The Fuck-up

Okej, dags att börja bli vuxen. Vafan är det för idiotisk idé att efter en arbetsdag på typ 15 timmar börja se Hostel klockan 02 på natten när jag vet att jag måste upp klockan 08 för en pressvisning av Death Proof(recension imorrn)? Hostel är en film om människojakt och är typ en timme rent köttande och andra otäckheter.

Så även om jag slog på mitt obligatoriska somna-avsnitt av Simpsons var det för varmt i rummet för att sova.


En polare ringer och väcker mig kl 09.10, pressvisningen börjar 09.30. Okej, från Stigberstorget till Bergakungen på 20 minuter? På med jeansen, tar en linne, springer mot spårvagnen. Kommer nästan fram när jag inser att jag inte kommer att hinna med spårvagnen. Jag minns att jag precis skaffat cykel. 15 minuter kvar. Spring spring spring tillbaka hem, upp för trapporna och hämta cykelnyckeln, pressar in en banan i käften (ja, pressar, njut av det era perversa wierdos). Kutar ut igen, 10 minuter kvar. Cykla cykla cykla genom centrum med spårvagnshelveten och bilar och andra cyklister överallt. kommer fram till BK 09.32. De har inte kört igång. jag hann. HAHA! Fuck off världen, jag har inte missat en pressvisning än!

Studentkritik

Ja, jag såg ut som Max Payne på min student, fuck you too.

Nu börjar det vaknas student för en massa barn. Eftersom min egen student ligger i ganska färskt minne (2004 var det väl?). Och eftersom jag medverkade som farsa på stan när mitt ex tog studenten förra året så började jag nu reflektera över hela grejen. Jag minns snacket, särskilt det efteråt. "Fan, världens grymmaste fest" och "jag kommer aldrig ha så roligt igen" var några (oexakta) citat jag minns. Men när jag tänker efter, vad fan var the big deal? Alltså, många pratar om studenten som om den är oantastlig, något perfekt som inte går att kritisera. Well, here we go.

Sista tiden med gänget spenderas som den brukar göra. Vi åkte omkring ett tag och brölande på lastbilsflaken. Jag minns att min polare Prins tröttnade och hoppade av i farten. Själv slängde jag iväg min champagneflarra och krossade den mot trottoaren. Vi spelade Refused - New noise och allt skulle liksom kännas perfekt.

Veckorna innan studentdagarna satt vi på en smaklöst inredd indisk restaurang och drack öl, förmodligen smuggelöl, för 20 kr. Det uppstod en norm som hämtad från firmafesttragiken, att man helt plötsligt var vän med alla. Att man skulle låtsas ha något gemensamt med dessa människor, bara för att de snart skulle ha en likadan mössa som en själv på sig.

- Hej på dig du, ser att du har en fin vit mössa.
- Jajjemen, Jag ser att du också har en.
- Japp, visst betyder det att vi är vänner?
- You betcha, BÄSTA vänner!
-
Jag kunde ändå bortse från det där, jag tyckte att det var ganska trevligt med mina egna polare, vår egna klick.
Men det är ju helt omöjligt att till fullo njuta av en fest när man inte har en aning om vad som väntar dagen efter. Studenten hade en viss pre-apocalyps känsla, "låt oss festa för sista gången, imorrn är livet slut" var attityden både under och efter studenten. Som om det roliga var slut sen. Usch vilket självbedrägeri.
I jämförelse med de fester jag hängt på sedan dess där folk varit trevligare, gjort galnare, roligare upptåg (än att fulhångla med sina klasskamrater) och spelat MYCKET bättre musik. Ja i jämförelse med att dansa ogenerat till brutal house eller se Pete Doherty kasta en gitarr i ansiktet på sitt eget fan. I jämförelse framstår studenten nästan som kompisens storebror man alltid var rädd för som liten. Han som man tyckte var så jävla cool. Sedan insåg man att han bara var en osäker och korkad tönt.

De följande veckorna kommer unga killar och tjejer att dricka kopiösa mängder sprit, säkert lyssna på "dunka mig gul och blå" och skrika åt mig på stan. Jag kommer reflexmässigt att titta på tjejerna, men hoppas lite att de inte tror att studenten är max på lyckoskalan. Det är det inte.

Vapnet sjöng:

Det krävs hat
för att orka med allt,
som att vara kär i dig
så jag hatar vita mössor
framför rådhuset ikväll

Åh, så sorgligt det nu känns
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
där hjärtat klirrar i mig
du är allt jag inte har.

The Touch sjöng: "We all live in the maximization nation!"

Peace out.

Maxat

Om jag får, hur ska jag våga intervjua Mapei i Hultsfred?

Dagens softa citat.

"Skit ska skit ha"

"Gott så"

"Någonting att äta, dricka, knulla"

Vilken vinner?

07 Year of the dead

Min essä om de kommande Zombiefilmerna in i NSD. Här är en länk. Men jag klistrar in den här i bloggen också.

Zombiefilmerna är återuppväckta från de dödas rike. Just nu går uppföljarna till filmer som "28 dagar senare" och "Resident evil" (inte fören i oktober - min anmärkn.) för fulla hus i USA, medan genrens mästare George A Romero är tillbaka med nya filmen "Diary of the dead".Det ska blir ett dött 2007, konstaterar NSDs filmskribent Kristoffer Viita.

När Paul W.S. Anderssons film efter datorspelsförlagan Resident Evil kom 2002 var det början på något nytt. Genom denna halvdana start på en actiontrilogi fick en genre som legat död och begraven länge nytt liv. Zombiefilmen hade fått nytt blod och matades redan samma år med Danny Boyles (senast Sunshine) 28 dagar senare, där det visserligen diskuterats huruvida människorna var regelrätta zombies eftersom de aldrig dött utan blivit galna människoätare av ett virus med "ilska". Oavsett vilket så blev det tydligt att filmkonsumenterna var intresserade av de odöda igen. Zack Znyders remake av Dawn of the dead (2004) fick zombiefilmens popularitet att explodera. 2007 verkar den vara här för att stanna, efter två helger ligger nu uppföljaren 28 veckor senare på tredje plats hos amerikanska boxoffice. (Obs! detta stämmer inte. Den har gått i tre helger och halkat ner från top 5, däremot så stämde det när jag skickade in artikeln)

Den tredje delen i Resident Evil, kallad Extinction, dyker upp i Sverige i oktober och utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Las Vegas, Nevada. Även en remake på del tre av George A. Romeros Dead-filmer, Day of the dead, är satt att åtminstone få USA-premiär i år.



Men den stora nyheten gällande odöda köttätande kannibaler är att George A. Romero själv arbetar igen. Mannen som skapade hela genren och som byggde en karriär på titlar som slutar med ordet "Dead". Efter debuten Night of the living dead (1968) följde Dawn of the dead (1978), Day of the dead (1985) och senast Land of the dead (2005).

Nya Diary of the dead utspelar sig parallellt med hans första, Night of the... och handlar om ett gäng studenter som gör en skräckfilm för skolans räkning men som stöter på riktiga monster. Info om Diary är det fattigt med, så att den skulle få premiär redan 2007 känns tyvärr lite optimistiskt.

George verkar, precis som Cannesaktuelle Gus van Sant och David Lynch, ha förälskat sig i möjligheterna till spänning en handhållen kamera erbjuder. Hela Diary är filmad med handkamera, Shoot the dead är taglinen.


Romero har aldrig tillhört A-listan med regissörer i Hollywood och visst utsöndrar vissa av hans filmer ibland en svag arom av b-film. Zombiefilmen åldras tyvärr inte som ett fint vin, utan snarare som systergenren science fiction, det viull säga dåligt och ibland en smula ovärdigt. Därför blev jag glad över nyheten att Romero har en ny Dead-film i produktion.



Iden om att zombiefilmen ställer sig kritisk till konsumtionssamhället och gör satir över makten i Amerika, är diskutabel. "We don't negotiate with terrorists", säger Dennis Hoppers Bush-karikatyr i Land of the dead. Det handlar snarare om kritik ur ren underhållningssynpunkt än seriös politisk debatt. Inte många som ser Dead-filmerna kommer att bli politiska aktivister. Men med detta inte sagt att greppet skulle vara något negativt, snarare finns det ett stort berättartekniskt värde i att få en publik att känna sig smart. Oavsett om man hoppar i tid och låter tittaren fylla i luckorna á la Babel, eller låter zombies representera människans girighet och korruption så tvingar detta publiken att tänka. Något som Romero har på sin agenda och är väldigt duktig på.

Frågan är varför zombien som monster behövs just nu? På 90-talet var vampyren ett populärt odjur i och med Francis Ford Coppolas Dracula (1992) och Neil Jordans En Vampyrs bekännelse (1994). Vampyren är ju också odöd, men intelligent, ofta aristokrat och har tydliga erotiska och konstnärliga behov. Vampyren är överklass, inte ett monster någon vill identifiera sig med utan skall snarare avundas och fruktas.

Zombien är lättare att förstå när människorna (ofta soldater) är lika olycksbringande som monstren själva.

Och eftersom zombien är ett tomt skal kan vi lättare projicera våra egna problem på dem. Och att de ser värre ut än en hemlös narkoman gör att vi kan känna oss nöjda över att "jag är i alla fall ingen zombie".

2000-talets zombie är en hjärndöd slav och har bara ett behov, det av att konsumera föda. Från zombiefilm till den senaste debatten om skamlös konsumtion av dyra handväskor är kanske inte steget är så långt ändå.



Publicerad i NSD: 2007-05-29 00:00
Kristoffer Viita

TTA debatt part trois.

Yeah, nu börjar det bli intressant.

Jonas Ahnquist blev tydligen berörd av mitt svar på hans inlägg om TTA och Blades of Glory. Han har i sitt nya svar helt ignorerat Blades of Glorypratet vilket är fine med mig. Det intressanta är TTA. Om jag ger honom ytterligare ett svar på detta vet jag inte ännu. Jag har vissa idéer...

Scanning the brains

Jag kom precis att tänka på ett avgörande ögonblick i mitt liv. Inte på något sätt speciellt som första kyssen eller första "skojboxningen" i magen. Nae det här var ett ögonblick som jag börjar misstänka är en pusselbit i min kärlek till film. Jag var liten, 10 år ungefär. Knappt sett en Mad Maxfilm med andra ord...
Jag minns inte riktigt vilken släkting det var jag träffade. Det viktiga jag minns är att de hade varit på bio och att jag mötte dem efteråt.

De hade sett Lars von Triers Breaking the Waves. Jag frågade vad den handlade om. Jag minns dock inte alls vad de svarade. Däremot minns jag hur de pratade och hur frånvarande de verkade. Som om de fortfarande var inne i filmen. berörda som fan, de ville liksom inget annat än att stanna kvar ett tag till i låtsasvärlden. Det kändes som om små stoft av Breaking the Waves svävade över till mig, till mitt lilla intellekt. Jag fick en känsla av att Min bror/mor, vem det nu var, hade varit med om något starkt. På ett åtråvärt sätt för mig.Jag ville ha samma sak som dem.

Jag har faktiskt fortfarande inte sett von Triers film, men nu har jag i alla fall införskaffat den. Rimligtvis borde ju något väldigt coolt hända när jag ser den. Kommer jag att resa tillbaka i tiden till den där stunden utanför biografen? Well, vi får se. Life is for the adventurous.

Bästa rubrik och bildtext jag sett.

Älska den bara.

Hang-over.

Är det fysiskt möjligt att vara bakis två dagar i rad? Jag drack kanske... fem öl i lördags och känner mig fortfarande söndagsdarrig. kan det vara kaffet eller bnorde jag uppsöka läkare?

The Thing about Alien is...

Söndagar är en najjs filmdag. Monster från yttre rymden blev dagens tema när jag och Linus såg John Carpenters The Thing och Ridley Scotts Alien. Analyser finns det gott om. Men inte av den här kalibern. Vi börjar med The Thing:


- Fan vad cool han är Kurt Russell!
- Jaaa.
- De andra klär sig typ i värsta vinterparkaserna, han har ju typ skinnjacka från carlings och inte ens en mössa. Bara en jävla hatt och pilotglösögon. De är ju på Antarktis!

- Ah det är ju det här testet de gör i South park avsnittet med lössen också, kommer du ihåg "You saw it in the thing and you'r wasting everyones time Cartman."?

- Jaa just det, haha.

- Filmerna var fan bäst på 80-talet. Jag ska bli finsmakare och BARA se filmer från 80-talet.
- Jaa, fatta cool att bestämma sig för at se ALLA filmer också, leta som fan.
- 80-talet är ju på väg tillbaka har jag hört. Eller iaf våldet.
- Ah.

- Vad snäll den där hunden ser ut.

- Coolt slut.
- Mmm, "Why don't we just wait here for a little while... see what happens?
- Jävligt coolt slut.


Ridley Scotts Alien, 1979:

- Kolla vad het Sigourney Weaver är
- jag vet, grymt snygg
- Det ser ut som om hon aldrig ler typ.
- jag vet
- Nu log hon iofs!
- Ja hah.
- Lustigt, annars ser hon ju så apatisk ut.


- Se där, hon är en naturlig skönhet, inget smink.

- Jones, fan vilket cleant namn på en katt.
- Ja, om jag skaffar katt ska jag döpa den till Jones.
- Ja om jag träffade någon som hade katt och döpt den till Jones skulle jag bli imponerad.

- Mycket eldkastare i filmerna idag...

- Varför käkar inte Alien upp katten?
- Jones?
- Ja.
- Jag vet inte... eller ja, kanske för att den känner av att den inte är så intelligent. De bara skiter i varandra liksom.

Senare:
- haha! Kolla, Katten bara iggar Alien totalt.

I slutet när Ripley först klätt av sig för att lägga sig och sova i sex veckor men när hon upptäcker Alien så får hon en idé och klättrar i en rymddräkt:


- Ah bäst att hon klär på sig lite. Det gick bra när det bara var hon och Jones.
- Ja med den där stora kan det ju bli lite farligt.
- mm han kan ju få stånd.

Sunday Service

Så nice, I bakisdeppigheten kommer Nils förbi och bjuder mig på muffin. Och snart kommer Linus med två pizzor, bara grönsaker och kebabsås på dem. Good friends. Dessutom har jag hittat en jättefin technoremix av Robyn ft Kleerup - every heartbeat tack vare Risky Bizniz.

Konstskola

Vad har jag att berätta idag? Jag vet inte. Jag köpte ett par Jeans, vita. En tröja från fienden, hett. Såg Art school confidential av Terry Zwigoff (Ghost world, Bad Santa). Den var najjs. Jerome, en kille, lite mörk och loneraktig kommer in på en soft konstskola, blir kär i nån brud. John Malkovich spelar lite halvbitter lärare. Filmen spretar rätt mycket och killen i huvudrollen är inte särskilt intressant. Däremot hans polare, den ständige dropouten spelad av Joel Moore är fett skön. Bästa scenen är när konstskole-mörka killen är hemma över the holidays och äter middag med familjen. Hans förmodade farbror eller kusin med köttigt utseende och filatröja ger goda råd till Jerome. Slafsar i sig ett kycklinglår och menar att "kontakter är vägen till framgång". Jeromes mormor som förstått att han målar ger honom det goda rådet att måla på skor. Grymt nice igenkänningsfaktor där, när ens familj ger en råd i en avdelning de inte vet något om. "Kan inte du söka jobb som lokförare" var en skön uppmaning från en familjemedlem senast.

Debatten om TTA och Blades of Glory.

Här i Emma Grays blogg, där jag babblat rätt livligt i kommentarsrutan började jag intressera mig för The Tough Alliance Stockholmsspelning. Sedan skrev Jonas Ahnquist 23/5 en krönika i NSD om att TTA-huliganer borde testa konståkning. Don't get me wrong nu. Jag håller med om ganska mycket i Jonas text, men inte allt. "Varför kan inte tjejer gilla TTA" blev rubriken på mitt svar som ligger publicerat här.

Nytt nr av C.

Idag har nya numret av City kommit ut. För att läsa min krönika och mina recensioner av Children of Men, The Fountain samt en brutal kapning av Dead or alive, klicka här.

Det blev en sur och gnällig Viita denna månad, för att läsa min missnöjda bokrecension av "Studio näktergalen", klicka här.

Wassup Rockeeers! Blam! Blam!

Såg Larry Clarks Wassup Rockers idag. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Som vanligt när det gäller Clark (Kids, Ken Park) så handlar det om ett gäng skateande problemungdomar på glid (höhö). Den här gången har de dock tighta jeans och är latinamerikaner. Efter ungefär en halvtimme av skate, självmordtankar, petting, lite häng och mummlig dialog drar de från South Central till Beverly Hills för att göra ollies nerför en trapp. De blir inbjudna på sex av två vita tjejer där det blir otroligt nedtonad sexuell spänning (för att vara Clark) innan killarna blir spöade av Beverly Hillsversionen av Ryan Atwood och Seth Coen (koftor i hillsen). Skaterskidsen drar vidare och hoppar över muren till en "hipp" Hollywoodsk hemmafest. Där råkar de ha ihjäl en pervers fotograf som försöker antasta en av pojkarna. Så fortsätter det ett tag till, raising hell in Beverly Hills. Typ.

Alltså, Det är så flummigt alltihop. Killarna är ju inga skådespelare direkt, Så även om det känns ganska "äkta" med det tysta, grötiga pratet och det händelselösa hängandet så väger inte detta upp faktumet att huvudpersonen är helt ointressant. Okej, så du är 15 med mopedmustasch, jag hör inte vad du säger. Har du någon kvalité som gör att jag borde tycka om dig? Eller bara bry mig det minsta? Ursäkta, jag hörde inte...
Och de oändliga skatesekvanserna. Alltså jag är ex-skater och ÄLSKAR grym brädporr á la Lords of dogtown, men shit. Det är så fult detta, hela filmen är risigt filmad och snubbarna är väl inga Ali Boulalas direkt. Alltså det är ingen bottenfilm, den är godkänd, för fans av Clark åtminstone. Om man känner efter riktigt mycket så finns nog en liten nypa The Warriors (1979). Och någonstans gillar jag Clark för att han gör något helt nytt. Men nytt är inte per automatik bra, däremot om han fortsätter försöka så kanske, kanske.

Kränkt och Nedsprutad.

Statsminister Fredde Reinfeldt blev nedsprutad med lite vatten av några lymmlar på strix som tänkte skoja lite.

"Han var där med sina barn. Jag kan bekräfta att han har fått vatten på sig och vi har svårt att se det roliga i detta, sade statsministerns pressekreterare Oscar Hållén till SvD i går."

Okej, vilken fråga är mest alarmerande?
Att Fredrik Reinfeldt är så skör och mesig att han börjar gråta när han får vatten (vatten!) på sig, eller att hans presssekreterare inte har någon humor? Jag tippar på den förstnämnda. Inte så konstigt att Freddan knappt vågade öppna käften när han hängde med George W Bush nyligen. Det måste ha krävt all hans koncentration att inte kissa ner sig i grabbige Bushs sällskap.
Vafan är det för puppet ni har valt till makten egentligen? En lipande fucking mamas boy utan personlighet.

Två kalla. (Pirates rädda för pirater)

Idag har jag kommunicerat lite via textmeddelanden. Först via mail med en kvinna angående en pressvisning:






Hej xxxxxx! Jag Är lite nyfiken på när pressvisningen för Pirates äger rum i Göteborg, har inte fått ngt mail om detta än.

Frid!
//Kristoffer Viita, NSD

Svar:
Det blir inegn i Gbg

Med vänlig hälsning

SF Bio AB

Fråga:
Äsch då, får man fråga varför?

Svar:
Vet ej, troligen säkerhetsrelaterat


Med vänlig hälsning


SF Bio AB

Jahapp... Antar att de har rätt. Göteborg är väl lite skummare. Lite mer troligt att en "pirat" skulle ta sig in på en visning här, det är ju en hamnstad trots allt.
Klargörning: det är inte SF som bestämt detta, utan filmbolaget.

Den andra textkommunikationen hade jag över sms med en tjej jag träffat i helgen:

Jag: Tja xxxx, hur går det med 90-talet? (hon inreder sin lägenhet med 90-talsfeel)
Hon: Tja, läget är bra men inte så nittio. Hur är läget med dig då?
Jag: Jo det är bra, försöker jobba men det blir mest att jag fikar. Det är rave på xxx på torsdag, in the mood?
hon: Kanske, jag ringer.
Jag: Okej.

Jahapp...

AJ Soprano och poolen.

Följande text innehåller spoilers.
Nu får Oz, Lost, Carnivale, The Wire, Big love och alla andra ursäkta. Sopranos är så överlägset bäst att allt annat känns lika överflödigt som ytterligare en spruta i Pete Dohertys armveck.
Det senaste avsnittet (s06e19) var ett av de starkaste jag sett och ett sånt jag kommer minnas länge. Ungefär som det med Chris och Paulie och mordet på ryssen ute i skogen.
AJ försöker ta självmord genom att knyta fast ett cementblock runt foten och hoppa ner i poolen men misslyckas.
Familjens Pool har förresten en konstig vibe över sig. Det var där Tony plaskade runt och förälskade sig i de ditflyttade ankorna i första säsongen. De som (om jag minns rätt) hjälpte till att utlösa en panikattack. Det var också där han hade sex med Carmela under deras separation, vilket ledde till att de flyttade ihop igen. Och nu AJ, som överlevde sitt självmordsförsök eftersom Tony hann hem. Jag har alltid tyckt dåligt om sonen AJ. Han skyller alltid ifrån sig och dräller bara omkring utan mål eller ambitioner. Aftonbladets NY korre Per Bjurman har förutspått AJs död innan säsongens slut, och menade att det var good riddance. Jag var beredd att hålla med tills jag såg den där scenen med den misslyckade drunkningen. Den här gången brydde jag mig. Jag satt med gråten i halsen och ville skrika "Drunka inte nu dumjävel!".

Efteråt frågar Tony sina gangsterpolare "vad gjorde jag för fel som pappa?" och jag vill bara svara "Vad sägs om ALLT din dumma jävla gorilla!". Han vänner menar dock att det inte är Tonys fel utan "All the toxins the kids eat today".

Senare i avsnittet när Tonys dotter Meadow äter middag med sin date kommer en Maffiagubbe kallad Coco förbi deras bord, han hälsar henne på ett rätt hotfullt sätt. Lutar sig in mot henne och petar henne osmakligt i ansiktet, säger att hon har "vispgrädde i mungipan" och antyder att han kan ordna fler fläckar inom hennes munarea.

När Tony får reda på detta så vill jag se hämnden lika mycket som han själv. Även om jag vet att det är fel och att det är den här sortens beteende som gör honom till en så värdelös farsa så njuter jag av varje liten sekund när han spöar skiten ur Coco och avslutar med att stampa ut hans tänder. Aset förtjänar det liksom, vad kan jag säga? När sedan den illegala arbetskraften på mexikanska okänsligt säger "hämta en mopp" har jag det trevligt.

David Chase, James Gandolfini, Edie Falco och Robert Ller, Fan vad jag kommer sakna all er talang när det här är över.

Ich been ein Lemur

Jag har fått höra av en kompis att djuret jag liknar mest är en lemur. Stämmer det tycker ni?

Själv liknar han en groda enligt honom själv:

Jag Cannes inte med.

Bild från SubDVD.
Eftersom detta är en filmblogg så borde jag ju skriva något om Cannes filmfestival som pågår just nu. Tyvärr har inte min pojkdröm att få åka dit och svettas bland branchfolket och frysa av ACn på biograferna slagit in (ännu). En dag kommer jag stå där på en strand med så mycket stress att magen kommer blöda medan jag samtidigt känner enorm tillfredställelse över att jag closat James Camerons telefonnummer ("Call me to chat anytime Chris!"). De stora kontrasterna gör att jag skrattar högt för mig själv. Skrattar lite psykotiskt medan förbipasserande tittar snett och någon alpha male i billabongshorts visar fuck och tar sig på kuken för att statea hur lite han gillar mitt skratt.

Nej men helt allvarligt så är det en riktigt intressant festival. Michael Moores, Gus van Sants, Kim Ki-Duks, Roy Anderssons nya. Det är för stort för att börja kommentera, men för den som är intresserad går det att läsa DNs bloggar här, och filmkrönikan här.

Däremot lite skvaller:
Filmkrönikans Fd recensent Emma Gray munthe och DNs filmredaktör Helena Lindblad som ju haft en beef angående att Gray reciterat en liten diskus de två haft under en pressvisning (Mer om Lindblads svar här). Detta har bidragit till debatten som filmkrönikans Göran Everdahl menade, i och med bloggbevakning, kameramobiler etc, handlar om att "Lillebror ser dig". Så vitt jag vet var uttalandet helt orelaterat till Gray vs Lindblad-händelsen. Nu har dock kulturnyheternas Fredrik Sahlin kommenterat detta i sin Cannes-blogg, vilket Gray uppmärksammat här. Jag väljer att inte ta någons sida eftersom jag gillar alla de inblandade. Intressant nonetheless.

Snickersglass, skattjakt, rosé och pastasallad EP

Mitt och Linus Lahtis musikaliska projekt House Gang Series har nått en ny nivå. Den nya låten "Kevin Eubanks", där jag skrivit texten och Linus gjort musiken, är en hittig, sexig (smutsig) liten sak. Texten handlar om att Kevin Eubanks från Jay Lenos "tonight show" går ut på krogen och letar efter sex. Var som händer får ni lyssna er till i låten:
http://www.myspace.com/housegangseries

Zodiac & Next (dagens dubbelmacka)

Idag är det biodag, fredag. Och jag har två (2!) recensioner i Norrländskan. Den snygga och rätt trevliga David Fincher comebacken Zodiac och den dåliga (men roliga att såga) Next. Klicka här för the good shit.


(Separata länkar: här och här.)

Barkeep

Idag sökte jag sommarjobb som bartender hos klubbkidsen Glory Crew. Jag kan inte direkt mixa ihop en Shirley Temple, men de sökte någon som var "maxad" så jag tog mod till mig och skickade med följande bild:

Kim Ki-duk shall fill the void.

Alla har vi svackor. Vissa dagar känns det som om jag inte vill se någon film, jag har tusen stycken jag borde se. Tunga, pribelönta, hypade filmer. "Jag pallar inte", Jag läser istället Neil Strauss "The Game" hela kvällen och natten. Bra bok som handlar om hur man beter sig som ett svin på det mest attraherande sättet.


Men hur som helst så fick jag för mig att film var tråkigt just idag. Någnting var fel, något saknades. Jag kom precis på vad. Det var Kim Ki-Duk. Sydkoreanen som gjorde världens bästa film Järntrean (Bin-Jip). Sedan den inte lika fenomenala Bågen (Hwal). "Vart fan har han hållit hus" tänkte jag och kollade Imdb. Tja, han har gjort en film 2006 som heter "tid". DEN vill jag se, och nog fan verkar den tung.

Och i årets cannesfestival tävlar han med sin nya film Soom (Andetag).

Det där med vilken film man vill se är ibland lika svårt som att hitta kärleken. Ibland missar man guldkornen för at man är för snabb att dömma. Men ofta vet man redan efter ett första intryck att det här kommer bli grymt. Nu är det fan bäst att den här filmen håller måttet.

TTA: A new chance

Ett av världens bästa band heter The Tough Alliance. och i dagens NSD finns min intervju med dem. Jag besparar dock er besvär genom att klistra in den här direkt.

En ny chans för TTA

Singeln "First class riot" snurrar i P3 och i dag släpps den nya skivan "A new chance". Frågan är om Göteborgsduon The Tough Alliance är lika kompromisslösa som tidigare.- Vi hoppas att vi inte har några fans, säger de till NSD.
The Tough Alliance (TTA) är Erik Berglund och Henning Fürst från Göteborg. Efter tre EPs och två album, varav ett helt instrumentalt, är de aktuella igen med nya albumet A new chance.

Vid första lyssningen ter sig plattan vara ett lika vackert verk som vi gjort oss vana vid. Till och med större, bättre och med en slags andlig atmosfär. Hela ljudbilden har på något sätt blivit mycket bredare. TTAs sound, med all sin kompromisslöshet, är lika unikt som alltid.

Hur har månaderna innan skivsläppet sett ut?

- Extremt hektiska och nästan obehagligt fokuserade. Som en berg-och-dalbana.

Hur gör ni praktiskt när ni snickrar ihop er pop?
- Vi beger oss in i någon slags drömvärld av virvlande känslor och ljud- och bildfragment och försöker kanalisera in allt i ett så tydligt uttryck vi förmår. Det känns lite som en annan dimension för att uttrycka det löjligt.

Berätta, varför valde ni att kalla albumet "A new chance"?
- Därför att det är en ny chans för TTA. En ny chans att förtydliga, förfina och nyansera uttrycket. Att åstadkomma något rent.

Med låttitlar som "First class riot" och "Neo-violence" på den nya plattan, plus att ni säljer en skottsäker väst på er hemsida, måste jag fråga: Vilken roll spelar våldet för TTA?
- Våld som koncept betyder väldigt mycket. Men vi leker med begrepp och omdefinierar. Ibland finns det inte ord för det man känner.

Har ni lämnat den ambienta musiken från "Escaping your ambitions" (2006) bakom er?

- Ingen aning. Vi undviker långsiktiga planer, då vi vill hålla oss så fria som möjligt i nuet. Det är så lätt att man begränsar sig när man sätter upp mål och planer. Vi vill alltid kunna göra vad helst vi känner för.

På ert egna skivbolag Sincerely yours ligger Air France och Honeydrips. Hur engagerade är ni i deras projekt?

- Ingen inblandad har något intresse av att förklara, förenkla eller informera. Sincerely Yours uttrycker sig bäst själv.


TTA har blivit omtalade för sina liveframträdanden då de aldrig spelar några instrument utan bara sjunger playback samt vevar med armarna och poserar med baseballträn.

Dessutom uppträder de oftast inte längre än i 15 minuter.

Har ni några liveframträdanden inbokade i år? Var och när?

- Södra teatern i Sthlm den 16:e maj, Fryken i GBG den 18:e maj, Jericho i Malmö den 8:e juni, Peace & Love i Borlänge den 29:e juni, Accelerator I sthlm den 30:e juni och Rip it up i Säffle den 6:e juli.

Kommer någonting i uppträdandet från förr förändras?

- Vi vet aldrig hur uppträdandena kommer se ut förrän dagarna innan. Vi vill ha friheten att göra precis vad vi känner för och det som känns ärligast för stunden. Därför kan vi inte planera några "shower". Men att döma av hur mycket det förändrats hittills blir det nog inga stora överraskningar. Men den som lever får se.

Hur vill ni att era livespelningar skall bli mottagna? Hur mycket bryr ni er?

- Vi vill att de skall bli mottagna med starka känslor. Det spelar ingen roll vad för typ av känslor vi framkallar, bara de är starka. Vi känner väldigt mycket för TTA och vill förmedla detta till publiken och få en reaktion. Vi ser det inte som någon jävla underhållning utan ett sätt att göra precis vad vi känner för offentligt i en kvart.

Vad är det med Göteborg som får dess musiker att vilja ompröva själva begreppet livemusik? Är det en slump att både ni och The Embassy i viss mån anses provocerande?

- Det känns som att det finns en starkare tradition att gå sin egen väg fullt ut i Göteborg än i till exempel Stockholm. Det måste ha någonting med mentaliteten att göra.

Hur skulle ni beskriva era fans?

- Vi hoppas verkligen att vi inte har några fans, det låter hemskt. Men de som uppskattar TTA är antagligen trötta på apati, rollspel och bakåtsträvande.

Vad har ni för inställning till fenomenet myspace?

- Ett billigt, fult och hierarkiskt kontaktsannonssystem.

Hur mycket energi lägger TTA ner på stil?

- Det är helt undermedvetet och helt omöjligt att säga. Vad är stil? Vi lägger ner hela våra liv på vårt uttryck.

En kompis till mig köpte ett par chinos efter att han sett videon till "First class riot". Vad säger ni om det?

- Imponerande.

Och till sist: Vilken musik utöver TTA borde vi lyssna på i sommar?

- Abida Parveen, Generation Terrorists med Manic Street Preachers, Ali Farka Toure, Air France, trancehits, Franke, 90-tals hip-hop, Jonas Game. Samt ett oändligt antal låtar från världens alla hörn.

Trapped in a Cage.

Kan någon egentligen debattera mot faktumet att Nicholas Cage är så jävla flintis?

(Recension av Next in the making)

Föraktsprofilen

Avlyssnat:

B: men man hatar ju alltid sin tjejs vänner
B: dom är ju alltid så jävla typ lyssna på regina spektor
B: och typ älska eternal sunshine
A: ÄLSKA Amelie från montmarte...
B: och typ ha den här hm alternativa stilen
B: lite brunt
B: kanske en kofta
B: kör upp din kofta i röven
B: gillar han Almodovar

B: typiskt dom att bli kär i en spanjor, som är, hör och häpna, skejtare och JOBBAR I EN BAR!!!!!!!
A: Tom Cruise i cocktail var över tio fucking or sedan.
B: hon gråter blod och ba "Peeeedro i miss yuu"
B: hon ligger Och glassar på stranden och lyssnar på lars winnerbäck i hennes jävla ipod mini.
A:: Fy fan, klart hon lyssnar på Lasse. Och Laleh
B:: "ÅÅ söndermarken, han BÄSTA skiva. får mig alltid att vilja flytta till en liten MYSIG STUGA I SKOGEN MED MIN JÄVLA KATT, MINA TRÄKULSHALSBAND OCH MIN DRÖMMAN½
B: hon gillar också killar som spelar gitarr, hur dåliga dom än är. bara för att hon aldrig insett att det är ett jävla knep för att få ligga.
B: han är bara förälskelsen som hon romantiserar då hon är 27 och lever ett sånt jävla trist liv i sin ikealägenhet. hon har ju en typisk tjejlägenhet. fin, ljud, ALLT från ikea.
A:: Det är då ingen rolig "Betsy" iaf... det kan du fethaja
B: svennebanan
A: Doftljus på fönsterbrädan
B: HAHAHAHA
A: "om man får oväntat besök"
B: och svartvita bilder på hennes vänner
A: Fruktskål i köket...
B: och typ hyllan BERIT, för den ultimata dvdförvaringen. hon har många filmer, allt som man förväntar sig. var poptjej på högstadiet, så kentskivorna har fortfarande en plats på hyllan. och typ ett kort på hennes familj. hon har en skojig farsa och en klyschig morsa, och en brorsa som heter Tobbe som spelar hockey och som älskar JÄTTEMYCKET även fast han är så jävla sämst
B: är, eller har varit, vegetarian
B: har en digitalkamera
B: lägger upp bilder på pixbox.se
A: Bilddagboken.se
A: "Vi drack varm choklad och myste, söndagsfika"

B: hon tycker själv att hon har lite "sjuk" humor.
A: Filmhyllan: Sunes sommar, Beck, Amelie, Eternal Sunshine, Titanic, Sagan om ringen, Fight club (fast hon fattar den inte), Den röda filmen och så vidare
B: och självklart lägga upp bilden på bilddagboken
A: "Jag och Jossan!"
A: "Moi"
A: och "Lilla jag"
B: "jag, trött"

B: fast hon är typ råsminkad
B: dricker vitt vin
B: gillar inte öl
B: kanke en grogg på förfesten med tjejerna
B: på sin höjd
A: mm en fruktig drink
A: Som hon googlat

B: hon är ganska snygg
B: men jävligt jävla tråkig
B: Hon och hennes kille har varit tillsammans sådär SJUKT länge. typ 3,5 år

B: och man fattar inte varför dom båda inte är helt döda inombords vid det här laget

A: Han gillar Led Zepelin som fan, det är hans favoritband

B: rock, jävligt soft

A: Han "Gillar det mesta, utom hiphop"

Mmmmmmmm....

M.I.A har ett nytt album på G som heter "Kala". En nice låt som läckt är "Hit that". Gud vad bra hon är, och snygg.

Pingu kidnappad.

Följande historia är ett drygt år gammal

En kompis till mig, vi kan kalla honom Peter (eftersom han heter så) hade varit ute en fredagkväll och partat riktigt hårt. Han hade druckit upp sitt eget och sett till att bli bjuden på andras alkohol. Hans fylleslag utspelade sig i masthuggstrakterna i Göteborg. Han och en brud han träffat var på värsta crazy humöret, så de drog iväg i natten i riktning mot slottsskogen. Där är det oklart exakt vad som försigick men innan det hann ljusna började Peter knalla hem till Södravägen där han (och senare också jag) bodde på den tiden. Efter några timmars sömn vaknade han lite nyktrare och märkte att han hade jävligt ont på magen. Han tittade ner och märkte att hela hans t-shirt var nedblodad. "Shit vad har jag gjort!" började Peter panikslaget fråga sig själv. Minnesluckan var stor.

Han sprang in i badrummet med svettpärlorna i pannan för att undersöka hur stora skadorna på hans mage var. Köttet var späckat av småsår och det såg ut som att någon nafsat på honom. Peter vände blicken till höger i riktning mot badkaret. Där stod en livs levande pingvin och hängde. När Peter fick minnet tilbaka kom han på att han och bruden han träffat varit på sånt madnesshumör att de ville sno en pingvin från slottsskogens djurpark. Peter hade burit hem babypingvinen under tröjan hela vägen från Slottsskogen till södravägen medan den kalasat på hans buk. Full och bedövad som han var hade han inte märkt något. Däremot måste det ha sett jävligt sjukt ut när han satt med en hungrig pingvin under tröjan på spårvagnen. Natten efteråt upprepade han processen men lämnade igen pingu till parken.

Aki Kaurismäki, Maxim och sommarens sallad.

Såg precis Mannen utan minne av fina finnen Aki Kaurismäki. Tyvvär lite fel dag att kolla den kände jag. På bakissöndagen skall högst lättsamma filmer konsumeras. Nu blev jag väldigt blödig som resultat av detta snedsteg. Den var skön filmen, "skrotnisse och hans vänner" i tempot liksom och ganska mycket tystnad. Det är en typ av film där det viktiga inte är vad som sägs utan vem som säger det, och hur det sägs. Den känslan fick jag idag.

Helt orelaterat så har jag inte bestämt mig vad jag ska tycka om Nöjesguidens skribent Maxim Lindqvist. Hans enorma kvinnoförakt är förmodligen bara en pose vilket för dens skull är ganska underhållande. Detsamma gäller "svaghetshatet" som en karl på dagens skiva (minns ej namn) kallade det ganska träffande. Jag tror inte att det är äkta till 100% utan att Maxim bara vill provocera dem som är benägna att bli provocerade, och få resten att dra på läpparna i riktning uppåt. Det enda lilla jag retar mig på är Maxims recensioner som visst, är icke-PK härligt underhållande, men eftersom Maxim aldrig visar sina känslor i annat än förakt och hat, en jargong som inte verkar helt sann, så blir det ju i princip omöjligt att se om vår smak har något gemensamt och på något sätt dra någon nytta av recensionen. Jag vet inte om det spelar så stor roll i och för sig. Humor är ju roligt och recensenter finns det redan för många av för att jag själv ska ha det svårt att hitta arbete.

Helt orelaterat 2.0: Jag och min vän Linus spånade ihop sommarens grymmaste rätt igår.
Pasta, penne rigate i olika färger, ruccola, gurka, tomat, pesto, fetaost. Rör ihop det kalt och käka. Smakar svingott och lämnar ingen sten i magen. Sommarens middag är detta och dessert är ju den redan givna Snickersglassen.

(lägger "gruppsex" som etikett här nere eftersom det ger träffar på bloggportalen)

The weapon, regn, ångest och TTA

Ikväll spelade Östersundssönerna (och dottern?) Vapnet (plus en snäll Göteborgstrummis) på en sk svartklubb här i Göteborg. De gjorde sitt gig bra och manglade in en gråtfärdigt fin "Thomeégränd" i mitt hjärta. Tjejen som spelade klarinett (se bilden) var otroligt vacker och jag blev skolpojkeförälskad i henne. Men hon var lång och spelade i ett creddigt band så jag vågade inte fråga henne vad klockan var ens. Även Tweepopparna Days (med samma snälla trummis Phil Gates) gjorde en trevlig spelning. Dessutom spelade en snubbe ensam (playback) som sjöng och dansade omkring med en såg i handen. Han avslutade sitt nummer med att såga sönder en gammal kassettbandspelare och slänga den i golvet, vilket jag faktiskt fick på film (you just wait).

Trots min feghet angående den vackra vapnettjejen pratade jag med en annan tjej. Men blev brutalt cockblockad av hennes tjejkompis som plötsligt började babbla om att jag var oseriös i förhållanden (wtf! människan visste knappt vem jag var!).
Edit: Det visade sig i efterhand att tjejen jag stötte på var förlovad, men att hon och hennes kille tände på att hon blev raggad på. Nåt pubertalt rollspel där jag höll på att bli indragen. Well, glad över att INTE kunna hjälpa till era fucking users.

Mattias Alkbergs "Stockholm" spelades och gjorde mig glad, samt Petula Clarks "Downtown". Sedan var det slut på det roliga när mina vänner hittade kärlek och jag fick gå hem (i regnet) och sura. Jag försökte dock glädjas åt att jag äntligen fått svar på min intervju med The Tough Alliance.

KV: - En kompis till mig köpte ett par chinos efter att han sett videon till First class riot. Vad säger ni om det?

TTA: - Imponerande.


//Peace y'all.

President dead

För snart en månad sedan skrev jag en essäliknande artikel som uppmanar till att kolla politiska filmer, den har sedan dess inte blivit publicerad och verkar heller aldrig bli det. Därför, för att någon annan än jag själv ska få läsa den så pastar jag den här i bloggen.

Det våras för presidenten! Eller snarare presidentens död, det var inte länge sedan Emilio Estevez film Bobby, om mordet på Robert Kennedy gick upp på svenska biografer. Och just nu rullar den fiktiva dokumentären Death of a president på biograferna (i storstäderna). Alltså först en film som på ett fiktivt sätt visar en sann händelse och en annan som målar upp en fiktiv händelse på ett till synes verkligt sätt. Bobby gestaltar ett USA år 1968 som med hjälp av en stark skådespelarensemble skildrar ett liberalt och hoppfullt Amerika under en dags förberedelser inför Kennedys ankomst på Ambassador Hotel i L.A. Visionen om det nya, snälla USA krossas i och med att den siste stora ledaren för solidaritet dör. Innan vi ser mordet på presidentkandidaten sägs det att ”Nu när Dr King (Martin Luther King) är borta finns det ingen annan än Bobby kvar”.

I en liknande protest mot den försvinnande medmänskligheten visar Death of a president upp ett hårt och upproriskt klimat från dagens Amerika. Men i kontrast till Bobby är filmen konstruerad som en dokumentär och handlar om ett uppdiktat mord på George W Bush under ett besök i Chicago. Skickligt och trovärdigt hantverk där alla intervjuer är snyggt spelade och material från övervakningskameror förstärker äkthetskänslan i den helt påhittade berättelsen. Vi bjuds arga demonstranter, arabiska syndabockar och republikanska politiker. De sistnämnda visas faktiskt som mänskliga ibland, t ex en manipulerad scen där Dick Cheney håller tal på Bushs begravning. Det spekuleras också i om mordet gett myndigheterna större möjlighet att störa den privata integriteten. Frågan om mordet var berättigat ställs alltså, men filmen reflekterar där över de förmodade konsekvenserna av en så pass blodig rättvisa.
Att Hollywood kommenterar Amerikas politiska klimat, både i nutid och i det förflutna är ingenting nytt. Thrillers som JFK (1991) och Marathon man (1976) har blivit stora succéer. Och bara de senaste åren har filmer som George Clooneys Goodnight and good luck och Stephen Gaghans Syriana kammat hem både priser och kritikers kärlek.

The Guardian rapporterar att det senaste på gång är en HBO-filmatisering av all kontrovers kring presidentvalet år 2000 med Oscarsvinnande Sydney Pollack (Out of Africa, Tootsie) i regissörsstolen. Projektet med arbetsnamnet Recount berättar om valet Mellan Al Gore och George W Bush där 175 000 Floridaröster räknades bort för att sedan förklara Bush som vinnare. Filmen skulle mycket väl kunna bli en typiskt vänstervriden historia. Men Colin Callender, VD för HBO säger till Hollywood Reporter: ”Filmen väljer inte sida. Det är en fascinerande blick på demokrati som håller sig i mitten. Det är en välkänd händelse som här dekonstruerats från åsikterna hos de inblandade.”
Jag kan dock tycka att det är bra att vara på sin vakt när något proklamerar hur ”rättvisa och balanserade” deras politiska betraktelser är (Fox News någon?).
Min fråga är varför Sverige har så svårt att göra film av de olika dramatiska skeenden som hänt i vår samtid och politik? Det vill säga icke-dokumentär film? ”Based on a true story” på ren svenska, hur svårt kan det vara? Kjell Sundvall gjorde en ljummet mottagen film om Palmemordet och Klaus Härös Den nya människan (07) lever visserligen upp till lite verklighetsbaserad samhällskritik när den belyser tvångssteriliseringen under 50-talet. Men kom igen, det måste väl gå att göra film om sanna händelser som ligger lite närmre i tid? Det enorma genomslag dokumentärserien Ordförande Persson haft visar om inte annat att intresset är stort för makten och filmen i ett bedårande äktenskap. I vårt land har höga chefer fuskat till sig pengar, politiker har blivit mördade och vi har haft upplopp i Göteborg under ett Eu-toppmöte. Här finns material för åtskilliga långfilmer, vi vill ha fler tolkningar än dem som presenteras av public service, vi vill lära oss om nutiden genom konsten också.

Ny filmidé

En ny synopsys har kläcks i den kreativa metropolen majorna i Göteborg, ute under en promenad till 7-11 no less!

Ok, here we go:
tänk trailerrösten: Kristoffer Viita was a man who had it all, an easy job, casual sex, drinking in the afternoon. But one little mistake...
Snabbt klipp till:
Kristoffer Viita: "Kondom? då känner jag ju ingenting."
Trailerrösten igen: Came with a price greater than he would ever imagineSnabbt till: (gravida tjejen): "Jag tänker behålla det". Inzoomning på KVs komiska ångestfyllda ansikte utropandes: "Åh nej!"
Trailerrösten: Now he has to work harder then ever before, to provide for his family.
KV: "Räkningarna bara staplar sig, och mina dvdrecensioner täcker inte Gordons blöjor och välling!"
Trailerrösten: He needed a scoop of a lifetime...
KV: "Hallå boss! Viita här, jag har precis sett Freddan Reinfeldt kyssa en annan kvinna än Fillipa, och hon är redan informerad och sitter och lipar på ett hotellrum. Det är go för ett gråta-ut-reportage!"
Trailervoice: Now, he was about to find out, that to make ends meet, everyone needs a little backup.
Snabbt klipp till en scen då KV springer med barnvagnen med lille Gordon i samtidigt som det exploderar ordentligt i bakrunden:
Gordon (ett foster som kan prata som nyfödd): "Pappa, skynda dig, där borta kommer Reinfeldts fotsoldater!"
KV: "Ohj ohj ohj!" (skuttar fram med barnvagnen samtidigt som lille Gordon sitter och glatt njuter av äventyret)
Trailerrösten igen: When a father and son teams up... (Ja fatta, Indiana jones 3 is back, bara i en ny förpackning, fatta pengar!)
KV: "Kan inte jag få sova inne hos dig i natt Gordon? Det är så mycket konstiga ljud i mitt rum. Knakar och håller på..."
Gordon: (lillgammal suck) "Okej pappa, men imorrn är det du som söker ett lite mindre scoop."
Trailerrösten: ...Kristoffer Viita learns to be a dad, and little Gordon finds a true father. See Nils Wallin As Gordon. A little man with a big heart. And Kristoffer Viita as Kristoffer Viita in A story about love, friendship and comic responsibility. This summer, it's "Scoop Daddy" for the whole family.
Rated PG.

Så skulle trailern låta ungefär. Jag vill göra klart att själva humorn i filmen exklusivt ska baseras på att jag blivit pappa och hur skojigt det kan vara. Så tänk typ "tre män och en baby" fast lite mer "en man och ett alldeles för tidigt talande foster". Alla actionscener kommer att vara explosioner. Ingen skottlossning eller annat barnförbjudet. Detta är en familjefilm och ingenting annat.
Kristoffer Viita gillar att skoja med mina polare om hur de snart blir pappor och måste börja ta ansvar. De lever i superhunsade relationer kompletta med parmiddagar och "picknick-utflykter" på soliga dagar. Dessutom barn på fester som ritar fula teckningar och som får festarrangören att gå på tå (vilket gör att ingen dricker) "Fy fan!" går KV och kräks över dem och lever det glada singellivet med casual sex. Självklart hinner ingen av mina polare bli pappor innan jag själv gör en tjej på smällen. Det är dessutom en tjej jag inte ens gillar! (redan här är ju familjefilmshumorn pushing the envelope). Just den detaljen med sexet och graviditeten och tjejen ska inte ta för stor plats i manus. Eftersom det lätt kan bli orumsrent. Barnet föds och döps till Gordon.

Hultsfred är Hultsfred

Hultsfredsfestivalen är alltså spikad. Eller inte själva artistutbudet, de har väl ett par trötta akter från förra året kvar att skrapa ihop. Det som är spikat är att jag ska dit och jobba. Och Hultsfred är ju alltid Hultsfred. Men fuck off att jag sover i tält. Jag tänker bo i hus om jag så ska betala för ett eget penthouse. Det skulle vara maxat om vi fick tag på något nice hus precis brevid festivalen så att det är nära till efterfester med eyes wide shutsnusk. Skämt åsido så är backstageområdet schysst, problemet är att alla är journalister där så chicksen blir måttligt imponerade när de frågar vad man pysslar med. Särskilt inte när de själva jobbar för något megakreddigt litet indieskivbolag som importerar och remixar bailefunk"tolvor" med Death from above 1979.
Följande dialog fritt från fantasin:
- Så vad gör du här bakom?
- Jo jag jobbar för Norrländska....
- Aha... pytteliten tidning för ett svårmodigt och tjuvjagande folk?
- Nja, det vet jag väl inte...
- Jag ser att min kille som spelar klarinett med Shout out louds har vaknat borta vid skivbacken, men vi kanske ses sen. Hej då!



Förra årets stora "snackis" (fucking hatar det där ordet) var frågan om Pete Dohorety med sitt Babyshambles skulle dyka upp på pampasscenen. Ingen visste ett skit fören festivalarrangören (istället för bandet) gick ut på scenen kl 02 och förklarade att Babyshambles fått lite "transportproblem" men att de skulle dyka upp om en timme. Vi drack öl. Jag och min kollega Linda. Jag skrek något om knark i folksamlingen och en tjej bakom mig blev förnärmad och tyckte att man inte skulle skämta om sånt. Jag var rätt full, så min ursäkt blev ganska halvdan, men mitt leende besvarades i alla fall. Vi skrek efter Pete. Och till slut stod han där, pulvriserad av allt pulver i sin kropp. Ett levande lik med rosa Fred Perrytröja på sig och en Sverigeflagga i hatten. Han sparkade nästan vår fotograf Joel i skallen. Han hivade ut en gitarr i publiken, och spottade och svor och trasslade in sig i sladdar. Musiken lät apa och eftersom de sölat så mycket hann solen gå upp. Det var troligvis en av de vackraste och absurdaste festivalspelningarna jag varit med om. Och det tackar jag för. Men varför berättar jag detta? Joo Darför att i år kommer Petes (och även Ghostfaces) väninna Amy Winehouse till Småland.
Hon som inte vill in på rehab ni vet.

Spidey blir övermodig.

Idag (av alla dagar) så dök min recension på Spindel... förlåt Spider-man 3 upp i NSD. Detta på grund av dåligt utrymme. read it here.

Red för mig ut begreppen

Är det inte dags att börja namnge de nya musikstilarna snart? Livsstilsmagasinen älskar ju nämligen att frottera sig i begreppet "post-nånting". Post-progg, Post-folk, post-goth.

Om jag har hajat detta rätt så har musikgenren i post-nåntings fråga gått igenom och förbi sin storhetsperiod och har nu nått nästa steg i sin egen lilla evolution. Fine, men jag tycker att det är lite slött att beskriva en genre som "post-punk, asså det låter som punk, fast liksom, lite mer 2007". Sedan är ju faktumet att post-nånting låter jävligt coolt, ser cool ut i tryck också så det är väl klart att musikskribenterna blir lite bekväma. Men det kan ju inte pågå i en evighet detta. Hur skulle världen sett ut om folk gick omkring med 50 cent i lurarna hävdandes att de lyssnar på "Post-blues"?

(Här funderade jag på att lägga in en dagens-ris kommentar av snittet "Den enda post jag vill ha är i brevlådan" Men nu skiter jag i det) Däremot om någon anser att jag missförstått får ni gärna mästra mig.

Sickboy

Jag har blivit sjuk. Alltså riktigt jävla sjuk. Min strupe känns som den blivit fistfuckad av Chuck Lidell. Min feber stiger trots att jag knaprat iprenmannen skalle till middag. Sitter hemma hos Nils och tycker synd om mig själv. Jag vill att en vacker kvinna i aftonklänning skall komma och bädda ner mig och laga en god middag som hon sedan välter ner i en mixer och matar mig med via sugrör. Dessutom skall det regna ute, som det ser ut i Göteborg idag är det fan helt absurt att sitta med feber. Det är nära 20 + och strålande sol. Edit: Förmodligen har sjukdomen sitt ursprung i någon av de "tillfälliga förbindelser" jag mött den senaste tiden. Kysselsjukan kallas det har jag hört. Vad är det för jävla evolution? Göra alla som vill fortplanta sig så förskylda att de inte ens orkar tillfredställa sig själva. Naturen är retarded.

Ingen mat har jag hemma heller, och jag orkar fan inte gå och handla. Varje liten promenad känns som att springa ett dubbelt maraton. Igår bar jag upp några trästolar till min lägenhet och fick först andnöd i trappen och sedan en hostattack som måste fört grannarnas tankar till valfri splatterfilm. Hur jag överhuvudtaget ska orka gå den lilla väg hem på 1§5 minuterh em från Nils vet jag inte. Ta spårvagnen känns lite drygt med tanke på hur många jag garanterat kommer smitta. Eller vänta... det skulle kanske vara lite kul att testa.

Superhjälteguiden

I dagens Norrländskan finns en lång artikel jag skrivit om superhjältar. Om nya Hulken, Batman, Iron Man och självklart en del om Spiderman 3. Läs allt här.

Hata Göteborg

Väldigt bra film. Handlar om ett killgäng, mycket likt sådana jag själv varit del av under uppväxten. Killarna drar varje helg till danmark för att köpa sprit och slåss. skrika "danskjävel" liksom, hur party är inte det? Hemma i Helsingborg spelar de fotboll i korpen mot gamla gubbar på löjligt blodigt allvar. Tydiga hierarkier med den starkaste och aggresive snubben högst upp, sedan den korkade medlöparen, den tyste medlöparen (huvudroll) och lägst ner ligger gängets dörrmatta som får dricka all skit som rinner neråt (och det gör den som bekant oftast). Det blir intressant när en av killarnas kusin kommer och hälsar på i hemstaden. Snubben Isak är en frigjord, nästan lite queer backpackertyp som bara sprutar ut komplimanger till de stängda och kalla skåningarna. Han fixar nya roliga aktiviteter som fotbollsgolf och drar igång fester med nytt folk.

Gängets ledare Mitander (spelar av Nic Schröder, från Nic and the fucking family, väldigt, väldigt bra är han här) Har ju som ni förstår rätt svårt för "BögIsak" och försöker styra sina kompisar till en huliganfirma. Johan som är huvudpersonen är mer intresserad av sina nya vänner som är något av en esetisk medelklass.

Det kan ses som lite svart och vitt att visa upp arbetarklasssnubben med "All cops are bastards" tröja som ett våldsbenäget retard och å andra sidan utmåla en laid back backpacker-DJ som en tolerant och snäll antites. Men bara för att förklara att alla estetare är inte sköna peacemakers så har regissör Robert Lillhonga slängt in en vidrigt elitistisk poppojke som sitter och försöker göra bort en av arbetarkillarna med sina kunskaper om Fellini. "AAh han kanske är lite för mainstream eller vad tycker du". Dryg är en underdrift.

Jag känner igen väldigt mycket ur filmen från det riktiga livet. T ex den testosteronfyllda fotbollsmobbningen där han som är dålig alltid är sämst och inte ges nån chans att bli bättre. Det där absurda i att man "ska veta sin plats" för att någon dumjävel fått för sig att han är ledare. Vare sig det gäller sport eller andra sammanhang.
I all den hårda attityd som finns bland oss män i gruppsituationer. Hela tiden tävlande, hela tiden patetiska Herren på täppan mindgames. Och visst kan jag känna igen mig i den dryga poppojken också, men det skäms jag inte lika mycket för.

Det som berörde mig mest var när den tyste Johan ber gängledaren Mitander dra åt helvete.
Mitander: Vi är ju kompisar!
Johan: I såna fall är vi nog det sämsta exemplet på kompisar jag sett! Kompisar har kul tillsammans.

The Touch

I dagens NSD finns min intervju med housetrion The Touch. Den är väldigt slaktad så jag publicerar nedan en längre (och roligare) version av intervjun.

The Touch är en trio norrbottningar med dator och oändliga musikreferenser som på kort tid blivit uppmärksammade i Göteborgs klubbvärld för sin grymt dansanta, ”maximerade” tehnopop/Electro/house. Och deras val av scenkläder har gjort intryck då de klätt upp sig i silvriga kroppsstrumpor under en viss fest för Nöjesguidens Göteborgspris. NSD: s utsände bjuder killarna på kardemummabullar i deras studio Brewhouse i Göteborg, ett stenkast från nöjesfältet Liseberg.

Varför startades The Touch?

- Vi var ganska peppade på att göra nånting snabbt, smidigt och bra. Spela in det och sedan trycka det på sjutumsvinyl som vi skulle ha hemma under sängen, för att ha kontroll. Det blev vår drivkraft. Vi hade dåliga erfarenheter av att göra musik man inte har kontroll över själv. Saker och ting rinner en ur händerna. Så småningom hamnade vi i studion och började göra musik.
- Andreas: Vi gick samman för två år sen. Sen gick det nästan ett år utan att vi gjorde något som var värt att visa upp.
- Johan: Vi har inte visat upp nåt från den tiden.
- Men ni har kvar det?
- Johan: Jodå, nintendofanfarer, en och annan poplåt. Alla möjliga Idéer du vet.
- Andreas: Hade vi målat istället för att göra musik hade det varit vårt skissblock.
- Hur mycket har ni spelat ute?
- Det går nästan att räkna på ena handens fingrar. Vi har spelat i sthlm en gång, Göteborg några gånger, det första giget vi gjorde var på Glory boat. Nu börjar det kännas mer naturligt än det gjorde i somras när vi precis börjat spela på allvar.
- Andreas: Det beror också på att vi vill göra en viss typ av spelningar, en viss typ av evenemang inför en viss typ av människor för att det ska funka. Då får vi vara ganska selektiva med vad vi tackar ja till. Vi hade kunnat spela mer, men då hade förmodligen inte musiken kommit till sin rätt.
- Har ni fått tacka nej många gånger?
- Johan: Ja. Ganska många. Eller så har vi inte svarat. (skratt)
- Olov: Ibland så har vi sagt nej helt enkelt, ibland har vi sagt ”Okej, men då vill vi ha det här och det här.” Så det har alltid varit på våra villkor.
- Vad har ni bett om?
- Andreas: Att inte spela på en rockscen t ex, vissa spelningar har inte blivit av för att vi velat ha för mycket laser och det inte gått att fixa fram.
- Olov: Då säger vi nej eftersom det inte är värt att göra en spelning där vi inte kan få det exakt som vi vill ha det. Vi vet ju liksom vad vi vill göra, det är bara dumt att inte göra det.
- Andreas: Så har vi tackat nej till ett Italienskt skivkontrakt nu under våren också.
- Johan: De hade inte så snygg logga…
- Andreas: Ja på samma sätt som vi är noga med vilka spelningar vi tar så är det viktigt att inte hoppa på första bästa erbjudande för att man vill jobba. (skivbolags) Människan måste ju brinna mer för vår grej än vi gör, och vi är väldigt passionerade.
- Lina Öhman från Luleå, numera också bosatt i Göteborg arrangerar ovan nämnda klubben Glory Boat och sjunger på några av The Touchs låtar.
- Vi har ganska många som vi jobbar med.
- Det börjar mer och mer bli ett litet kollektiv kring delar av Göteborgs klubbvärld där vi ingår i ett led och hon arrangerar ju grymma klubbar och vi känner ju henne sen tidigare. Hon dyker upp här ibland och gör sin grej jättebra. Så numera är hon väl The Touchs bästa väninna.
- En Obligatorisk fråga då: Hur kom ni på bandnamnet?- Andreas: Det är nog det vi jobbat hårdast med och sen var det bara något vi sa i slutändan.
- Johan: Vi tog det från ett gubbrockband i Dallas.
- Ni har snott det alltså?
- Ja. Vi var inne på Primal Scream först.
- Vad anser ni om begreppet ”New Rave”
- Det är väl något som uppfanns av new musical express i somras när de märke att kidsen började köpa glowsticks i London igen. När de upptäckte att de inte hade något namn för Klaxons och typ tre andra band.
- Det känns lite absurt, det där är ett begrepp som i alla fall från mitt perspektiv kommit till utan att det finns en scen att backa upp den.
- Johan: Scenen har ju kommit ur begreppet sen, med tightsen och de stora tröjorna.
(New Rave spekulationerna blir utdragna och efter långt överläggande verkar The Touch vara överens om att det en påhittad kultur som de inte själva har någon del i.)
- Andreas: Vi gör musik att dansa till och om folk vill säga att de dansar till new rave när de slår på vår musik så väl det okej.
- Men mer ”raveiga” grejer har ju kommit tillbaka. Saker man garvat åt för ett par år sedan tycker man går att använda nu.
- Andreas: Det är väl en reaktion mot att Stureplan och Avenyn kidnappade och våldtog all bra house som gjordes i slutet av 90-talet och gjorde hemskt loungemusik av det.

- Andreas: Det finns väl alltid nischgrupper.
- Johan: Vi är en nischgrupp då, jag tyckte att det lät bra.
- Andreas: Jag som varit inne på dansmusik sedan jag var 12 har sett att det aldrig funnits så mycket house, electro, new raveklubbar eller vad man nu vill kalla det. Nu är det i ropet i två-tre år och sedan kanske det falnar ner och dör och går tillbaka till dem som väljer att bry sig om det.
- Man kan säga att ni ligger rätt i tiden?
- Johan: Vi har alltid varit rätt i tiden
- Ni skapar trenderna?
- Andreas: Det får stå för dig. (Men du får jättegärna skriva det)

Något som The Touch blivit omtalade för är sina scenkläder. När de spelade på festen för nöjesguidens Göteborgspris uppträdde de i silvriga kroppsstrumpor. Även om det bara hänt en gång så gjorde utstyrseln ett stort intryck.
- Vi började dricka sprit klockan sju på kvällen och skulle inte spela fören 03. efter ett tag kändes det som den mest naturliga sak i världen.

För en tid sedan berättade killarna I en intervju med P3 pop om musikens agenda. Mantrat att ständigt ”Maximera” som toppar i deras låt ”Maximization nation”. Men när jag frågar om det menar de att det är gamla nyheter, att det känns som att de ”maxat klart nu”.

- Vad är den nya grejen?- Andreas: Ghettotech, helt klart.
- Johan: Är det det nya? Jag trodde vi var förbi det?
- Olov: Man kanske kan säga att ”maximeringen” redan finns inpräntat i människors medvetande nu. Vi behöver inte stå och skrika åt folk att maximera, det finns redan i ryggraden på folk när de går ut på klubben, så nu kan vi koncentrera oss på andra saker.
- Det blir ju Ghettotech ur våra förutsättningar.
- Maxad Ghettotech.

- En fråga till Johan, vad är det du inspireras av hos Caligula? (Står under influenser på deras Myspace)

- Johan: I ärlighetens namn så trodde jag hela tiden att det var ett Casino…
- Var då? Ett Las Vegas Casino?
- …Men det visade sig vara en porrklubb i Borås.
- Olov: Skämtar du? Eller är det sant?
- Johan: Jag skämtar.
- Andreas: Om Porrklubben eller Casinot?
- Johan: Om båda. (Massivt skratt) Nae jag har inget svar på den frågan, det är väl den där filmen med Malcolm Mcdowell.
- Har ni några gemensamma barndomsförebilder?
- Johan: Metallica.
- Hur blev ni upptäckta? Av Fredrik på Trunkfunk records?
- Han är en bekant till oss. Det var inte den där klassiska ”rätt person var på rätt ställe” Man kan säga att vi blir upptäckta hela tiden, eller så har vi inte blivit ”upptäckta” än.
- Vi blev inte mer upptäckta av honom än vi blir av en 13-åring på myspace.
- Men Fredrik är jätteduktig, bra på alla sätt och han har ett bra bolag.

Planen är att The Touchs första EP skall släppas i juli. Innan dess väntar en spelning på stora dansscenen på sommarens Hultsfredsfestival som de dock tackade nej till två gånger innan de gav med sig. Tid, dag och tekniska krav uppfylldes inte från början, men Norrbottningarna stod på sig och fick till slut de förutsättningar de behövde för att göra spelningen på sitt sätt.

- Det finns ingen anledning att åka och spela på en stor festival bara för att det är en stor festival, om vi inte får göra det som vi vill.
- Har ni varit i Hultsfred tidigare?
- Nej, aldrig.
- Andreas: Jag har aldrig uppskattat det där med att kräla runt i Lera…
- Olov: Ingen av oss uppskattar att åka på festival och leva ”festivallivet”
- Johan: Vi gillar mer att campa om man ska vara ute i naturen. Eller jag gillar ju inte att campa heller men…
- Johan: Man måste väl göra det när man är ung förstås. Alla gör väl det, åker på trästocks och super sig skitfull, börjar lipa och somnar i vattnet.
- Andreas: Var det där självbiografiskt?
- Kan jag sno en bulle till?
- Självklart.
- Tänker ni någonsin spela i Norrbotten?
- Johan: I Töre? (skratt) Det känns bättre att vara hemkommen trubadur till Töre marknad. Eller hemkommen hårdrockare.
- Andreas: Om någon styr upp en källare där det finns ordentligt med laser, bra rökmaskin och 140 danssugna människor så.
- Det var allt jag hade, känner ni er nöjda?
- Jodå, får man hälsa?
- Nja.