No country for whorehouse-haircuts

Film: No country for old men
Betyg: 4

Many men, many many many men / Wish death 'pon me/Lord I don't cry no more/Don't look to the sky no more/Have mercy on me".

Så sluddrade 50 cent om hur alla hans fiender var ute efter att sätta skotthål nummer tio-plus i honom.

Den här recensionen har inget med honom att göra. Men likt texten i låten har det drällt av män på biorepertoaren den senaste tiden.

Såhär: om Paul Thomas Andersons There Will Be Blood är en så svart och hårig saga, en om människans vidrigaste sidor, och om Wes Andersons Darjeeling Limited är ett slags Indiska-pyntat kollage av dennes tidigare filmer - då hamnar Oscarälsklingen No country for old men någonstans mittemellan.



Till att börja med handlar den om män, många män.

En helyllecowboy som av en slump hittar en väska full med pengar.

En stöddig, men inte helt kapabel, prisjägare.

En psykopatmördare utan humor som, well, vill ha tillbaka sin väska med pengar ("?wish death ?pon me").

Och förstås en trött, gammal, ja nästan apatisk sheriff som halvhjärtat ska förhindra blodsutgjutelsen ( "?have mercy on me").

Det blir en sjukt nervig jakt resten av filmen som förmodligen innehåller mer våld än någonsin tidigare i en Coenfilm. Och bröderna återanvänder mycket från sina föregående alster: Javier Bardems iskalle psykopat (vars frisyr hämtats från en fotobok över horhusbesökare 1979) är en nystöpt Peter Stormare från Fargo, pengaväskan som bringar trubbel till vardagshjälten är inte helt obekant sedan Big Lebowski och det tjocka obehaget i de tysta, väntande scenerna går att spåra till The man who wasn?t there.

Men Coens lyckas göra något nytt, en egen film av sina egna filmer. De kan trycka till med scener som verkligen lyser upp människans äckligaste sidor. Som när tre unga pojkar säljer en jacka till den förblödande Moss utan att fråga hur han mår. Girigheten härskar i ett hårt land där alla gör varandra illa och de som försöker stoppa det inte orkar eller väntar på en Gud som aldrig kommer.

...Don't look to the sky no more.

Publicerad här dårå.

Kapitalismens ultraljud

Film: There will be blood

Jag såg den redan förra veckan, två gånger. Och så en gång till idag.
Men när jag försökte snacka om Blood efter första screeningen var jag typ lika stabil i skallen som en midnattssuddande bokreabesökare i jakt på en dålig deckare för 40 kronor mindre än vanligt. Alltså var jag slut, överkörd, visste inte vad jag skulle säga eller skriva. Allt kändes så hårt och djupt att perspektiv och reflexion låg långt bort för mig.

Men så för någon dag sedan kom jag ju på vad allt betydde, filmen är ett ultraljud över kapitalismen!.
Ja, filmen handlar om något stort, men den är skildrad genom ett litet mänskligt perspektiv. Med oljeborrningen som metafor för själva befruktningen fortsätter historien fram tills det är dags för själva födelsen.

Hela anslaget är i princip dialoglöst. Förutom när Daniel hittar sin första bit silver och säger "There She is" på ett kärleksfullt sätt.
På samma sätt som alla andra män som kommer för nära oljan när de är nere i hålet, dör en anonym man i början då han får en stor bjälke i bakhuvudet. Daniel adopterar helt sonika dennes son som sin egen. Oljemannen Daniel Plainview utvecklar sedan i nybyggarkalifornien förusättningarna för oljeborrning. Och herrejävla-Gud vad han hatar sig själv. Daniel Plainview, (spelad av geniet Daniel Day Lewis). Hans hat för sig själv och hans människoförakt drivs endast framåt av hans maniska sökande efter rikedom. Han är förstås aldrig nöjd eller glad, som en äkta karriärspsykopat ska vara även i dagens näringsliv. Fast ett par gånger låter han sig själv visa något som kanske kan tolkas som glädje. Ovan nämnda silverfynd och så precis efter att hans son blivit döv men då oljan sprutar upp ur marken och till slut börjar brinna, "there's an ocean of oil under our feet and I'm the only one that can get to it!" hojtar han och kramar nästan om sin partner.

En man som utger sig för att vara Daniels halvbror Henry dyker upp och låter Daniel visa än mer av sitt sårade själv. Han bekänner sitt människoförakt för sin bror, berättar att han ser det fula hos folk i samma stund som han träffar dem. När han frågar brodern om han inte är likadan? Men får då ett negativt svar och insisterar på att "If it's in me, it's in you". Det är som om han behöver dela med sig av det där tunga mörkret han bär som ett kassaskåp på axlarna.

Det här är egentligen bara att skrapa på ytan av filmens alla fantastiska scener.

Jag är ledsen att behöva meddela detta: men det ser ut som att barnet i din mage blir ett missfall Herr Von Holstein.


PS. Jag är medveten om religionens stora påverkan på handlingen men jag har nog inte tänkt klart än.

Prestationsångest

Det är jobbigt med bra grejer. Jag får för mig saker. Att om en film är superduperbra måste jag skriva en lika bra recension. Recensionen ska vara lika bra som som filmen tycker jag då. Fast det går ju inte, det förstår jag ju. Att det är en sak att skriva en jättebra historia och en annan att skriva ett omdöme, om den jättebra historien. Det hajar jag om jag tänker med hjärnan. Men jag skriver aldrig med hjärnan, bara med hjärtat. Och det är ju fan stört i skallen.

2008: Pinapple express, The happiest man on earth och mer av mansslöjan

Innan ni kollar på filmen vill jag att ni klickar här för en sweet försmak av vad som komma skall. 2008.



Okej, nu kan ni kolla på filmen.



"Smell it, It's like gods vagina!"

Grejer vita gillar

Ja, nu handlar inte det här inlägget om vad jag gillar, även om mitt efternamn är förkrossande likt en av de vanligaste färgerna tillgängliga i rgb-paletten. Men för er som hänger på den här bloggen och även klarar av att läsa bör ni se att mitt efternamn stavas med två i.

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en av de bästa bloggarna på mycket länge. Nämligen "Stuff white people like".

Jag är som vanligt sist ut med den här nyheten, men vafan. Michel Gondry, Mos def, 80s night, plugga utomlands... ja vi gillar all den där skiten, där får du veta varför så att du skrattar dig silly.

Subkulturell safari

"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.

Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.

Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.

"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.


När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.

Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.

Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?

Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?


Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.

Klimakteriehotet

"Moder jord är knullad och det är hennes flämtningar vi upplever".

//Karl Linus L - om stormen i Göteborg.

The one you have for life, baby

Goodbye Zebras är ingen musikblogg, men idag gör jag ett undantag.

Igår var en seg kväll. Basutbudet och beat hospitality spelade på Uppåt framåt, jag var ganska peppad eftersom jag spenderat mina senaste dagar som Howard Hughes. Självklart kom jag aldrig dit eftersom alla jag bad eskortera mig gav mig fingret rätt i ansiktet. Någon var skyldig OG två lax, någon annan hade sex med en svan medan andra inte ens behagade svara på sms. Istället åkte jag förbi bloggkollektivet vända kappan efter vinden, men det enda jag fick där var örfilar i ansiktet och glåpord kastade efter mig. Så jag åkte hem och kollade lite bloggar, hos Annika Flynner blev inte ens mina kommentarer godkända som läsvärda, och jag kände hur mitt värde som människa sjönk vidare nedåt.
Sedan, i brist på egentlig sökarenergi, såg jag världens sämsta film.
Den handlade om en tjej som blev torterad och könsstympad i en källarhåla, Fruktansvärt vidrig och grafisk var den. När filmen var slut mådde jag så jävla dåligt att jag ville gråta. Jag försökte bota mitt humör genom att slå på South Parkfilmen "bigger, longer" på quicksilverscreen.
Ååh jag hörde hur intromelodin av "mountain Town" började balsamera min själ - trodde jag, filmen var nämligen dubbad på italienska. Tårarna började rinna och jag kände mig helt förstörd, vad skulle jag göra? I ren desperation såg jag senaste avsnittet av In treatment, HBOs nya en-halvtimme-straight-up-terapi-serie. Och avsnittet handlade om en tonårstjej som ville ta livet av sig, detta efter att hon legat med sn gymnastinstruktör och sedan fått höra av en annan kille att hon "Fucks like she was sexually abused".
Sen somnade jag, förmodligen av ren känslomässig utmattning.

Jag vaknade upp till oljeplattformsvädret (c Anders Teglund) vi har här i Göteborg och kollade mailen för att mötas av ett nytt mail som informerade mig om att "Vi måste tyvärr lämna dig ett negativt besked angående din ansökan till semestervikariat" En slags pre-depressionsfas började krypa sig på...

Men av en ren slump gick jag in på en myspacesida med några fantistiska människor som spolade bort allt, och nu menar jag allt det här hemska från gårdagen. Jag blev kär i hela världen och nyfödd igen, det var helt fantastiskt. Som om Beach Boys och Air France älskade till softa electrobeats. Tack.



Pacific!


Om sommar, kärlek, dans och skönhet är planeter, då är Pacific! deras sol.

Gästmodeblogg: Samuel L Jackson

Tjaaa! Sam-Jack up in this. Gästbloggar lite på Goodbye Zebras om ett av mina favoritämnen: mode. Jag älskar en soft sammansatt stil och är inte rädd att gästblogga om min egna. Jag diggar kepsar rätt mycket, Kangol mostly, Men ehhh, vafan glor du på? Är det nåt som är kul eller?
Jag ser ut så här. Och det är så här en jävla bad motherfucker ser ut. Hör du mig skratta eller? Nej just det.
Jag är teleportördetektiv, jag jagar "Jumpers" som bryter mot lagar. Det är ett kukhårt jobb och då ser man ut så här.
Jag hoppas att du inte har några problem med det? För om du muckar så gör jag spunkbomben jag i ditt hår också. Det är skitjobbigt om man inte är van, passa dig.
Men kan du sluta hålla på och fnissa eller? Så sjukt omanligt.

Piece!
//Sam L Jackson

Alltså, jag vet inte med Wes.

The Darjeeling Limited, en berättelse om tre bröder som försöker lära sig att älska varandra igen genom att dra på en "spirituell" (läs hostmedicinsknarkande) tågresa i Indien. Grejen är att, shit, jag gillar ju Wes Andersson, men börjar vi inte kunna det här nu?
Prylfetishismen, bilderna av olika individers statiska sittande (bilden), trasiga familjeband som ska återknytas, lågmält rocksoundtrack? Det blir lite oskönt på samma sätt som i Tarantinos Kill Bill där känslan av att man sett filmen tidigare infann sig ibland.
Visst är det skillnad på ett återkommande registiliskt grepp (som Tarantinos filmande av barfota fötter) och att tillverka en ny förlaga av en gammal film. T ex så var ju Anderssons Life Aquatic också en upprepning av Royal Tenenbaums med sina modemedvetna släktneuroser, men den hade också två saker som Darjeeling limited inte har. Nämligen humor och karaktärer.

Life Aquatic hade Både Bill Murray och Willem Dafoe i röda tofsmössor, den hade också Jeff Goldblum som slår en trebent hund på nosen med en hoprullad tidning, och icke att förglömma: en piratö. Vi slutar där, det räcker liksom. Darjeeling Limiteds skojsamheter är inte lika uppenbara. "Is that my belt?" Frågar Owen Wilson sin bror, spelad av Adrien Brody. "Can I borrow it?" svarar denne då. Den här scenen skulle förmodligen kunna tolkas som "rolig".
Detsamma gäller den när Jason Schwartsman säger "Thank you for using me" till den asheta indiska tågvärlden. Haha! Vilken 180 med könsrollerna, så jävla genuskorrekt men ändå så sexigt! Och så ointressant, förstås. Ungefär på samma nivå ligger humorn i resten av filmen. "Du borde ursäkta dig innan du tar ut din lösa framtand" tycker Adrien Brody om Owen Wilson (märker ni hur jag verkligen inte ens minns vad karaktärerna hette?) och liknande smågnabb är bas för vad jag antar ska vara roligt, eller kanske mest lite soft och "behagligt". Ja, vi säger "behagligt".

Bröderna som karaktärer är generellt sett väldigt lika varandra förutom Wilsons rollperson som (visar det sig) ärvt ett översittaraktigt kontrollbehov från den gemensamma modern. Annars är det Knatte, fnatte och tjatte på ett superdesignat tåg resan igenom. Alla är bittra på livet av olika orsaker och deras tonläge på rösterna låter nästan identiska. Och okej, fine, jag fattar att det handlar om att de egentligen är väldigt lika varandra och att jag som åskådare förväntas mysa mig igenom deras bonding som vi ju vet är för det bästa. Det är helt okej, men både Life Aquatic och Royal Tenenbaums (jag har inte sett Rushmore eller bottlerocket) hade varitt rika galleri av färgstarka bifigurer (jag skulle kunna lista några men ni vet nog vad jag snackar om, annars är det nog inte så stor idé att fortsätta läsa) men "Limited"'s mest intressanta sidokaraktär är en butter konduktör. Och ja, han har turban, så lustigt då. Annars är han mest sur, och det är ju verkligen innovativt, att skapa en sur man med skägg och turban. Fast med ett barnsligt hjärta: han snor ormen och säger att den är död, fast han själv behåller den.
Som ett exempel på att filmen är ganska fokuserad på ytan (underförstått: på bekostnad av innehållet) får också några kända designers ett stort tack i eftetexterna, "Hej Marc Jacobs!" typ.

Men det var då ett jävla insändarskribentgnälligt inlägg det här. Darjeeling är ju ingen dålig film för det, alltså för att den är sämre av Anderssons andra filmer. Eller är den kanske det? Jag vet inte Wes. Och den där förfilmen Chevalier har jag inte sett, så: je ne sais pas.

Update: Med den här texten fyller Goodbye Zebras 400 inlägg.

Mad Macks

Jag står där på subway och ska beställa min macka, jag glider med blicken över lokalen. Tittar på menymanualen för ”så här beställer du”, jag betraktar tjejen bakom disken som slevar på grönsaker på min kycklingsub. Jag tänker att ”snart är allt det här borta” och visualiserar mig en inte så distant framtid där antingen klimathotet, atombomben eller den bibliskt blodiga zombieinvasionen tagit ut sin rätt. Neonskylten utanför lyser bara till hälften och dörren har lämnats öppen, fast det är efter stängningsdags. Där inne hänger ett lysrör från taket och på borden ligger gammal mat och ruttnar. Mat som lämnats i panikartat tumult. ”Så här beställer du” rutan är krossad av en tung tegelsten som sitter kvar i hålet den skapat.
Här står ingen tjej som slänger på ”bara färska?” grönsaker, istället ligger skärmmössan hon haft på sig i det lilla avspärrade område där kön brukade vara strukturerad. Dörren till kylskåpet står på glänt och där inne kan jag skymta hur larver kryper omkring och kalasar på gamla råvaror. Allt är borta, för att stanna borta, det är uppenbart. Ingen har brytt sig om att städa upp för att, hey, det finns knappt någon kvar, i alla fall ingen som bryr sig om saker som renhållning. Men jag är fortfarande kvar, ”jag ska komma tillbaka hit” tänker jag där jag står 2008 och beställer. Jag kommer att stå här igen och betrakta scenen med ny manglad och uppfuckad rekvisita. Jag ska överleva apokalypsen, så mycket bestämmer jag mig för.

Nä, Tacka vet jag Larry the cable Guy

Kan 2008 bli det sämsta komediåret tror ni? Eller finns det hopp i Apatowhypen fortfarande?

Werners dvärgar

Mitt förhållande till Werner Herzog är i bästa fall på bekantbasis. Om man jämför med en vanlig social relation så antar jag att vi skulle kunna prata med varandra på fyllan, kanske ignorera varandra en onsdag på stan. Prylen är att jag bara sett Rescue Dawn, Grizzly Man och Encounters at the end of the world innan jag idag blev inbjuden till en screening av hans gamla tyska Even dwarfs started small från 1970.
Och Jag vet inte om jag kan säga att mitt förhållande till Werner är bättre eller sämre efter filmen.

Det gäller att från början förlika sig med tanken att världen endast är befolkad av dvärgar (vilket förstås betyder något). Ett gäng av dessa är inlåsta på ett fängelse och gör upplopp där de raisar fett med hell resten av filmen. Samtidigt sitter fängelsedirektören inspärrad och försöker desperat att lösa skiten.

För någon med större tillgång fritid än jag själv har för tillfället går det säkert att googla fram någon analys som pekar på referenser till akademiska essäer om "fängelsesamhället" och som kan hitta någon liknelse till Foucaults panoptikon. Men jag har som sagt varken tid eller kraft att göra något sådant.
Vad jag kan berätta är att dvärgarna dödar en sugga genom att köra upp en pinne i munnen på den, att de ghost ridar ute på gården, att de försöker ha sex men att killen inte lyckas klättra upp för att sängen är för hög. Och så leker de med maten.

Överhuvudtaget behandlas djuren i filmen jävligt dåligt. Alltså nu är jag ju ingen vegetarian och kan med gott samvete klyva en blodig stek samtidigt som jag hör hur en kossa skriker i panik någonstans i bakhuvudet, det är inte det saken handlar om. Att låta en dvärg springa omkring i ett rum och kasta hönor omkring sig utan att scenen verkar tillföra något annat, borde väl rimligtvis klassas som djurplågeri? Nåja, det var ju skitlänge sen och ingen kyckling har väl levt lika länge som de där gjort nu, tack vare filmens evighetsfunktion, men ändå.

Jag kan fatta lite av grejjen att liksom vända på alla stekar tillgängliga. Visa att makt handlar om skillnader och att uppror mot makten kan vara nödvändigt men också förvandlas till syftets motsats, dvs förtryck.
Men jag hade svårt att greppa varför dvärgarna var tvungna att bete sig som om de var helt jävla bombade i skallen? för det mesta står de bara och skrattar som ena mongon, annars upprepar de samma ord om och om igen som vore de skvatt galna. Jag tror nog att ambitionsnivån (som en snubbe på imdb också sade) för filmen var ganska högt ställd och blev helt enkelt lite överväldigande för unge Herzog.

Jaja, nu kan jag åtminstone säga att jag utökat mitt kulturella kapital.

Tina Fey begår konstnärligt självmord och pissar på ALLT hon åstadkommit med 30 rock

En till smått poprefererande gravidkomedi, den här gången blandat med någon slags the odd couple/you, me and Dupreevinkling och en kreddig tv-kvinna i huvudrollen. Det antas vara roligt, detta för att hon skaffar sig en surrogatmamma.

Vad skulle kunna sluta lika illa som förintelsen?

Every rose has it's thorns

Det är mycket nu. Det ska ni veta era jävla svin.
Nej förlåt, nu blev det ganska otrevligt ganska snabbt, och så kan vi inte ha det om ni ska fortsätta läsa den här bloggen. Ni är förstås inga omalda varmkorvar, ni är mina kära och underbart intelligenta läsare som idag, på alla hjärtans dagen till ära, skall bjudas på något mycket speciellt.

Men först, ja vart var jag nudå?
Jo: det är mycket nu, förutom att jag har ungefär fem böcker att läsa om segregation, black metal och punk och mods (fy fan, det tar aldrig slut med det här jävla 40-talistupproret!) Så har jag en tenta att skriva och jobb som ska lämnas. Eller jobb och jobb, snarare provskrivningar som förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus. Men in ska de i alla fall och då får jag gott göra mitt bästa (haha).

Allt det här kanske ni skiter i, snabba effektsökare som ni är. Och jag har sympati eftersom jag är likadan själv. Vad bryr jag mig om hur ni mår och har det? Inte ett exkrement, där hade ni svaret.
Eller jo, förlåt. Nu var jag sådär elak igen. Klart att jag bryr mig, herreguud. Jag vill att ni ska hålla er friska och starka, om inte annat så pass medvetna att ni orkar läsa den här bloggen och ge mig den bekräftelse jag förtjänar.

Men till saken: som ni vet gillar jag bra film, det gör förhoppningsvis ni också om ni läser den här bloggen. Men Jag gillar också dålig film, eller för att precisera: Trailers till dåliga filmer. Därför tänker jag förunna er älskade läsare med mina just nu favoriter bland trailerträskets annars så nekrofiliska torskar. De närmsta dagarna kommer med andra ord att bestå av: mindre text, mer bajs.

Vi öppnar starkt med trailern till filmen Teeth.

Sincerely Funny

En vän på MMA-klubben kom med en rätt intressant spotting förra veckan. Han hade, precis som jag, sett Michael Hanekes frame-by-frame remake på sin egna Funny Games (förlåt att jag ältar den så mycket, men typ gilla läget eller stick) min fighterkompis hade uppmärksammat något så jävla dumsjälvklart, så kändes det när han sagt det, alltså jag kan inte fatta det. Hur ingen påpekat det tidigare:

For fucks sake, de där två killarna som torterar familjen i Funny Games, de är ju exakta förlagor för The Tough Alliance!

Allt stämmer liksom in. Överklasskids på glid, de båda paren är blasé som fan på ett sådär retsamt ni-fattar-inte-våran-grej sättet. Brukar och avnjuter våld, fast egentligen bara "i teorin" - det är ju hela tesen till filmen. Liksom genom att massakrera dramaturgiska normer säga något om medievåldpåverkan. Något kan vara mycket och jag orkar inte gå igeonom allt nu.
Våldet är också ett element i den ambivalens som alltid uppstår i intervjuer med TTA. "gillar de våld eller inte"? Är väl typ vad jag frågade i en rätt tafflig mejlintervju för inte tillräckligt länge sedan. Detta är helt enkelt en lika korkad fråga som att ställa den om "Tom & Jerry" i Funny Games. Våldet som koncept och vad det kan betyda i oväntade sammanhang är det intressanta. Som i somriga popmelodier, eller helt utan verklighetsanknytning eller motiv, som i filmen.
Och jag har ju snackat om det där med att den identitetslösda skurken, som snyggsnubbarna i Funny Games ju ändå är på många sätt är så lika TTA. De gör ju en grej av att vara tomma skal på något sätt, jag kan inte förklara det. Men jag tror att det där ständigt sökande efter "something real" har ett samband.

Min gissning är att Erik och Henning satt ute i sin skärgårdsförort (eller var de nu bodde i tidiga 20-årsåldern) och läste någon kulturrelaterad kurs/gick på cinemateket eller vad som helst. Tillsammans hyrde de kanske Funny Games och ett ljus gick upp för dem. Så här skulle de paketera sin musik - under en natt av high fivande och uppspelta klappar på sina egna lår föddes två karikatyrer...


Äh jag känner att jag skulle kunna dra iväg och trams sönder hela analysen, eller teoretisera vidare om jag hade orkat, men det gör jag fan inte. Vi kan väl åtminstone komma överens om att de de två duosen har samma fingertoppskänsla för ett högklassigt havsnavigerande och golforienterat fritidsmode?

Dynan

Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.

Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.



Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.

American't Apparel

Mailkorrespondens:

Hello Kathrin, I still haven't recieved my lost cardigan from the
order: 1Z W89 09V 68 XXX. I'ts been 15 days since you stated
that you would send it "asap". Your site said that you ship within 2
days but it has now been over a month to complete the shipment fully.
I don't think this is acceptable, I'm pleased with the products that I
HAVE recieved, but you've had a lacking sense of communication with
the customer. Me.

If you don't have the Cardigan in the green color I ordered you could
send it in blue or black. And I hope to be compensated with an extra
t-shirt for the delay.


Have a nice day.

Charles Kristoffer Viita, Gothenburg, Sweden



Kathrin svarar:

Dear Kristoffer Viita,

thanks for your feedback.
The item RSA4400 was not in the shipment, because this color is out of stock
in L.A.
We did not charge you for this remaining item, and did order it in L.A. for
you.
Backorders should be shipped within 10 business days.
Unfortunately it is still out of stock there.
We can cancel this item, replace it with another color or wait for the Army
one.
We could get from L.A. following colors:
Royal, black, silver, asphalt or navy.

Greetings,

Kathrin XXX
American Apparel Deutschland GmbH
Online Store

Jag svarar på svaret:

Thank you for the information. Please send me my cardigan in the
"silver" color. With my bonus.

Yours.

/Charles Kristoffer Viita

PS. The adress and size (medium) is still the same.


Vad tror ni kära läsare? Kommer jag få någon Bonus?

Cloverfist

Självklart är det ingen slump, men ändå roligt att jag lyssnar på Pascals garagemangelhit Stort och vackert vars enda text skriks fram: "Jag ska bygga nånting stort och vackert / som jag ska krossa er med", samtidigt skriver jag en filmrecension om ett gigantiskt monster som inleder en förbannad killingspree med att halshugga frihetsgudinnan och bowla skiten ur New Yorks gator med hennes skalle som klot och stadens invånare som ofrivilliga käglor.

Låt oss ta det från början: Ett gäng snygga människor ordnar avskedsfest för en snygg kille som ska flytta till Japan. Den klumpige bästa vännen Hud får i uppdrag att dokumentera kvällen med handkamera. Denna kamera blir publikens ögon och öron resten av filmen på bästa blairwitch/videodagboksmaner. Och precis när festen med sina videofilmade hejdå-hälsningar börjar bli outhärdligt tråkig, och ett berusat relationsråd startar på balkongen av ett gäng killar som kallar varandra "dude" lite för ofta.

DÅ smäller det som fan borta i fjärran.

"Du kanske borde ha lämnat stan lite tidigare", säger Hud till sin bäste polare Rob innan en skyskrapa exploderar i bakgrunden och stresspulsen skruvas upp från Johan Sebastian Bach till Thorsten Flinck på ett par hundradelar. Sedan följer en dryg timmes intensiv kamp för överlevnad och en mission att rädda en tjej på andra sidan stan.
I ärlighetens namn hade nog det mesta känts segt utan handkameragreppet, då själva enormt-monster-är-arg-på-storstaden-grejen inte är särskilt unik. Nu lyckas dock den skakiga närvaron blåsa nytt liv i ett tidigare stendött koncept. För där sitter jag ju, och bryr mig inte om något annat än hur jag ska överleva i kaoset, det är ju jag som är mitt uppe i det, ja så känns det.


Det bästa med Cloverfield är att ingen tid spills åt att skapa någon låtsaslogisk anledning till fetmonstrets plötsliga entre. Ingen sitter i styrelserum och förklarar att varelsen är en produkt av vår dåliga källsortering. Inget trams där militärpolis skriker åt forskaren (som vill lösa problemet på ett humant vetenskaplig sätt), att "we have to nuke the bitch!".

På det direkta tilltalssättet liknar den här rullen Zack Snyders remake på Dawn of the dead från 2004 en hel del. De spelar båda på samma kompromisslösa panik.

Inte ens namnet på filmen förklaras. Cloverfield liksom? Vad är det?

Publicerad här dårå.

Pingpong-Kingen och DI

En kortfilmare på Göteborg filmfestival berättade för mig att han i unga år gått in på dramatiska institutet i Stockholm för att snoka runt lite. Han var liksom litesugen på att gå där. Bäst som han höll på att snoka dök det upp en kille som frågade vad han gjorde där? Kortfilmaren berättade att han var där ock snokade. Då blev killen genast väldigt glad och skulle visa den förvånade kortfilmaren runt. Han öppnade dörrar till alla möjliga rum och höll tydligen i en väldigt informativ guidetur.

Killen där var Jens Jonsson som regisserade Pingpong-Kingen. Min recension ligger här, men den har censurerats och börjar ursprungligen på följande sätt:

"Jag har aldrig varit i Gällivare. Någonstans har jag väl fått för mig att de flesta boende ovanför Boden fortfarande jagar i flock med spjut, gör upp eld genom att gnugga trä mot trä och tittar på TV4.
Som tur är har Jens Jonsson spelat in en film som utspelar sig i Norrbotten, utan att för den skull på typiskt filmsvenskt sätt schablonisera den geografiskt ofta bestämda bilden av befolkningen och kulturen (facit: Jägarna). Jonssons film är mycket större än så, eller vill åtminstone mer..."

Sweeney Tard

Visst ser han ut att lida av någon slags obotlig hjärnskada?

Modeblogg: Man 2008

Mansslöjan, en peacocking som heter duga. Precis som de iranska kvinnorna bär slöja där de lyckas framhäva sina ögon och lugg får mannen 2008 nya skönhetsramar för att utvidga ansiktets målarduk.
Numera räcker det inte att ha en cool Christian "chippen" Wilhelmssonfrippa, det är dags att tränga ihop och koncentrera den manliga skönheten till lugg och ansikte. Undergroundmannen har sedan länge insett slöjans diskretion och potential, då vi sett den bäras på flertalet punkiga kulturevenemang. Och icke att förglömma har ju slöjans kraft redan visat sig fungera på kvinnan, 2008 är det mannens tur.

Danmark örfilar oss till rätta

Det är lite typiskt att man aldrig lär sig. Står det "Förmodligen en av festivalens vackraste filmer" om en Kanadensisk/Armenisk dokumentär i programbladet till Göteborg filmfestival borde jag, om jag haft lite större förutseende, struntat i att gå på vad som skulle bli en av de svåraste filmupplevelserna jag varit med om. Stone time Touch var en slags pubertal formstudie i patosposerande som inte blev lättare att genomlida sittandes på en kudde i biograftrappen. När jag dagen efter skulle se den tyska Reclaim your Brain med tesen "dum TV gör dig dum i huvudet" gick jag ut från salongen.
Men nu ska inte den här texten bli ett staplande i sågningar (även om det förstås hade glatt er) utan en sammanfattning av det intressantaste som visats under Skandinaviens största filmfestival.

Ett nytt tema för 31:a upplagan av Göteborgs filmfestival är "efter 9/11".

Battle for Haditha är en brutaltragisk historia med dokumentärkänsla om urbana strider i Irak. Den skildrar amerikanska soldater och deras vardag parallellt med några Irakiers planerande av en attack. I mitten av filmen kulminerar allt till ett blodbad.
Men i stället för att piska upp hat och peka ut olikheter som skälet till ondska för betraktaren, presenterar filmen aldrig någon typ av representant som filmen lägger ansvaret på. I vanliga fall är det en underbegåvad amerikansk byråkrat eller en islamistisk fundamentalist.

Den senare finns dock lite onyanserat porträtterad i Tsotsi-regissören Gavin Woods Utlämnad där Jake Gyllenhaal spelar Douglas Freeman som, trots sitt i sammanhanget självparodiska efternamn, mest framställs som en fegis och medlöpare när han beordras övervaka en tortyrsession. Han är en av många välspelande i en thriller om USAs förhörsmetoder och hur slentrianmässigt "ändamålen helgar medlen" används som argument för extrema kränkningar av mänskliga rättigheter.


Att ladda rollpersoner med värderingar och motiv är något som regissören Michael Haneke motsätter sig i remaken av sin egen Funny Games från 1997. Den amerikanska versionen är förvisso en nästan exakt kopia av originalet. Två unga män antastar en typisk kärnfamilj på deras semester i sommarhuset. Killarna använder psykologisk terror för att spela sadistiska spel med familjen. Här är det just avsaknaden av fasta identiteter som gör antagonisterna så vidrigt obehagliga. De har inga riktiga namn utan kallar varandra Peter, Paul, Beavis, Butthead, Tom och Jerry. När en gråtande Tim Roth frågar "varför gör ni det här?" drar en av de tvålfagra ynglingarna en sarkastisk vals om att de är knarkare från svåra förhållanden och flinar sedan åt sin egen lögn. Faktumet att våldshandlingarna verkar så triviala och meningslösa för de två väldigt blase unga männen gör att hotet som är så påtagligt aldrig går att bestämma var det kommer från, och det skrämmer skiten ur mig.

Förra året kom två bra svenska filmer på bio. Under en av dagarna på festivalen såg jag inte mindre än tre bra svenska filmer på en dag. Om vi har otur är de tre också de enda grymma detta år.

Jens Jonssons Pingpong-Kingen kanske inte levde upp till sin massiva hype, men visst var den ett stämningsfullt familjedrama med viss abstrakt USA-kritik och en ny spinn på mobboffrets revansh som kanske inte faller alla i smaken. En film jag blev positivt överraskad av är Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, den första långfilmen någonsin filmad med en mobiltelefon. Här trodde man att snacket om filmen skulle vara roligare än själva upplevelsen. Så fel det går att ha. Otroligt självutlämnande, patetisk och väldigt lätt att känna igen sig i.

Vampyrdramat Låt den rätte komma in har redan utnämnts till en modern klassiker, och visst, det är svårt att värja sig för blodutgjutelse när den är så romantiskt inramad och inspelad på Örnäset och Pontusbadet i Luleå. Där man ju badat som ung.

Som vanligt kommer dock Danmark och örfilar oss till rätta. Eller okej, klappar oss åtminstone på huvudet. Susanne Biers första hollywoodfilm Things we lost in the fire hade visserligen en fantastisk Benicio del Toro men filmen som riktigt krossade mig var Anders Morgenthalers Echo (se även Princess från förra året).
En far som förlorar vårdnaden om sin son bestämmer sig för att kidnappa pojken och ge dem en sista tid tillsammans, samtidigt gör pappan upp med ett trauma från sin egen barndom. Morgenthaler skapar en knivskarpt timad konflikupptrappning med en antites till tillgjord dialog (läs: Juno) och är expert på den vackraste av konster: empati för den svage. Denne som ibland är en stor skäggig poliskonstapel till karl.

Publicerad.

Bonusgnäll:

Förlåt att jag missade att skriva om vissa "talk of the festival"- filmer, som Broken English, Erik Nietzhe - the early Years eller Lindsey Andersson dokumentären. Det är bara väldigt mycket film och det går inte att se allt.
sista dagen på festivalen var igår, söndag. Den spenderade jag med att somna till Werner Herzogs dokumentär om antarktis. Jag vaknade till när Herzog frågade en pingvinexpert som slutat prata med människor om det finns gaypingviner? Senare såg jag den sämsta filmen i världen, Captain Ahab, "fritt inspirerad av Moby Dick" Ja om med "fritt inspirerad" menar "helt jävla dumma i huvudet" kanske. Det var filmad teater rakt upp och ned om hur Ahab växte upp och vad som ska ha "format" honom till den sadist han senare blev. Han blev slagen med en käpp i luften t ex, fan vilket trauma. Nae, usch. Det värsta var att jag redan fått mig en powernap och kunde inte direkt somna i Folkans hårda säten. Inget värdigt slut på en annars väldigt fin filmfestival.

Modeblogg: Sommarens look 2008

Plagg: Lång eller kortärmad vit piké, korta seglarshorts och låga vita converse. Alt. blåa vans för viss kontrast. Vita handskar. Gult regnställ om du bor i Göteborg.

Accessoarer: Golfklubba, hagelsprakare.

Attityd: Identitetsambivalens och ett glatt humör.

Fredagslistan: Ensamheten

Förra fredagen skrev ironikern, radioprofilen och musikern Anders "Teg" Teglund ett inlägg på sin blogg Fredagslistan. Det var en (surprise) lista, en för kärleken. Teg tycker att det i dagens samhälle råder en gällande singeldiskurs som via helgbilagornas allmäktiga genomslagskraft bedriver en slags propaganda mot parförhållanden som beskrivs som konservativa och förknippade med "hyr-dvd och ikea-inköp". Tegs lista slår alltså ett välriktat och behövligt slag för den monogama heterorelationen som i sitt underläge blir sparkad på av hårda helgbilagskängor. I kommentarsfältet hyllas sedan Teg enhälligt som den ende sanna tolken av kärlekens ack så komplicerade språk.

Eftersom jag själv (som bekant) är väldigt pro-etablissemang känner jag att någon borde ta singeldiskursen i försvar. Förklara några punkter som bidragit till dess storhet. Det handlar förresten inte om att vara singel, utan att, som Teg själv förklarar, vara ensamstående. Singel är ju bara ett lite förfinat uttryck (hallå Fredrik Lindström). Så nu använder jag skamlöst Tegs eget grepp med "fredagslista" för att ge er den ultimata listan till ensamheten i all sin blodssvällande prakt.

1. Som helt ensam får man skaffa sig ett nytt och förfinat förhållande till matematik. "Hur många öl har jag druckit nu?" är förstås en viktig uppskattning att hela tiden göra, då man aldrig har någon chans till närhet eller sex i nyktert tillstånd. Men dricker man för mycket så slutar man istället upp på Grand Burger klockan fyra med gråten i halsen och en kebabrulle i skötet.

En annan intressant uträkning jag har gjort är den om hur snabbt en tjej i ett förhållande nämner sin pojkvän. Senast 10 minuter efter första kontakt gäller, och det slår faktiskt aldrig fel. Oavsett om det är kärnvapenkrig och mutanter på anabola som tar över jorden samtidigt så kommer tjejen, så fort man kastat sig ned i första bästa jordhåla för att söka skydd från atomstrålningen, kläcka ur sig någon detalj om sin kille. "Min pojkvän gillar den här undergångsfilmen I am Legend jättemycket". Sedan hör man sig själv säga "Åh gud vad intressant, berätta mer?" samtidigt som man förbannar valet att inte rädda hennes kompis undan kärnvapenexplosionen istället.
Som för att markera liksom, "jag har en pojkvän och han är en så stor del av mig att när jag de få stunder inte klänger i hans arm och faktiskt är ute för mig själv så måste jag konstant prata om honom så att illusionen av hans närvaro åtminstone finns där."
Om en tjej har en pojkvän är hon naturligvis stolt över detta, det är för övrigt nödvändig information. Så att man "inte får några idéer". Det finns också tjejer som väljer att aldrig nämna att de lever i ett förhållande men det är oftast för att de är trötta på sin kille och vill ha lite uppmärksamhet av någon utomstående. Att lista ut en sån sak kräver noga beräknande för att man inte ska slösa bort en hel kväll med att känna sig som en kung för att sedan få "the pull back" när man "får sig några idéer".
Samma regler gäller förstås för killar som har flickvän, även om de för det mesta skiter i 10 minutersregeln och struntar i att berätta om sin relation överhuvudtaget då killar nte tycker att det här med relationer är så häftigt, utan snarare antalet tjejer man legat med. Risken är då att ingen kommer att finna killen intressant eftersom tjejer inte är särskilt intresserade av killar som inte redan lever i ett förhållande. Med all rätt förstås.

2. Man behöver aldrig diska. Aldrig. Två ord: take-away.

3. Man kan ladda ner film istället för att gå och hyra den.

4. Sexet som ensam är förstås sämre än i en monogam parrelation. Både solo och i sällskap med någon annan. Men fördelen är att det finns en större förlåtande faktor. Det är liksom okej om det är dåligt eftersom det är första (och förmodligen sista) gången. "Det är ju klart att ingen är världsmästare på sitt första försök" tänker båda om den andre och somnar gott i varandras armar.

5. "det är det bästa med att inte vara älskad av någon, man får så jävla mycket tid över till annat" Som den gode Beta skrev. Och ingenting kunda stämma bättre. Exempelvis kan man som ensam ta sig tid och lyssna på UGK - "international players anthem", Känna efter riktigt djupt och och känna att om man varit med i en film så hade man tänkt "det här, det är en riktigt jävla ironisk filmscen det här". Och så skrattar man högt för själv och njuter av den bästa sortens humor, ens egen.