev jag lite om Adam Tensta och hans kamp för att få behålla sitt häng på byxorna. Jag beskriver i blogginlägget hans musik med orden "glättig house".
I dagens NSD har Jonas Ahnqvist (som jag hade en liten beef med i somras) en recension publicerad om en spelning med Adam Tensta som nyss ägde rum i Luleå. Lägg märke till vilka ord han använder för att beskriva Tenstas musik. Coincidence Jonas? I think not.

Jag tolkar naturligtvis detta som en väldigt smickrande homage.
...eller kanske som det kallt avfyrade startskottet för ett tyst krieg.
Jag har inte bestämt mig än.

2. Jahaaa. Så här är alltså bilden jag tog. Utan namn I GP.

Listing 2007: TEVE

TEVE
Bäst:

Mad Men
Det var sämre förr.

Tell me you love me
Jag älskar dig!

Studio 60 live on the sunset strip.
Chandler i rätt sammanhang, dvs tillsammans med tänkande människor.

Californication
Det här med hjältar är inte så dumt ändå.

Sämst:
Upp till kamp
Mot vad egentligen?

Lost och Prison break.
Get lost, break your legs.

TV4

(Filmlistan återkommer snart i en mer utförlig och fakturaframkallande form.)

Nöjesguiden: 071208

Klicka på bilden för en större version.

Drukqs

En liten biorecension ska ni väl ändå ha på en fredag?

A history of violence, part 1

Ända sen jag var liten har våld varit en viktig del av livet. Att fundera kring det, titta på det, utöva det och framför allt: bli utsatt för det. Och tja, jag gillade väl inte direkt att bli utsatt för det, men det var liksom en package deal och vem var jag att ifrågasätta tidernas marknadskrafter?

I 10-11 årsåldern när softairguns (modern version av ärtskjutaren, ett vapen som har möjlighet att förblinda en människa) införskaffades så blev kriget än mer av en realitet. I mitt hemkvarter på Malmudden var ett bygge i full gång under dagarna. En konstruktion av ett ålderdomshem. På kvällarna gick vi dit.
Jag brukade ha på mig mina gröna cargobyxor från försvaret som inköpts på Överskottsbolaget, en svart hoodie, skyddsgoggles, suspensoar. Andra populära klädaccessoarer var: Solglasögon, handskar, mössa Och ett jävligt mystiskt ansiktuttryck.

Vi var ofta kring fem eller sex killar med några av oss som starka distributörer av vapnen, mest för att det var roligare ju fler man var. Att kriga mot bara en eller två gjorde ofta att det kändes för personligt. Desto fler som var med på kriget, desto mindre brydde man sig vem man sköt och varför.

Jag hade tre replikor av kända pistoler:

Smith n Wesson: en "Silvrig" piece som var ganska dålig på att skjuta hårt, jag behöll den mest av sentimentala skäl och lånade naturligtvis ut den så ofta jag kunde.
Glock: En picka som gjorde väldigt ont att bli skjuten av vilket självklart gjorde den till min favorit i kriget, men den hade två problem. Dels så drog den alltid i en uppåtbåge när man sköt vilket i bästa fall innebar att jag missade och i värsta fall att man träffade någon i ansiktet. Problem nummer två var att den var skitjobbig att ladda. Det fanns situationer då jag satt inträngd bakom en betongblandare med plastkulor flygandes över huvudet samtidigt som jag försökte ladda det där skitmagasinet någolunda försiktigt. För om man gjorde ett misstag sprutade alla kulor ut på ett lika retsamt sätt som en för tidig utlösning. Då var det bara att springa som gällde.
Sig Sauer: Såldes i Hobbexkatalogen som "Svenska polisens pistol" vilket låg i stark kontrast till gangstapistolen Smith n Wesson som ju hade estetiken men inte funktionaliteten. Siggen såg inte så cool ut, men den var praktisk och kunde göra sitt jobb och dela ut blåmärken till taniga skateargrabbar.

Byggarbetsplatsen var förmodligen vårt största och farligaste slagfält. Överallt fanns vassa kanter, hårda maskiner att snubbla över, skydda sig bakom och göra illa sig på. En av mina dåvarande kompisar brukade springa omkring i rånarluva med en helautomatisk miniversion av maskingeväret MP5. Till den hade han adderat ett "lasersikte" vilket inte var mer än en laserpekare han betalat 20 kronor för i Grekland och sedan tejpat fast runt pipan på vapnet. Hur som helst fungerade det. När han överraskade mig genom att springa upp från den kala trappuppgången på husets kortsida gjorde det inte så mycket att jag var flera meter ifrån honom. Jag såg den röda pricken svepa över golvet innan jag kände hur fem-sex-sju-åtta-nio... små plastkulor som genomborrade mitt lager av kläder och kändes som små knivstick i huden. Fan, jag tror att den där snubben till och med hade en bärbar cd-spelare med sig i i ryggsäcken så att han kunde peppa sig med typ Drowning pool under våldsamheterna.
Arbetsplatsen hade ju också ett element av mystik efter vi inte fick vara där egentligen, att springa runt i skogen var inte så jävla häftigt. Det ultimata däremot, var ju naturligtvis att ta med vapen till skolan. Att mitt bland alla auktoriteter traska omkring med något skadligt, tanken var kittlande, och förstås helt jävla Trench-coat-mafia vansinnig. jag tog aldrig ens med mig en smörkvin till skolan. Däremot minns jag två gånger jag märkte att andra kids gjort det. Första gången var en ett basketpass på gymnastiken. En av skolans badboys kom fram med något jag trodde var en leksakspistol, tryckte pipan mot mina revben och frågade "Får jag skjuta dig?" Jag svarade med sarkastisk ton "Javisst". Sedan kände jag hur något som kändes som lilla kniven åkte in. Oskönt.

En annan gång, när dessa vapen blivit vardagsmat och varje unge gick omkring med dem var jag på väg hem och satt på min cykel när en kompis till mig kom fram. I handen höll han sin airgun och hälsade glatt på mig. Eftersom han var min vän anade jag inte att han några sekunder senare skulle avfyra på mina fingrar som hade ett tight grepp om cykelstyret. Smärtan var som värst på fingrarna eftersom det inte fanns särskilt tjock hud att skydda fingrarna med. Det här var ingen ovanlig företeelse och så småningom fövandlades vardagen till ett slags gerillakrig där alla var ens fiende.






Håll utkik efter del 2, då kommer kampsporten.

Om Bam Margera skrev ett självmordsbrev

"Jag vill börja med att säga: Förlåt Vincent, för att jag inte bjöd dig på bröllopet. Men jag kunde inte. Du hade ju ofredat två tolvåriga småflickor, jag försökte att titta åt något annat håll men jag klarade inte av det till slut. Men du är förlåten, du kommer alltid att vara rolige Farbror Vito för mig.

Till resten av er: Jag är fett deppig när jag skriver det här. Även om bröllopet var jättegrymt så blev mitt gifta liv inte som jag tänkt mig. När Iggy slutat spela, när Tony H slutat artighetsskratta åt bröllopslöftet jag skrev på en träplanka ute i skogen, och när Missy slutat le för kamerorna så kom en ångest över mig. Missy som lovat att torka mig i röven och städa upp när jag och mina 30-åriga vänner åkt skateboard inomhus, ja hon har blivit något av en bitch. Även om hon hyrde in mitt andra favoritband, The sounds, till att sjunga på bröllopet så är jag osäker på om vi har samma intressen. Jag tycker om att köra fyrhjuling och snorta crystal meth innan jag går och lägger mig med en hink KFC och plufsar till mitt ansikte ordentligt. Gud, vad fet jag är. Usch, jag äcklas verkligen av mig själv.
Men Missy vill inte hänga med mig och mina kompisar när vi stjäl toalettskålar.

Alltså fuck! alla bara skrattar åt mina skämt hela tiden, till och med de skämt som är tråkiga! Jag vet inte längre själv vem jag är och det skrämmer mig att ingen kan säga åt mig när jag går över gränsen eller inte är rolig. Det känns som att jag ger och ger och ger och aldrig får något äkta tillbaka. Jag älskar allt vi gjort tillsammans, alla helsjuka grejjer. Kommer du ihåg när vi runkade i Phils flingor Raab? Haha! Det var sista gången jag var lycklig på riktigt. Nu känner jag mig bara så jävla splittrad. Jag vill hitta något som är på riktigt, riktig kärlek, och riktig vänskap. Men fan grabbar. Brudar är skit alltså.

Nu låter jag en revolver skrika mitt namn med stolthet. En sista gång.

//Bam Margera


PS. Ge fan i mina prylar. DS. "




(Tolkat fritt ur fantasin här på Goodbye Zebras)

Arlabruden

Ni vet den där checka bruden i mjölkreklamen som ser sådär jävla tillfreds ut hela tiden? Nästan så nöjd som om hon precis återhämtat sig från en orgasm? Sedan har hon inget bättre för sig att slänga upp ett föl bakom nacken och börja prata om sina kossor på bondgården med ögon som riktigt lyser av harmoniskt engagemang.
I den nya reklamfilmen finns det dock inga kor. Istället står Elin (så heter hon) ensam och smeker sin höggravida mage i ett mörkt kök (för att täcka eventuella hudproblem?). Samtidigt pratar hon med bebisröst om barnet och sig själv på ett otäckt sätt.

Två saker som slår mig:

1. Arla vill visa att Elin är en riktig kvinna (eftersom hon är mamma).

2. Vad jag ser är dock något annat. Nämligen en tydlig association mellan Arlas ekologiska juvermjölk och kvinnlig bröstmjölk.
Arla har, genom att plocka bort kossan, kastat om rollerna helt. Konceptet med kossan föreställandes producent av mjölken med Elin som lugn och medveten konsument, är nu borta. Istället förvandlas Elin plötsligt till producent och alla vi andra... ja ni hajar.

Sent inlägg i hängdebatten

Adam Tensta (eller Adam Taal for reals) är inte direkt enkelspårig. Hans houseglättiga klubbmusik på plattan It's a Tensta thing är ingen självklar bas för rhymes om niggers, bitches och blunts.

Så för att göra musiken mer hipstervänlig rappar Tensta också (tight) om gamla tv-spel och transformersleksaker. Känn igen knepet från Kanyes "Stronger" där denne rappar om att han vill ligga med flator och samtidigt "samplar" Daft Punk - we can all relate more liksom.
Bildgooglar man Adam hittas flera bilder där han poserar med en gammal handkontroll från ett nintendo 8-bitars. Han kombinerar detta med skrikiga new-ravefärger och tryck, fast i hiphopmodell (kompletterad av en keps på sniskan), och en oklanderligt tidsenlig look är gjuten. Och javars, det känns väl okej.
Även om jag har svårt för att återvända till pojkrummets trygga lekmiljö dit Tensta själv verkar vilja dyka ner och romantisera ibland, så gillar jag den andra biten av It's a Tensta thing. Den som handlar om knark och ghettot då naturligtvis. Dock så har jag märkt av ett ständigt återkommande inslag på skivan. Det är en revolt mot förmyndarsamhället på högsta nivå, nämligen hårda örfilar mot åsikten om hängiga byxors icke-vara.

På andra spåret och debutsingeln "Bangin' on the system" pratas om utanförskapet om kommer med att bo i ett svenskt ghetto. Här listar Tensta en massa prylar systemet vill tvinga på honom vilket han, som den rebelliske förortsgangsta han är, fullständigt skiter i, men det viktiga här är hur han statear att ingen ska få berätta hur Adam Tensta ska klä sig:

"And they don't like us over there cus where we come from, how we speak and how we walk, just let em' know son. Cus' I ain't pullin up my pants for nobody man, An' we ain't lettin' no police ridin' king..."

I den nya singeln "My cool", som är en fett catchy dansgolvsbanger, fortsätter Adam Tensta att marknadsföra sin ställning i hängdebatten som något anarkistisk:

"Nodody belive it til' I made som crosses and I ain't never once pulled my pants up homie." Efter några snabba rader jag inte lyckades uppfatta kommer refrängen lite senare i låten: "They say the cool is all over me. That's my cool and I can't take it off (Ah-ah-ah far too cool, let's talk about that)..."

Det är dock i hitten "They wanna know" som Tensta delar ut en rejäl "käftsmäll i skrevet" (C Petter Granberg) till borgarsvennarnas tuktande dresscode:

"I tell it like it is, I got it from my mother. That's just the way wer're raised.
They wanna know why my pants aint low, what it says on my tee, why I dress like this fo'?. So I tell 'em "Fuck your dresscode!" Who am I suppose to pull my pants up fo'?"

Den intressanta frågan är naturligtvis vilken livstrött 30-talistlärare med manchesterbyxorna i armvecken, som ständigt skrikigt efter den unge Adam i skolkorridorerna att "dra upp byxorna!" och inspirerat Tensta till det upprorskap vi nu får ta del av?
Oavsett så behöver Jan Björklund allt motstånd han kan få, kanske i synnerhet pubertalt sådant.

Lyssna på Adam Tensta här.

cred

Om du läste GP i lördags kanske du såg den här bilden?
Kul för dig, själv läser jag inte GP särskilt ofta. Förutom möjligen när jag är hemma hos min vän Karl som prenumerar på tidningen. Kanske var det inte ens den här bilden? Jag vet inte, men hur som helst så är det jag som har plåtat den (eller föredrar ni termen "fotograferat"?). Jag har alltså äntligen blivit publicerad med enbart bild och inte text - som en sann fotograf. Och det är ju förstås mycket roligt. Ett snäpp upp i hierarkin om coola journalistyrken, nästa steg är väl liksom rörliga bilder? Hot!

Men det roligaste var nog att mitt namn lyste med sin frånvaro på platsen där fotografens namn brukar tillkännages. Det var ganska kul.

Alla som inte joinar är våldtäktsmän?

Eeh, det finns en grupp på facebook som heter "Riktiga män våldtar inte". No shit retards?

Så... om man går med i gruppen betyder det att man är en riktig man? Eller om man inte är med i gruppen så är man en våldtäktsman? Då får ni väl kalla mig våldtäktman hur jävla mycket ni vill, för jag tänker ALDRIG joina.

Eh?

BeoDawg

FILM: Beowulf
I rollerna: Anthony Hopkins, Angelina Jolie, Ray Winstone
Regi: Robert Zemeckis

Nej. Du får inte se Angelina Jolie naken. För det första är hon ju helt animerad och för det andra skyls hon av ett slags guldskal. Men oroa dig inte, det finns så mycket testosteron att kompensera med att du förmodligen glömmer att bröst överhuvudtaget existerar. Du är nämligen en heterosexuell man om du peppat inför Beowulf, förmodligen är du heller inte helt engegerad i debatten om "hur ska manlighet se ut nuförtiden?" utan menar att det handlar om gammalt hederligt hjältemod, kallt stål och ovårdat skägg.
Beowulf är en sådan man, en sagohjälte. Handlingen baserar sig på en 1000-år gammal engelsk folksaga av okänd författare om hur krigaren Beowulf hoppar på en båt till Danmark för att fightas mot riktigt fula demoner.

"Om vi dör så är det för ÄRAN, inte guldet!", mässar Beowulf självsäkert innan han lemlästar ett av de fulaste filmtroll jag någonsin sett, för att sedan höjas till skyarna av byborna som levt under monstrets förbannelse. Beowulf skryter högljutt om sina egna goda kvaliteer medan han halsar mjöd och hälften av hans mannar grillas på likbålet. Goda tider, strålande tider, eller hur? Nja, tyvärr så vill demonens sexiga morsa kräva sin hämnd genom en ny förbannelse och Beowulf sätter spädgrisen i halsen (metaforiskt talat).

Medeltiden är skitig och ful, till och med när den är helt animerad. Ibland kommer det drakpiss i CGI-soppan, när någon springer eller när vattnet ska "skumma" ser det fånigt ut. Annars är tekniken klanderfri och det ser cool ut när skådespelarna har sina riktiga ansikten (Gollumtekniken).

Så: här är filmen för dig som är 15 år i sinnet och gillar håriga, deffade bringor.
Eller bara för dig som kan ignorera att göra en genusanalys till förmån för medeltida episk drakslakt.

Publicerad i NSD 30/11/07

Top-4 osexigaste festerna

1. Fester med tråkiga (jobbiga) lekar. Som charader.
De här festerna är värst eftersom de förusätter att folket som kommer tycker om att spela teater. I regel har värden/värdinnan (oftast är det både och som gäller) gått estetisk linje - teater på gymnasiet och tycker självklart att det är alle mans baskunskap att med yvigt och pinsamt återhållsamt kroppsspråk försöka agera ut "Beck - spår i mörker".
Men hela den biten är egentligen inte särskilt störande, det osexiga är just att det måste "lekas". Begreppet "umgås" låter mossigt och tråkigt. "prata med varandra" är pretentiöst, här ska det "lekas", "skojas" och (i värsta fall) "mysas". Leka är någonting som barn gör, och något osexigare än barn kan jag inte tänka mig. Jo förresten, ordet "fredagsmys".

2. Heterosexuell tjejfest eller killfest.
Det råder en vanföreställing att de här två typerna av fester skulle vara annorlunda på något sätt. En killfest består liksom av ca fem unga män i 20-årsåldern som en fredagskväll sitter med varsin ölburk inknökade i en soffa i en ostädad lägenhet. De kollar på youtubeklipp och bilder av tjejer på facebook tillsammans. De äter kanske lite tacos och går sedan ut på krogen och känner sig tafatta. Jävligt socialt misslyckat och osexigt helt enkelt. En tjejfest är samma sak minus youtube (eller vad vet jag?) och enligt fördomen, lite renare. Att en tjejfest skulle vara något annat, något lite mer styrkande, något som ger tjejerna en slags kollektiv kraft eftersom de bara är med varandra är vanföreställningen. En tjejfest är precis lika (motvilligt) gay som en sk "Sausagefest". Det kanske låter konstigt men tjejer är nämligen inte delar av ett kollektiv som tänker likadant och ständigt känslomässigt växer av varandras sällskap. Och dessutom är de lika kåta (eller okåta) som killar, om ni inte visste det vill säga.

3. Firmafest.
Jag har inte medverkat på särskilt många, men det är ungefär likadant som när man gick i mellan och högstadiet: Det finns inte särskilt mycket gemensamt mellan dig och resten av människorna på firman. Du ser ned på dem och dem på dig. Ni hatar i tysthet medan en anställd sedan två år tillbaka äntligen tar mod till sig och nyper den kvinnliga chefen i rumpan.

4. Fotbollsfest
Vad är det för fest som redan från början förutsätter att chanserna för att skiten ska träffa fläkten, allt ska gå åt helvete och bli riktigt deppigt är MINST 50%? Och som för övrigt inte erbjuder den minsta möjlighet till sex. Dvs depression utan rejection, har ni hört något så dumt?

Bubblare: Chalmersfest, Piratpub

Starvin' Christian'

Jag tycker ändå lite synd om honom. Christian Bale. I sin nya film tillfångatas han i Laos under vietnamkriget.
Han måste svälta igen, om det är lika "for reals" i Rescue Dawn som i The Machinist tvivlar jag på, men det är måste ändå vara lite irriterande för honom att inse "Jag har nog ett sånt där ansikte som folk vill se utmärglat". Eller är det för att han är så tvålfager? I så fall är det väl bara att gratulera till resten av världens kollektiva badwill mot hans snygga fejs.

Så här kanske det lät när Werner Herzog och hans kollegor pratade casting:

- Alltså, det här är ju en jävligt stark film. Det ska vara en Pianisten i Asien, hajar ni eller? Jag vill ha en snubbe som kan se jävligt trött och undernärd ut samtidigt som han är snygg, jag behöver typ en manlig Kate Moss.
producent: - Hmm... vad sägs om den där snubben som ska spela Ian Curtis? Eeehm mm-mm... Sam Riley?
Werner: - Men what, are you facking kidding? Han kommer ju aldrig bli trovärdig i ett lösskägg fattar du väl?
producent: - Owen Wilson då? Lite sårbarhet och sådär, du vet självmordet och så vidare..?
Werner: - Hallååå!? Hans näsa är väl för fan inget stridspilotmaterial, snarare en landningsbana, hehe.
Producent: - Christian Bale då? Han har ju redan svultit sig en gång tidigare, och dessutom såg han ju ut som en hungrig lodis i delar av The Prestige.
Werner: Yeah, han är ganska clean. Gillade American Psycho, han påminde mig lite om Timothy Treadwell.
Seså, ring Läderlappens agent och fixa ett möte åt mig. Dags för Werner att bring the pain to Bale.

Idiot

"Vi måste ta upp det här"
- Ändra lagen så att asylsökande som kommit till Sverige med hjälp av människosmugglare utvisas direkt.

DET FÖRESLÅR GÖRAN Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.

Eeh, okeeeej. Genevekonventionen kanske? Alla har rätt till prövnng?

Det här utspelet ledde idag till ett reportage som P1 gjorde i Södertälje där svenska invandrare säger att "Om jag varit svensk hade jag lätt varit sverigedemokrat" och att "Irakier bara stjäl, de jobbar inte". Alltså da fuck? Är det okej med hets mot folkgrupp i public service? Så länge hetsaren heter Muhammed?

En kompis till mig, vi kan kalla honom "John Rosenius", trodde att Göran Johanssons psoriasis in fact var brännskador. Därför menade John att han inte var pålitlig som politiker. "Man kan ju inte lita på någon som inte kan hantera eld" tyckte John. Och trots att han hade fel i sak, så hade han ju så väldigt rätt.

Cristian Mungiu (NSD 27/11 - 07)

Alla vill prata med Cristian Mungiu på Stockholm filmfestival. Intervjun hinner bli uppskjuten både en och två gånger eftersom den rumänske regissören blivit så hårt bombarderad med frågor under lunchen. Tillsammans med två andra tidskrifter slussas jag genom korridorer via trånga hissar för att till slut inleda kontakten på ett hotellrum. Mungiu ber om ett tuggummi, ger ett ödmjukt intryck och lovar att ”speak the truth and nothing but the truth”.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar är en svår film att se. Illegal abort är temat i Ceausescus hårt styrda Rumänien som ger ett ett minimalistiskt skildrat tidsavtryck av det gråa 1987. Filmen vann guldpalmen i Cannes och får svensk biopremiär 30 november. i Rumänien betydde Cannesvinsten mycket, inte bara för filmklimatet utan för landet i stort.
- Jag trodde aldrig att filmen skulle bli så populär, men så fanns det en liten känsla av att vi skulle vinna i Cannes, pressen skrev mycket och till slut sändes prisutdelningen internationellt. Så när jag kom hem fick jag medalj av presidenten och nyckeln till min hemstad. Alla betedde sig som om vi vunnit guld i fotboll. Det här händer inte särskilt ofta i Rumänien, att få vara på förstasidan för något bra.

När ämnet inspiration berörs talar Mungiu om sitt hemlands gamla filmer något, tja... återhållsamt.

- Egentligen var det många rumänska filmare som inspirerade mig i hur man inte gör film. De var väldigt fake, delvis på grund av censuren och propagandan i systemet. Allt var så komplicerat, metaforiskt och fattigt skådespeleri. Och med ett språk som ingen använder!
När jag såg filmerna tänkte jag ”Hmm, jag kan göra det bättre”.

Nu under slutet av 2000-talet har det talats om en ”ny våg” av rumänsk film (ex Cristi Puius Herr Lazarescus död, Cristian Nemeskus California Dreamin'). När jag använder begreppet ”trend” och frågar hur den kommer att utvecklas ryggar Cristian tillbaka lite.

- Det här är ingen ”ny våg” av rumänska filmskapare, det är den bästa vågen i rumänsk film.
Helt plötsligt talar vi inte om en eller två filmare, det är en hel generation mellan 30-40 som fått nationell respons ungefär samtidigt, och det är kanske därför det har uppfattats som en ”våg”. Men vi har inte särskilt mycket gemensamt, även om det finns vissa likheter. Som sympatin för realism, för att använda små medel, inte vara spektakulär, enkelhet. Men det är inte som dogma, vi delar inte samma estetiska manifest.

Anledningen till den avskalade berättarstilen säger Cristian är att han var väldigt mån om att den inte skulle bli manipulativ. Han valde t ex att göra filmen helt utan musik. Det klipps väldigt lite och oftast är det bara en tagning per scen. Detta för att låta filmen tala för sig själv och inte låta författarens idéer om vad som i efterhand är ”viktigt” spela över.

- Jag var tvungen att lita mycket på skådespelarna. Om man låter dem utveckla känslor i förbindelse med sina karaktärer kommer en del saker passera, och du kommer få känslan av att ha bevittnat historien. När jag jobbat med reklamfilm vill ibland klienten välja någon annan än mig och säger sen ”Du är regissören, du ska få honom att agera!” men jag kan inte få någon att agera om de inte är naturliga.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar följer två unga kvinnliga studenter genom en plågsam prövning om abort. Regissören säger att han hoppas att folk bildar sig en egen åsikt i ämnet, han vill inte tvinga någon till hans åsikt. Så på frågan om vad han själv tycker svarar han snabbt :
Gå och se filmen.

publicerad i NSD 27/11/07

Allt det sämsta med mänskligheten på två ynka meningar.

"Nu har jag gjort allt! Jag har stått på scenen med Magnus fucking Uggla och sjungit “Pissfitter”, slå det om ni kan!"

/Katrin Schulman, Sveriges största blogg.

No love lost

Snart Control.

Sundayschool med Ass 'n Titties

Bild: Google.

Det är söndagskväll när jag skriver detta och oavsett när ni läser det så vänder ni er som vanligt till Goodbye Zebras för någon slags tröst. Jag förstår er, jag vill också ha lite tröst. Men någon måste försöka push-on och erbjuda lite underhållning i allt mörker. Denne någon skulle kunna vara jag, och jag ska därför försöka skildra min utekväll från igår på ett så rafflande sätt som möjligt.

Om du heter Martin Kellerman och har egogooglat dig hit är det bara att gratulera till en massa läsning i din ära.

Det är jobbigt att vara musiker, man måste alltid förnya sig. För varje platta ska artisten/bandet, liksom en amerikansk skådis som lär sig tyska, hitta nya uttrycksformer. Detta gäller för de flesta kulturmänniskor, alltså att man ska försöka få det barn man anser konsten vara mogna och växa upp. Men som vi alla vet så är konsten, precis som vilken skitunge som helst, ett litet monster som ibland stannar i utvecklingen och när det gäller serietidningar verkar det inte finnas någon större vilja till uppfostran från kritikerna. Jag talar om Martin Kellermans serie Rocky, som sedan andra boken i princip sett likadan ut. Neograbbighet och romantiserande av slackerkultur. Lättidentifierbara situationer som fikande, att inte orka träna, sura på krogen och eeh.. sura i största allmänhet. Och fine, jag har verkligen tyckt om serien. Kanske till och med älskat den. Jag har gett den villkorslös kärlek även om den aldrig utvecklats. Det har ju också varit Seriens stora sellingpoint "Rocky dricker fortfarande jättemycket kaffe" typ. Och det har känts tryggt på något vis, att de här killarna har funnits där, och att de varit lika lata och sura, eller ännu bättre: latare och surare än mig.
Men nu är det slut på toleransen.

Igår var jag ute på realeasefesten för Martin Kellermans nya Rockybok på Wish i Göteborg (arrangerat av Festen!) vilket fick mig att vilja omvärdera mina läsvanor.
När vi glider in på klubben klockan 01 sitter författaren på övervåningen bredvid DJ-båset där hans vänner spelar skivor. I Martins blogg kunde jag läsa uppmaningen "kom och festa med oss". Och jag vet inte om han spatserat runt någonting tidigare under kvällen men från 01 till minuten då jag går hem klockan 04.14 sitter han kvar på samma fläck. Jag dansar väldigt mycket och efter ett tag uppmärksammas mina utomordentligt slipade moves av en vacker blondin som belönar mig genom att, på dansgolvet, krama om min kuk genom byxorna. Två gånger. Det här ser jag i min största naivitet som något slags tecken på intresse, och jag fortsätter le även när jag blir ass-grabbed och uppmuntrad till freakydans. Men hela spektaklet visade ju sig inte vara något annat än gammalt hederligt sexual harassment, något som börjar komma starkt bland tjejer nu. Och tja, det är väl bra att brudarna reclaimar. Synd bara att de måste reclaima all idiotisk skit också.
När den namnlösa tjejen och hennes väninna glider bort från dansgolvet följer jag alltså efter dem. Jag tar blondinen i handen och hon kramar den tillbaka men tappar greppet i trappan upp till övervåningen. Jag är några steg efter dem när jag kommer upp och ser dem sätta sig bredvid hunden från söder, de trycker ihop sig där. Och ingen lucka finns för mig att sitta. Fuck. Går till baren.

Uppskattningsvis två timmar senare börjar en mörkhårig, inte lika vacker eller cool, men trots allt en tjej prata med mig ur ingenstans. "Har du någon lägenhet att hyra ut i Göteborg?" säger hon och jag hade väl varit väldigt socialt handikappad om jag inte förstod vad som var på gång. Jag pratar med henne en stund, men när hon vänder sig och tittar sig omkring ser hon en lucka bredvid Kellerman och kastar sig utan så mycket som en smäll på käften till avsked mot hundrackarn. Jag går till baren.

Tydligen imponerade ingen av tjejerna nämnvärt på denne Martin då ingen av dem satt kvar när jag gick hem.
Ett visst moln av avundsjuka fick mig därför att längta efter en stundande Rocky-backlash. När kommer egentligen kritiken? Någon som ligger så mycket som Martin Kellerman gör utan att behöva dansa snuskdans, vara social eller överhuvudtaget röra på sig, förtjänar fan inte ett en kritikerkår som villigt kysser hans fötter för varje nytt album han släpper ur sig.

Nu var jag lite hård. Och jag skulle nog ljuga om jag sade att jag "aldrig mer kommer läsa Rocky" även om det skulle bli ett mer bitterljuvt och mer punchlineaktigt slut på den här historien. Det skulle också vara ett för enkelt slut, ett som demonstrerade nyanslöst hat. Jag hatar inte, däremot kommer jag gotta mig extra mycket åt varje stripp där hunden Rocky inte får knulla - även om det knappt händer längre. Jag får väl helt enkelt läsa om första albumet.

I övrigt var det en rätt okej klubbkväll. Goodybags från Caliroots innehållande en t-shirt (som jag slarvade bort) och en leksaksrobot i plast (why?) och så sjukt mycket dansande. Alltså i princip fyra timmars konstant luftmaraccas känns som en rätt okej fysisk prestation. Det som gör Wish till en dålig lokal har egentligen ingenting med lokalen att göra, eftersom den är skitbra, det som gör Wish dåligt är dess regelbundna klientel av hockeyidioter med rutiga skjortor. Enorma kroppar med bakåtslickade frisyrer som tycker att "alla som dansar är bögar", men som ändå står där på dansgolvet och rör sig som om de vore på en konsert med favoritbandet Rammstein. Tre-fyra killar som "dansade" med varandra, kanske blev de provocerade av att jag hade tjejer i närheten av mig när jag dansade. "Någon måste fan visa vem som härskar i stammen" tänkte Hocky-Benny innan han rövade mig så att jag knuffades några meter in i ett oskyldigt gäng på golvet.
Som tur är så behöver stora apor mycket sömn. Benny Sunderström, (Sudden) Kenny Petterson (Kensa) och Johan Boman (Boman) försvann således ganska tidigt och partyt kunde fortsätta smärtfritt resten av natten. Trots vissa törnar under kvällen var det fan sjukt peppande att dansa till nån maxad remix på DJ Assaults "Ass n titties". Jag studsade upp och ner som en psyksjuk och vrålade med i texten

"Big booty bitches thats where it gets
Come on, hoe, let's go to the easy rest
When I see ass, titties, ass 'n titties
Ass, ass, titties, titties, ass 'n titties.

Ass, ass, ass, ass

If you a light-skinned bitch that think you the shit,
I can buy you, hoe, 'cause bitch I'm rich.
I see broke-ass hoes, broke-ass hoes,
Broke-ass hoes, broke-ass hoes.

Hoes, hoes, hoes, hoes

If you a freaky-dancin' ho, keep shakin' that shit
Let's see how you shake it on top of my dick
And you'll say "Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming.
Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming."

Det är fint att något så enkelt kan lyfta ett humör.

Vissa namn i texten är fingerade

Stockholm filmfestival round-up del 2

Filmfestival är precis som rockfestival ett utomordentligt tillfälle att upptäcka ny kultur att älska. Något jag själv sällan förunnas pga min så omfattande och allsmäktiga belästhet, eller i vardagstermer: "koll". Dessvärre är festivalen även en arena öppen för nya besvikelser att irritera sig över. Lite känslan som drabbade mig på Stockholm filmfestival när två av mina favoritregissörer inte nådde det max jag kommit att förvänta. Det är typiskt att en amerikan ska komma och skrapa upp bordet på alla kreddpoäng jag skulle dela ut.

Kim Ki-duk som i Sverige är mest känd för filmerna Järn-3an (2004) och Samaritan Girl (2003). Även prostitutionsdramat Bad Guy som I mindre kretsar är känd för att ha gjort filmjournalisten Emma Gray Munthe så pissed att hon hoppade och stampade sönder dvdskivan.

Järn-3an är en jävla bedrift. Det är nog inget annat än fantastiskt hur det går att göra något så enormt vackert utan dialog, utan påkostat foto, utan scenografi. Bara blickar, vinklar och känslor. Den kan mycket väl vara världens bästa film om olycklig, nej, omöjlig kärlek – ett genomgående tema i Ki-Duks filmer.
På Stockholm filmfestival är Kim tillbaka med Breath. En fin liten berättelse om en kvinna i ett trist och destruktivt äktenskap som förälskar sig i en dödsdömd fånge.
Kim använder sig som vanligt av så sterila miljöer han kan för att få känslorna hos sina karaktärer att lysa starkare. Det fungerar visserligen rätt bra och det är aldrig särskilt tråkigt. Dock så känns det som upprepning och i jämförelse med hans förra film Time (2006), som var en direkt hagelsalva i nyllet på plastikkirurgibranschen, känns Breath lite velig och kan väl på politisk nivå högst ses som en vag kommentar till dödsstraffet. Jag ser gärna att Kim tar en paus och kommer tillbaka i en annan form, den han arbetar genom nu kommer bli svår att förnya.

Min andre Koreanske älskling Chaan-Wook Park, som gjorde hämnden uppmärksammad igen med sin trilogi i ämnet. Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance. Alla tre utsökta och våldsfixerade thrillers med skuldens hårda nyanser som en överhängande tjock filt. Inbäddad av moraliska dilemman i ett fototekniskt, rent genialiskt, sken. Parks I'm a cyborg but that's ok handlar om en ung tjej som tror att hon är en cyborg, så hon slutar äta och måste checka in på mentalsjukhuset där en underlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Filmen är till en början helt ogreppbar och när hälften är avklarad sitter jag fortfarande och frågar mig själv vad det är jag tittar på. Mot slutet börjar dock en viss substans i dramaturgin uppenbara sig. Det finns även två fetsnygga drömscener då Young-Goon fantiserar att hon massakrerar sjukhuspersonalen med sina robotpistoler hon har inbyggda i händerna, något som påminner en del om den berömda korridorsscenen i Old Boy. Och de söta stunderna när en kille låtsas reparera hennes ”matprocessor” för att lura i henne mat är . Frågan är om de här ljusglimtarna räcker för att väga upp en dryg timme av platt gökboet-slapstick?

En helt annan park har Gus van Sant gjort sin nya alienerade-ungdomar-på-glid-film om, nämligen skateparken Paranoid Park. En väktares död sker i anslutning till parken, skolans alla skateungdomar förhörs av polisen och 17-årige Alex ligger risigt till. Van Sant som gjort det till sin stil att estetisera tomheten (Last Days, Elephant) gör så även här. Han filmar tokvisuella skateboardvideos och lägger på gammal countrymusik. Sedan stjäl han filmmusik från Fellini, sveper med kameran under långa promenader och låter handlingen obrytt hoppa i tid. Ibland är Alex plågad av skuld, ibland är han less på sin flickvän och ibland är han bara snygg. Paranoid Park blir dock aldrig spekulativ. Den enda sexscenen är medvetet skyddad från de vanligaste fallgroparna då allt som visas är Alex nollställda ansikte.
Filmen är faktiskt raka motsatsen till en besvikelse och bilderna är ungefär så läckra att jag dör.

Publicerad i NSD 24/11/07

Bloggschema för er små princessor att följa slaviskt:

Imorgon: Kanske en dekadent helgrapport.
Måndag: Intervju med Cristan Mungiu - vinnaren av årets Palme D'or (!)

Att noga följa instruktioner

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07

På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.

Important message

Bloggavbrott tills imorgon. (på grund av bristande kontakt med den riktiga världen)

top-3 Lök

1. vit
2. gul
3. röd

Bubblare: Purjo, rostad

Second grade bullshit: PT 2

Oh yeah. Nu är 8000 tecken om film färdigförfattat och ligger bara och väntar på publicering. Tony Soprano skulle kanske likna känslan vid "Taking a shit". Men jag är mer inne på Dr Melfis linje: "I like to think of it as childbirth". Jag har skrivit om en jävla massa film. Så vad ska jag skriva om här då? Vad säga om allt som inte var film under Stockholm filmfestival? Jaa.

Random Thoughs:
Fan, Stockholm är en trevlig stad ändå. Jag gillar hur själva centrum är överhypat som "något stort". Det är väl inte direkt större än lilleputtgbgs stadskärna?

Tjejerna i på presscentrat var söta och coola. Även om en del var apgriniga och tyckte att minsta lilla görande av sitt egna jobb var likvärdigt med ett dussin piskrapp från passion of the christ.
"Åh, måste jag resa på mig nu också?" (OBS! genuint citat!)

Jag hamnade på klubben Marie Laveau (heter den så?) i fredags där egentligen bara två intressanta saker hände:

1. Vi gick förbi kassan diekt ned till klubben utan att betala. När vi försökte igen och mitt sällskap åkte fast, började de härja om att "Ska vi betala 100 kr IGEN?" fast de aldrig betalt en spänn. Jag visste inte om att man överhuvudtaget skulle betala fören mina vänner berättade att vi "klarat oss förbi".
2. En gaykille råstöter på mig och kör värsta the Game-teknikerna. Typ dissar mig för att jag ska söka hans bekräftelse, iggar mig, men snackar med mina polare ("Asså, har ni adopterat den här killen eller?"), you name it. Detta förstod jag dock först efteråt.

Fråga

Varför pratar man bara om homoerotik och aldrig heteroerotik? Pysslar inte heteros med erotik? Pysslar homos uteslutande med erotik och inte vanligt sex? Och är i så fall homoex lite finare än heterosex?

Löfte

En helgrapport utlovas, jag orkar inte just nu bara.

STHLM FLM FSTVL DG 1

Yeahapp, det ska inte bli så uttömande blogginlägg om festivalen. Jag tänkte spara mina bästa och fetaste formuleringar till artiklarna. Så bloggen får vänta och i dagsläget smaka på andrahandsskiten. Men "skit är inte alltid bara skit, ibland är det vasektomi också" som min kompis Karl brukar säga. Förresten, jag har skämt bort er med en massa noveller och recensioner på senaste tiden. Själsligt djupdykande (nåja), researchkrävande arbete och till och med en bild där jag ser helt dum i huvudet ut. Detta utan att få så mycket som en spänn. Nu ska ni bara få riktigt bloggig bloggskit. "Det här gjorde jag idag" -skit.

Ta det.

Jag vaknade hemma hos min bror ute på Lidingö, toast och cappucino ner i mig. Åkte in till presscentrat och stressade som fan över kommande Intervju med Christian Mungiu. Träffade de andra i min intervjugrupp. En kille från Kulturen och en annan från Festivaltidningen. Trevliga män.
Alltså jag var liksom ganska nervös men inte sådär sjukt jävla dödsnervös, och sen i efterhand förstod jag varför. Självklart för att jag inte hunnit se Mungius film.
När jag ett par timmar senare såg det rumänska abortdramat (Nej, det var ingen komedi) 4 månader, 3 veckor, 2 dagar så fattade jag vilken big deal snubben var. Så även om han var jätteödmjuk vid intervjutillfället så hade jag med största sannolikhet darrat på rösten om jag sett filmen i förväg.

Ser Josef Fares Leo, temat var rätt likt Gaspar Noes Irreversiblé. Men mer om den senare. Vad jag satt och tänkte på under visningen var dock hur lätt det skulle vara att förstöra den här typen av film. Om jag bara hade börjat skratta vid valfritt tillfälle, lite rått sådär, så hade hela upplevelsen blivit förstörd för flera hundra människor. Borattänk mitt up i allting, knasigt. Fast det var inte så att jag ville skratta direkt. Inte heller gråta. Mingelprylen inför filmen kädes dock ganska tam, en plastmugg med rödvin och utebliven frågestunde: 120 Kr? Nja, det är kanske inte så att man blir Sverker, men lite "ska man väl kunna begära?".

Filmfestival och rockfestival är egentligen inte så olika. Eller jo det är de väl, men jag beter mig ungefär likadant. Jag dushar varje dag, kliver upp tidigt. Sköter min hygien väl. Men jag slutar äta, dricker en massa kaffe, vin och röker cigaretter. Jag skapar en karaktär som går ut från bion och tänder en cigg med laptopen bakom ryggen. Skribenten typ. Eller så är det bara John Wayne, kanske för att jag inte haft någon att hänga med idag och känt mig tvungen att spela cowboy för att inte se löjlig ut. Men för tusan: festivalen har ju till och med en Westernfilm!