Sommarbonus: Tävling på Goodbye Zebras!

Looks like bloggandet tar lite semester. Detta betyder fan inte att jag får någon semester, jag tar ledigt från ett jobb för att ha tid med ett annat, ungefär. Jag ska skriva från två folkliga arrangemang. "Piteå Dansar och ler" och "Luleåkalaset". Det innebär mycket folk i omlopp på liten yta där merparten av dem är dumma och fula. En liten klick är snygga och smarta, eller åtminstone framstår som detta i ren kontrast.
Läs mer på www.nsd.se från om med fredag 27/7 och framåt.

Kanske blir det precis som vanligt med bloggen, men förmodligen färre inlägg än ni som hungrig och bortskämd pöbel gjort er vana vid.

Det är nu ord som "lojalitet" och "hängivenhet" borde svisha förbi i huvudet på er läsare. Se detta som ett test av er. Jag har nämligen levererat en sjuk mängd underhållning, 187 inlägg, kontinuerligt och inte minst helt gratis. Inte en spänn har jag tjänat, på att ni fått sitta och strypsmeka er själva till mina välklippta formuleringar. Om jag orkar fortsätta i samma takt beror nu helt och hållet på er mina kära läsare. Om ni kan hålla uppe mitt snitt på Bloggtoppen t ex.

Eller nej förresten, för att göra prylen mer "bloggig" tänkte jag att vi kunde ha tävling här i bloggen.
Vinnaren kommer att belönas med en kaffekopp i mitt sällskap i Göteborg, alternativt ett handritat porträtt föreställande vinnaren. Det är valfritt, Men det största priset är naturligtvis äran, som ju varar för evigt enligt militärisk utsago. Hoah! What a prize!





Tävlingsmomtentet är någolunda enkelt, det handlar om att i kommentarsfältet svara så utförligt som möjligt på följande frågor:


1. Vilken är din favoritmat?

2. Favoritdjur?

3. Vad gör Goodbye Zebras till din favoritblogg? (Djupa svar uppmuntras).




Så. Jag kommer att utse en vinnare när jag känner mig redo.

For now then: Peace out & Game on.

Bonus: Karl Linus har gjort en jävligt fet remix på en låt från Escape from NY soundtracket. Den heter "The New York Carpenter" och du lyssnar på den här (scrolla i listan).

Retardia (ordvits haha)

Coming this friday:

Varför göra en remake av en film när man kan stjäla en hel plot? Alfred Hitchcock gjorde 1954 den jävligt jättebra Fönstret åt gården.
Nu 2007, bestämmer sig nån DJ Caruso, en snubbe till Smallville och The Shieldregissör att han tänker göra en lite yngre, hippare variant av Hitchcocks klassiker. Han tänker döpa filmen till den i särklass mest irriterande filmtitel sedan Flubber, nämligen: Disturbia.
BUUU! för den idén. Shia LaBeouf (krullbarnet från Transformers) spelar Kale, en barely legal tonårskille som får husarrest efter att ha slagit ner sin spanskalärare. Kale måste således spendera sin tid spionerandes på grannarna. Istället för ett fett kameraobjektiv använder Kale en digitalkamera med mörkerseende, good update. Gäsp. Kale har precis som James Stewart i originalet en het granntjej som gillar att göra diverse stretchövningar med väldigt lite kläder på sig, tvärs över gatan. Granntjejen Ashley visar sig vara en arrogant liten tjej (Sarah Roemer) som joinar Kale och hans polare Ronnie på deras spiondumheter.
Snorungarna bevittnar så småningom ett mord tvärs över gatan. De snokar vidare och kontaktar Polisen. Men självklart är det ingen som tror ett skit på vad ett gäng 18-åringar påstår. De har ju så vild fantasi ungdomarna nuförtin'. Ehh Eller hur?

Boven i den här, vad som iaf ska föreställa thrillern, spelas av den mycket träiga David Morse. Kanske mest känd som "den stora" av fångvaktarna i Den gröna Milen. Här ankommer ett massivt moln av bajs för Disturbia: Morse känns ungefär lika harmlös som en tellytubby med sin fjärde valium för dagen i kroppen. Alltså visst har Morse den där fulheten som en next-door-killer ska föra sig med, men varje gång han försöker se sådär farlig ut, när han rynkar på ögonbrynen i sin fula backslick. Då vill jag bara kittla honom under armarna och prata bebisspråk med honom: LA-LAAA! David, LA-LAAA!.

Men David Morse är inte ensamt ansvarig för Retardi... Disturbias mesta crappighet. Det finns mycket som inte stämmer. Bland annat är musiken riktigt lam och bidrar med zero till spänningen, fotot är okreativt och går på tomgång. Det som gör mest ont är att det försöks pressas in nån slags romantisk high schoolkomedi mitt i ett thrillerplagiat. Kale crashar Ashleys fest genom att hemifrån, på Ipod-decket blasta på med "Loving you is easy cause you're beutiful..." Sedan förklarar han för Ashley hur han stalkat henne sedan hon flyttat in på området. Hon blir så kåt av detta att hon kastar sig över honom. "Only in Disturbia..."

Det här är vad som händer när man försöker göra en PG-13-film otäck, den får allt att kännas lika tamt som en skräckfilm från 50-talet. Eller snarare: Som en dålig kopia av en thriller från 50-talet.
Du som tänkte "Fuck this shit" någonstans under läsningens gång är inne på rätt spår.

Potentiella flickvänner, Top-3

1. Sigourney Weaver (Som Ellen Ripley)
Ni vet den där tjejen som aldrig säger något intressant, eller är speciellt jättesöt? Men som ändå har en utsrålning som visar potential bortom ens vildaste fantasier? Detta är Ellen Ripley. Ellen visar utöver sina combatskills upp goda moderskvalitéer i film nummer två (Aliens) när hon tvingas släpa runt på den där rännstensungen de hittar. I Alien 3 är hon med rakad skalle dubbelt så het som Natalie Portman i V for vendetta, And that is saying a lot. Addera sedan på att Ripley har jävligt rejäl dos arg kvinnlighet som hon släpper ut på utomjordiska monster med en eldkastare. Johnny Drama i Entourage sade det bäst: "All men loves women filled with rage".



2. Anne Parillaud (Som Nikita)
What's not to like? Mona Sahlinsk 90-talslugg, den lilla svarta, strumpbyxor, mascara och den fetaste jävla fallossymbolen till puffra hårt hållen i sina små händer. För det är nog knappast en slump att Nikita fick en fet Desert Eagle att utföra sitt första morduppdrag med. i övrigt är Marie en sjukt eldig tjej och skulle säkert vara en passionerad flickvän. When you're done cleaning, Call me!



3. Linda Hamilton (Som Sarah Connor)
Hon födde och uppfostrade framtidens rebellledare John Connor (som förmodligen lär förvandlas till en tönt i de kommande terminatorfilmerna. Men tills dess är han cool!).

Så, Du tänker påstå att du inte skulle låta den här kvinnan röra dig efter att ha sett hur hon behandlar det där vapnet, med de där brutalt fräsha solglasögonen på sig? Påstår du alltså att du inte tänder lite på det? Ja då vet jag inte vad du har här att göra.

Sommar i P1

Lyssnar idag till Gunilla Von Platens sommarprogram i P1:

"I mitt program skall jag prata om den fantastiska resa jag gjort i mitt liv. Från att mina föräldrar flydde från Turkiet och min mamma blev skjuten till den entreprenör jag är idag"

Ja, låter det kul eller? Nej just precis. Det är svintråkigt, Von platen är extra irriterande när det gäller hennes tal. Hon sätter liksom punkt mitt i meningarna när hon pratar. Såhär: "Ja, jag var rädd så jag vågade inte. Öppna dörren innan jag kikade. Genom nyckelhålet".
Jaha så du kom på att kundservice var efterfrågat på marknaden, vad intressant. Berätta mer! Och det har förresten med din mammas död att göra på vilket sätt? Eller ville du bara att vi skulle veta att hon dött? Blivit mördad? Ok nu vet jag. Hon är död. Så berätta nu mer om hur du "med tårar i ögonen" var tvungen att sparka hälften av dina anställda... *Radio off*

Jag har ju som vanligt missat ett par pratare. Men utöver svinduktiga spanaren Jessika Gedin och vissa bitar av Journalisten-med-hjärtat-på-rätta-stället Gustav Fridolins, och Filip & Fredriks program så är det ganska fattigt. Camilla Läckberg häromdagen var en sjukt jobbig upplevelse. Men det har ju redan Schulman och hans bride-to-be gett henne tillräckligt med skit för. Och varför spelar nästan alla så pissigt dålig musik?

Nu ska jag fan ha kaffe.

Who are you? And what have you done to Rowlings Harry potter?

Jag har inte laddat ner den nya Harry Potter boken "Deathly Hallows". Jag vet inte ens om jag orkar läsa den. Däremot tycker jag att allt kaos kring den förmodade läckan på nätet är hysteriskt kissa-på-sig-rolig. (Ok kanske inte SÅ rolig, men vafan).

Är den äkta eller fake? Som det ser ut nu finns både (troligtvis) den riktiga boken ute OCH en sk "Fan-fiction"-version. Någon kille eller tjej med tveksamma prioriteringar har alltså skrivit en hel jävla Harry Potter bok själv. Och den är tydligen rätt bra om man får tro helt anonyma röster ute på internet. Såhär säger folk på olika piratsidor:

"think it is fake, I found this written at the end of chapter 5. This chapter was written before JKR clarified how a Secret Keeper worked, so I left it as is. I do need others able to get into Grimmald Place.
but whoever has written it has done a gr8 job...
it is worth a read..."

"This is Fan Fiction, though it is really good as such. American English is used sadly."

Här är min personliga favorit:

"It's really good. I had trouble putting it away.. But some things are truly missing, things Rowling has said will be in book 7. But truly a genius book. No doubt a bout it."

Här är piratkritik på vad som förmodas vara äkta varan:

"I love this "it's not real" nonsense people are posting to all of these torrents. Don't let it fool you. It's not a fake, they just don't want you to download it.
You'll notice it's the same naysayer on every torrent. Download it, read it, and don't buy it!"

Moneyback?

filmen Cashback. var ungefär lika kul som flickan på bilden


Jag såg alltså Sean Ellis kortfilm Cashback på 102 minuter... Nej vänta! förlåt, det var visst en 18 minuter lång kortfilm som Ellis fick för sig skulle funka på 102 minuter. My bad där.
Shit, jag är egentligen för irriterad för att orka skriva något underhållande. Kanske för att Cashback inte ens förtjänar sågen. Du får helt enkelt take my word for it när jag skriker i ditt ansikte att det är en sexistisk, patetisk, menlöst bildrunkande, piece of crap. Cashback placerar så småningom fittan så högt upp på piedestalen att Ulf Lundell skulle börja gråta av underlägsenhet om han konfronterades med skiten.

En snubbe som jobbar natt på en supermarket har superkraften att frysa tiden. Han spenderar således sin tid med att klä av (de heta) tjejerna och måla av dem. Han är ju konstnär you see, så allt är för syftet att "fånga skönheten". De mänskliga kvalitéer som huvudpersonen värderar högst är just precis skönhet. Och för att han själv ska framstå som ett kap är alla andra män i filmen ungefär lika intelligenta som 12-åriga hockeyspelare, dvs utvecklade just precis till babianstadiet. Det känns definitivt inte konstigt om de här killarna skulle kasta sin egen avföring på varandra för nöjes skull.
¨
Please! Vilken brud som helst hade valt en apa any day framför det här präktga lilla smygsvinet.

Filmens absoluta toppa-hatlistan-över-vidriga-scener-ever-scen är när rollpersonerna uppfriskande komiskt filmas (som genom badrumspeglarna) medan de gör sig i ordning för en fest. "Ska jag ha den här tröjan eller den här"? En kille spänner sina muskler framför spegeln, en annan är väldigt solbränd, har på sig en nackkrage och putar med läpparna, en tredje runkar. En tjej svansar omkring i BH. - End of montage. End of hope.

Lynch gives me a Woody

Var det verkligen rätt move att dumpa henne?


Jag har aldrig varit någon riktig Woodyfil. Visst, jag har säkert ljugit ett par gånger om hur mycket jag älskar Manhattan. Eller babblat om hur Annie Hall ju anses vara "en av hans bästa." Men jag har ju så klart aldrig sett Manhattan, Inte heller Annie Hall.

Den första Woody Allenfilm jag såg var Radio Days tillsammans med min pappa Duff, och den är fortfarande min favorit. Sedan dess har jag kanske avverkat hälften av kvantitetsmannens feta samling av trivsamma, men i mina ögon rätt mediokra filmer.

När jag sett trailern till David Lynchs Inland Empire ungefär tusen gånger och blivit skitsugen på att se om lite gamla Lynchfilmer så kollade jag av någon freak-anledning på Woodys Kairos röda ros och Små och stora brott istället. Som jag heller aldrig sett tidigare. Så jag började tänka.
hmmm...båda två gör på sina egna vis Metafilmer...

Min vän Karl Linus lade snyggt fram ett resonemang om att det är ett meningslöst projekt att jaga efter "poänger" i David Lynchs filmer. För det existerar ju inte några poänger eller sensmoraler, annat än våra egna. Däremot, menade Linus, eftersträvar Lynch istället en känsla. Och en känsla som alltid funkar som backdrop till hans filmer är den av att "någonting är lite fel". Jag tyckte att det var en riktigt bra analys.

Även om två killar sitter och käkar lunch på en diner och den ene berättar om sin dröm från natten innan så är något jävligt fucked up med hela scenen. Även om Bill Pullman bara spelar saxofon på en jazzklubb så är det något jävligt olustigt i att svetten sprutar som hos en mentalpatient. Samt att han spelar på instrumentet som om han försökte blåsa upp en luftballong med sina små lungor.



Tänk dig att ständigt stå på en kant, redo att kasta dig framför tunnelbanan. Eller å andra sidan att kliva på en expresshiss till någon schysst utopi där du blir matad med vindruvor av vackra kvinnor varje dag. Den känslan, av att minsta lilla grej kan make or break något storslaget, finns där hos Lynch på ett påträngande sätt. En jävla stress, och således känslan av att "någonting är lite fel" hela tiden.

Det som slog mig efter ett par Woodyfilmer är att hans verk är raka motsatsen. Dvs. en ständig känsla av att "Allt ändå är okej". För även om folk blir mördade, är otrogna, osv. Så finns ingen svindelkänsla. Jag står tryggt kvar med båda fötterna på New Yorks asfalt (eller Londons för den delen). I Woodyland är ingenting riktigt på allvar, "humorn är en översittare" skulle jag ogenerat, kanske något låtsasintellektuellt, vilja formulera mig. För ibland blir ju humorn rätt torr, kall till och med hjärtlös. Som när Woodys karaktär i Små och stora brott staterar att han och hans fru firar ett år utan sex, han minns gott och väl eftersom "det var på Hitlers födelsedag senast".

Och sure, all jazzmusik hjälper förstås att bygga hans imperium harmlösa filmer...

I Lynchland är saker som folk skrattar åt väldigt sällan roliga. Skratt och humor finns i Lynchs filmer, men det är väldigt olika från person till person när och var man känner för att brista ut i skratt. Ibland måste man skratta för att allt är så absurt, till skillnad från hemma hos Woody där skratten är bekväma och ibland nästan pliktskyldiga. Woody är ju som bekant aldrig så rolig att du nyser ut mjölken du käkade till coco-popsen för en vecka sedan. Det är Lynch, även om du ibland inte fattar varför.

En till grej:

Varför verkar David Lynch vara en så sansad, förnuftig och skön kille i alla intervjuer? Varför är han fri från skandaler när Woody enligt egen regi alltid spelar nervös och spattig. Samt gifter sig med Mia Farrows (Hans ex på bilden) adoptivdotter?

Alltså:

Lynch: Sansad snubbe, men gör flummiga och obehagliga verk.
Woody: Spattig och gubbsjuk men gör genomgående behagliga och sansade filmer.
Weird right?


I övrigt har ju Woody hjärtat på USAs eastside och Lynch hos westcoast, coincidence?

Dry Season

Med solen kom nyhetstorkan.
Dagens media rapporterar att It/pryl profilen Fredrik Granlund på Expressen byter anställningsform och blir frilansare. För läsarna blir det alltså noll skillnad. Du måste fan älska en så här distansdrypande slutkläm på artikeln.

Park Life

Solen, soft as fuck. Jag och Linus gick på drällquest genom vår fina stad Göteborg. Hans uppdrag var att hitta en smileypin, för att sedan kunna befläcka den med sitt eget blod. Ni som läst serien Watchmen fattar (eller så kan du klicka på länken). Allt var stängt så vi gled ner till marinan och hängde med båtarna ett tag, spekulerade i hur överklass The tough alliance kan tänkas vara och hur det känns att bli bränd av en manet. Som att bada naken i brännässlor tyckte Linus. Vi mötte Linnea från Linus jobb inne i stan. Hon satt på trottoaren på en sidogata där ett gäng män med retrovespor stod och hängde. Det var en jävligt soft gata, för alla bara hängde med kaffe och cigg. Lite Block partyfeeling typ.

Vi drog in till en park vid storan och drällde vidare där, jag köpte med mig en kyckling teryakisallad med nudlar och käkade nästan allt. När en mås närmade sig vårt sällskap började en rolig kille (som tills vidare får vara anonym) mata fågeln med persikobitar, peppad fortsatte han sedan mata måsen med min kyckling. Detta kom jag lite senare på, var ganska sjukt. Mata en fågel med kyckling, det är ju typ som att slänga bacon till grisarna. Det var därför mycket underhållande när jag väl insåg vad som hade hänt. Good times.

Live free or watch a movie that sucks hard.

Allt som fanns i de tre första Die Hard och som saknades i fyran:

Nollning: Första filmen kommer att vara måttstock for ever, vänj dig vid tanken. Och det som gjorde ettan så fantastiskt bra var bland annat att John McClane var inträngd, isolerad, ensam mot terroristerna. Han hade inga skor, hans fru vill inte veta av hans efternamn, polisen motarbetar honom:
- Jesus christ, he could be a fucking bartender for all we know!
- Excuse me sir, but what about the body that fell out the window?
- Who knows? Maybe some stockbroker got depressed.

I trean är McClane bakis och han blir i princip döv av den där tunnelbaneexplosionen.
Den här gången är det Brucans dotter, pinsamt dåligt spelad, som (surprise) inte vill veta av hans efternamn. Och tja, polisen lyssnar inte. I övrigt är John McClane i ganska bra form, han har skor på fötterna och bra tillgång till vapen för det mesta. Det är som en kompis till mig sade ”Die Hardfilmernas kärna är hur mycket stryk John McClane kan ta” och det ligger en del i det. I fyran känns det bara så överdrivet att det blir tamt. Här fokuseras det på Johns ålder som svaghetstecken. Han är för gammal för att förstå all modernitet och därför oförmögen att stoppa skiten. Jag sväljer inte.

Cigaretter: Jepp McClane brukade röka en gång i tiden innan det blev politiskt inkorrekt.

Svordomar: För att filmen skulle hållas till PG-13 i USA hörs inte ett enda ”fuck”.
Inte ens i slutet av Yippie-kay-ey-Motherf(pistolskott). Detta försöker vägas upp med att alla spottar ur sig ”Shit” hela tiden. Patetiskt.

Sidekicks: Ettan och tvåan hade den tjocka polisen som var lätt att älska. Trean hade en ännu bättre och käftigare Sam L Jackson. Fyran har en liten kille på typ 17 år som tycker att McClane borde lyssna på lite modernare musik (Hallå, han gillar Creedence, han måste vara JÄTTEgammal!). Samt Kevin Smith i en källare som supernörden ”Warlock”. Say no more?

Sadism: Både från ”terroristerna” och McClane själv. Visserligen har John aldrig mördat någon av det rena nöjet, men han har alltid njutit lite mer än vad som anses passande för en polis. Som när han kapar sin första terrorist i ettan:
- You won’t hurt me.
- Oh yeah, why not?
- You’re a policeman, there are rules for policemen.
- That’s what my captain keeps telling me. *Smack!

In fact, den enda skurk McClane verkar njuta av att mörda är en tanig liten asiattjej som utöver huvudskurken är den enda som får en presentation. McClane får tokfett med bögstryk av lilltjejen men sedan kör han över henne med en bil. Han nämner hur nice det var att mörda henne två (2) gånger. Vilket leder in mig på nästa punkt:

Skurkar: Det tyder på lathet när författarna slänger in en snygg kung-futjej utan bakrundshistoria som John får brottas med i tio minuter. Ingen har liksom bemödat sig att ge hackerskurkarna någon större identitet i fyran. Alltså skurkbossen går väl an, även om han är alldeles för ung för att någon ska kunna ta honom på allvar. Å andra sidan har ingen riktigt lyckats fylla Alan Rickmans Gruberkostym.
Det är dock entouraget av bovar som sviktar mest. Det saknas ariska bröder som de från ettan eller den stora tjockisen Otto från trean. ”Bara in med en akrobatkonstnär och en karatetjej så blir det nog bra”.
Så snackar alla franska, är det nåt slags skämt eller? Vi vet ju att de enda filmskurkar värdiga en Die Hardfilm är tyskar. ”Tres bien” My ass. Var är Fritz?
Dessutom: Hackers, vafan? Vem i hela världen är rädd för hackers fortfarande? Möjligen någon i en jordhydda utanför Kabul? ”Nu ska jag omkryptera matrixkoden här så att jag ställer om till grön gubbe på alla övergångställ i hela världen” OOOH scary, så jävla inte. Wargames var typ 30 år sedan, så kalla mig godtrogen men jag tror inte att det går att slå ut ett helt lands infrastruktur med en laptop.

Karaktären John McClane: Ja? Vart är han?

Bara för att det är lördag...

Filmkrönikan: Mångfald genom hjärntvätt.

Jag antar att de flesta såg slutet komma, Astoria Cinemas ansökan om konkurs som blev officiell i veckan.
Nu dansar den stora elefanten SF ensam på ett berg av slukade hotellfrukostar. Eller tja, på nåt ergonomianpassat skrivbord åtminstone.

SFI: s VD Cissi Elwin har kritiserats för att inte ha hjälpt Astoria tillräckligt. Men sade i DN 10/7 att "Sverige blir ett fattigare bioland med bara en stor aktör. Monopol är aldrig roligt".

Nej biomonopol känns inte direkt fräscht eller modernt i en tid när det görs mer film än någonsin i Sverige. Samtidigt tycker Gunnar Carlsson, dramachef på Sveriges television att de små filmbolagen nu ska rensas bort för att "medverka till att vi har produktionsbolag med finansiell styrka". Jaa! En liten dyr elitklick som tillåts definiera begreppet "kvalitetsfilm", vilken svinbra ide väl?

Detta tillsammans med triangelfilms död i färskt minne (hej då David Lynchs Inland Empire) gör att det inte direkt känns som att 2007 kommer få pris för mångfaldens biografår.

Det är bara att kolla sommarens bioprogram så fattar ni vad jag grinar över. Blockbusters, eller snarare deras uppföljare i mycket större antal än vad min smärttröskel pallar med. Pirates 3, Oceans 13, Spider-man 3, Die hard 4.0, Shrek 3, Harry Potter 573 och så vidare, i oändlighet.

Men om alla sena nätter då jag plöjt igenom hjälte och underdogfilmer lärt mig något, är det att stora orättvisor så småningom möter sofistikerat motstånd. Därför har visst hopp om bättring börjat ta fäste i min lilla hjärna.

Alla har ju nämligen sin gräns. Förr eller senare vill folk ha mer än bara animerade skärmsläckare, mer än actionfilm som saknar större funktion än som förrätt till popcornmenyerna.

Till slut kommer den vuxna biografpublikens tålamod att explodera lika ursinnigt som magen på fettot i slutet av Monty Pythons Meningen med livet. Själva motståndet kommer väl tyvärr inte nå särskilt våldsamma proportioner. I bästa fall ett par arga gäspningar och uteblivna besök på de konstnärligt tomt ekande storfilmerna.

Det är självklart väldigt roligt att överdriva. För så krisdrabbat är inte Sverige. Vi hade till exempel kunnat bo i ett land som dubbade allt tal. Och Luleåborna har ju redan fått vänja sig vid SF: s monopol i och med stängningen av Royal.

Så betyder detta att vi ska nöja oss, ta den där feta tandläkarborren i munnen med ett insmickrande leende? Tänka "Jag pallar inte mer, men om jag blundar, tänker på nåt annat så går smärtan snart över"?

Jag är ledsen över att göra dig besviken min vän, men du kan inte blunda längre. Den grupp konsumenter som storbolagen rättar sig efter är dessvärre publiken utan smak. Det vill säga. Individer som saknar intresse för annat än explosioner och välbekanta händelsemönster.

Så vad kan vi göra du och jag? Är det elitism att föreslå tvångströjor åt pöbeln (tänk Clockwork orange) och mata dem med lite gammal hederlig folkets bio?

Krönika publicerad i NSD 13/7 - 07.

DN har mer info. vilket jag tyvärr inte hunnit läsa innan jag skrev krönikan. Oh well.

Harsh times at Ridgemont High

Training Day-regissören David Ayer (och även SWAT, förträng!) använder sina rätta element igen. Dvs två svajiga män, cruisandes L.A.s lite mörkare områden i en bil. Två onyktra, stenade polare. Båda är busfrön sen gammalt, men äntligen med lite potential till drägliga, anständiga liv. Hindret på vägen för Mike (Freddy Rodriguez) och Jim (vår gode Cristian Bale) är varandras sällskap. Något som håller dem fastgjutna i gamla roller och beteendemönster de borde brutit sig loss ur, eller åtminstone vuxit ifrån vid det här laget. Så vad händer? Det är ju klart som Cristal att de råkar in i diverse välbekant sticky situationer. Knark och vapenhandel och allmänt jävla tramt, typ. Samt bonusnöjet att få se en man bli mördad av en sönderslagen ölflaska. I halsen.

Det är moget av Ayer att göra en sån här anti-buddypicture. Det är väl liksom det vi snackar om här? Jag tror inte att jag sett denna intressanta psykologiska profilering tidigare. Eller visst, uppfuckad krigsveteran med humörsvängningar, ett offer för USAs meningslösa krigshets, post-traumatisk stress. Visst liksom, we've seen that. Men vi har aldrig fått bekanta oss med dennes bäste vän, vilket vi får i Harsh Times. Mike är snubben som borde kastat psykfallet Jims nummer för lääänge sedan. Men det klart att det inte känns lätt att svika bäste polaren och be honom dra fuckhimself.
Ironiskt nog får Mike till och med ett visitkort av en poliskompis som vill festa med killarna senare på kvällen. Mike frågar Jim om "You wanna party with him?", får svaret "Fuck that dick"(typ) och sprättar kortet. Om Mike sparat nummret och ringt DEN killen, hade det hållit honom borta från en jävla skitstorm.
Istället måste han barnvakta Jims diverse panikattacker. Vad kunde vara roligare i en bil full med vapen och alkohol?

So long Astoria

Det blev många avsked idag. DN rapporterar att Astoria cinemas lägger ner. Buuu!

Hej då ODD

Jag är sent ute till gravsättningen men det betyder inte att jag inte förtjänar min sorg. 18 juni var datumet då sista numret av gratistidningen Odd at Large (Stlm, GBg, Malmö) skickades ut.
Synd tycker jag, det var en snygg och rätt smart tidning om populärkultur. Kanske till och med värdig en plats på min top-5 lista över schyssta gratistidningar, varav några ligger i länklistan här till höger.
Angående nedläggningen: Resumé vet mer. Vad som gjorde Odd så bra har stötts och blötts i kommentarsspalten till artikeln så jag tänker inte ge mig på någon större sammanfattning över tidningen förträfflighet.

Däremot det jag själv gillade mest med Odd var att den, olikt många andra liknande tidskrifter, alltid förklarade sina referenser. Stod det "R Kellys sextape (2) blev snarare en krycka av originalitet som musikrecesenterna kunde luta sig mot" Så förklarades detta i en liten kolumn typ: (2): "R Kelly dömdes 2002 för innehav av barnpornografi eftersom han filmat sig själv ha sex med en 14-årig flicka, att R kelly skulle ha kissat flickan i ansiktet pågår fortfarande stand-upmonologer kring".

De hjälpte liksom oss som kanske hamnat lite efter, vilket kändes mycket vänligt. Att läsaren förutsätts ha 100 % "koll" kan kännas lite krävande i andra poptidningar.

Typ "Och vem älskar inte Brian Manakin Sr egentligen? Förmodligen samma personer som avgudar red stripeöl och lyssnar på "Rapid Grandmanors", Alltså ingen vars livsstil jag tänker uppmuntra".

Visst är ju den här typen av skrivstil rätt sexig för de som är invigda och vet allt om det skribenten snackar om. Det blir liksom cyniskt coolt, på ett rätt trevligt sätt. Men det behövs alltid det bästa av två världar, det behövs både sexighet och vänlighet.

Adios, Bon Voyage och simma lugnt till alla fd anställda på Odd at Large. Förhoppningsvis kommer vänskapen mellan era texter och läsare återupptas snart.

Så länge spelades Kanye West - "Stronger" i Entourage episod 46 - "Sorry Harvey".

Från 19:15 till 23:22, Alltså 4 min och 7 sekunder.
Låten i sin helhet är 5:13 min. Grattis till samarbetet!


Let's get lost tonight, you can be my black Kate Moss tonight...

Sluta tyck synd om dig själv

Hittade den här lilla godingen simmandes runt på nätet. Jag vet inte hur pepp jag är på Die Hard 4.0 faktiskt...

Vidriga Liv, Offside

Om det är något jag hatar mer än att titta på fotbollsevenemang så är det förmodligen att se fotboll på film. Världens största sport är ju bevisligen världens tråkigaste och mest odramatiska eftersom det hittils inte gått att göra EN enda sevärd spelfilm om den.
Det närmaste en fotbollsfilm kommit att tillfredställa mitt kräsna intresse är troligtvis någon av de där hyllningsfilmerna till huliganvåld som sportens supportrar hängivet pysslar med. Förresten, vet ni varför inga boxare har huliganklackar för? Eller handboll? Eller typ vilken annan sport som helst? Jo för att fotboll är så sjukt tråkigt att kolla på. Så en dag sa någon helt enkelt "Nu jävlar tar jag saken i egna händer" för att vaska fram lite dramatik ur titta-på-färg-som-torkar-sporten.

Men nu skulle det ju handla om den svenska filmen Offside här.
Som bekant så är Sverige inte världsbäst på att göra film, än mindre duktiga är vi på komedi och allra allra minst duktiga är vi på att göra sportfilm. Om själva fotbollsscenerna i Offside varit sexscener hade det varit kronisk impotens och öststatsprostituerade för hela slanten. Dvs så jälva osexigt det kan bli.

Alltså visst, det handlar förvisso om ett pisslag på väg ner i korpenträsket. Men så långa och utdragna som dessa matcher ändå måste det vara tänkt att de ska fylla nån slags dramaturgisk funktion.

Som vanligt när det gäller lagsportsfilm så måste det kassa laget ta sig ut och leta och hitta en riktigt nice spelare som styr crapspelarnas uselhet en smula. Offside kastar sig desperat och panikartat efter varje idé som kläcktes under brainstormmötet.

Det ska flygas in en alkoholiserad gammal elitspelare från England, som dessutom gjort en kvinna gravid i Sverige och borde kanske därför varit en intressant karaktär. Det är han inte, han sitter mest inne på ett fantasilöst inrett flickrum och super. Det ska joinas två stycken "negrer" från flyktingförläggningen också, men de blir bortförda av polisen. Då tar killarna till en sista utväg, de tar in tjejer i laget.

This is so shot to shit...

MEN Offside är mer än bara en sportfilm med inslag av tafflig vardagsdramatik ("men har vi verkligen råd med dotterns dansskor?"), den ska självklart vara komedi också. Om du tycker att detta låter kul, så tycker du nog att Offside är jättekul:

- Kille i motståndarlaget blir skjuten i pungen
- Någon drar skojfriskt ner byxorna på Torkel Petersson som får visa kuken framför tjejernas lag.
- En tjockis står målvakt och det går sådär
- "Negrerna" dansar lustigt
- Jonas Karlsson har på sig en mössa med älghorn på huvudet
- Alla talar engelska med JÄTTEsvenskt uttal
- Torkel Petersson försöker tafsa en alldeles-för-snygg-för-honom-tjej på baken men detta stoppar hon charmigt. Boys will be boys förstås.
- "Jasså, från flyktingförläggningen? Kan de spela fotboll? Jaja..."

Såååå....Weeping Willows spelar på lagets slutfest? Jaha, om det funnits energi kvar att ropa "Sellouts" hade jag kanske gjort det. Tyvärr är jag efter "Offside" så tom och rutten inombords att jag till och med förlamat mina små läppar.

Summer of Sam: Spike Lee likes it hot.

Sommaren i New York 1977, en seriemördare kallad "Son of Sam" drar omkring i Bronx och avrättar unga kvinnor med axelhögt hår.
Morden står dock inte i centrum för Spike Lees Summer of Sam (1999), utan funkar mest som en brinnande stubin filmen igenom och ger extra explosionskraft åt det krutladdade slutet, som Spike Lee tycker så mycket om att duscha oss med i varje fim han släpper.

Vinny är en psykiskt klen man, ständigt otrogen mot sin fru för att kunna stilla sina perversioner. Hans katolska syn på sex gör att han inte vågar leva ut sina fantasier (som är rätt rumsrena, 69an liksom, big deal?) med sin fru eftersom det skulle vara "evil". Vinny jobbar som frisör (där han ligger med både kunder och anställda), omfamnar discokulturen och går i övrigt omkring och oroar sig för att Son of Sam ska komma efter honom.
Adrien Brody spelar Richie, Vinnys bäste vän som utvecklas i rakt motsatt håll. Richie förälskar sig i kvarterats lösaktigaste tjej men vill inte ens ligga med henne. Han gillar bara att hänga. Som han själv säger när hans val ifrågasätts:
- Why buy the cow when you can get the milk for free?
- I like the cow.
Richie är en punkare och förvandlar snart sin tjej Ruby till en bandmedlem i "Late term Abortion". I en najjs scen lirar de på den idag nedlagda, legendariska klubben CBGB's.



Richies val av livsstil går inte hem hos italienamerikanerna i Bronx som har en avslappnad syn på hot, våld och knarkhandel. De börjar sakta misstänka Richie för att vara mördaren Son of Sam. "Han gör ju porrfilm med sin tjej och dansar på bögklubbar, han klär sig ju jättekonstigt och pratar med brittisk accent när han känner för det. han måste ju vara en killer" - resonerar vigilantepöbeln. Självklart använder de sig av Vinny för att komma åt Richie...

Skulle det vara too mucho om jag påstår att Summer of Sam är en "Best of Spike Lee" ?
Kulturkrockarna och identitetssökandet finns här, och är mycket fint regisserade.
Kärleken till New York och även Lees hemkvarter Brooklyn är tydlig, till och med när Lee själv spelar reporter under ett pågående upplopp. Hans snygga bilder på stillastående människor (gärna voiceade av pågående monolog) är svåra att inte älska, samt den ibland uppskruvade kontrasten som han änvänt sig av så många gånger (25th hour och do the right thing inte minst).
och musiken ja, förutom den välkomponerade originalmusiken av Terence Blanchard (25th hour, Inside man) så är soundtracket snyggt disco, riktigt nice.

Okej, så vänta. Vad var dåligt då? Tja, inte så mycket. Mördaren är lite löjlig kanske. Det är tur att han inte har en så stor roll eftersom han framställs genom att skrika in i sina kuddar hemma i en skitig lägenhet. Ibland kommer en hund och pratar med honom. Det känns lite fånigt. Ett till problem är alla rollfigurer spyr ur sig fler "fuck" ju närmre filmen kommer sitt ending. Ett fuck per mening är okej, men tre? fyra? Nja.. kan bli enerverande ibland.

Men alltså. Åh! Allt är så jävla snyggt.Kan det kanske vara för att allt är smutsigt på samma gång? Porren, våldet och rädslan som lurar nära filmens karaktärer är precis lika framträdande som discomusiken, de strykna kläderna och klubbarna. ibland ingår de båda sidorna i ett passionerat samlag. Som när Vinny och hans tjej drogat ner sig på en studio 54 efterfestorgie och på vägen hem i bilen lyssnar på Abbas "Dancing Queen". De spottar och slår varandra i ansiktet medan låten går högt i bakrunden, ber varandra dra åt helvete och Vinny kallar sin tjej för en hora och piece of shit, trots att han själv sodomerat halva frisörsalongen.

Renheten känns falsk och smutsen kan få vara vacker. För mig är det ungefär as good as it gets.



Förresten så har jag nog aldrig sett en film Av Spike lee som inte utspelar sig på sommaren. När han adderar en rekordvärmebölja till mixen verkar reultatet bli som bäst.

Bonus: Sommarens "Do"

Running scared, running late, running out, running for Governor?

80-talet, 80-talet. Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet? När Reagan löste twisterna, Och Europe låg på listorna! Just D, you said it.

Odyssén med 80-talsfilmer fortsätter, (även här och här) exklusivt på Goodbye Zebras. Ikväll med the Governator Arnold i rollen som The Running Man..

Jag älskar post-apokalypiska filmer, jag älskar när filmens premiss förklaras med en rullande cynisk text i början, jag älskar när Los Angeles är mörkt och regnigt i en bitter, förorenad och kall framtid. Där någonstans tar likheterna mellan min favoritfilm Blade Runner (1982) och Running man (1987) slut. Men visst fan har Paul Michael Glaser, regissören till den senare, ogenerat gjort sig skyldig till grand theft sci-fi. Robocop släpptes samma år som Running man och lyckas ju faktiskt vara sin egen film utan större stöldvarning. Samtidigt som den lyckades pricka den kalla råa trend som gick genom science fictionfilmerna under 80-talet. Dvs: Världen har blivit en kall och hård plats efter att girigheten fått härja fritt för länge. En motvillig hjälte får rädda dagen osv.
Men hey, Running Arnold har samma typ av svart humor som reklamfilmerna i Robocop. T ex så har tv-bolaget som sänder våldsdokusåpan Running man en enorm planch på kontoret som puffar för showen "Hate boat".



Läs följande text som om den vore väldigt old school-pixlig.

In the year 2017, the world economy has collapsed. The great freedoms of the United States are no longer, as the once great nation has sealed off its borders and become a militarized police state, censoring all film, art, literature, and communications. Even so, a small resistance force led by two revolutionaries manages to fight the oppression. With full control over the media, the government attempts to quell the nation's yearning for freedom by broadcasting a number of game shows on which convicted criminals fight for their lives. The most popular and sadistic of these programs is "The Running Man," hosted by Damon Killian (Richard Dawson). When a peaceful protest of starving citizens gathers in Bakersfield, California, a police officer named Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) is ordered to fire on the crowd, which he refuses to do. Subdued by the other officers, the attack is carried out, and Richards is framed for the murder of almost a hundred unarmed civilians. Following a daring jail break months later, Richards is captured once again and forced to appear on "The Running Man" with three other convicts (Yaphet Kotto, Marvin J. McIntyre, and Maria Conchita Alonso). With their help, he fights his way through a cadre of sadistic gladiators hunting them down through the ruins of a Los Angeles earthquake, but not promising Killian that he'll return to settle the score when the show's host double-crosses him. In the meantime, the contestants must search through the ruins for the resistance in the hopes of finally broadcasting the truth about the government.


87, 87, var har du tagit vägen nu?


Bonus: Ny låt med House Gang Series kallad "Gordon and his will", ligger uppe på vår Myspace. Linus har gjort den helt själv även om han influerats av vår vän Gordons önskan att få bli begraven med knutna nävar.

Dagens notiser

Pressmeddelande: "Sandrew Metronome låter meddela att Harry Potter endast pressvisas i Stockholm, detta pga säkerhetsskäl."
Så Göteborg är osäkert? Haha! What else is new liksom?

Rockpartys webbredaktör Håkan Durmér svarar coolt på mitt inlägg om deras bitterhet mot journalister när de lägger upp såna här "utvärderingsfrågor" på sin hemsida:
"Vad tycker du om recensenter som slentriansågar spelningar för att hinna dricka mer backstageöl?"

Durmer said...
"Haha...får väl erkänna att det var jag som skrev just den utvärderingsfrågan. Tyckte våra besökare förtjänade åtminstone en rolig fråga också."

Samt:

Alex Schulman plagierar en krönika Filip Hammar skrev för fem år sedan.

Om detta vet jag inte riktigt vad jag tycker än, känns lite... kluvet. Visst är det fult att stjäla, även om Filip Hammar var okej med stölden och även om Schulmans intention från början var att avslöja bluffen, typ "haha där blev ni allt lurade!". Men är bluffen överhuvudtaget särskilt rolig?

Krönikan är ändå en väldigt harmlös pubertal historia om att nojja sig för att byggnadsgubbar kanske ollar besticken. Vem bryr sig om Schulman eller Hammar skrivit om det? Klart att det är själva regelbrotten som upprör punikt SEs chefer, så ur ett lite amatörfilosofiskt perspektiv är det kanske bara bra att någon leker agitator? Jag vet inte riktigt, som sagt.

Transformera mera

Transformers

Betyg: 3/5
Regi: Michael Bay

Åh gud så barnsligt detta är, verkligen så rodnande barnsligt. Så jag njuter förstås, tycker det är coolt.
De kom från en annan planet, tydligen. De goda kallar sig "Autobots" och de onda "Decepticons".

Transformers landar på jorden, megastora robotar som gillar att förvandla sig till olika fordon. Skönast är en av de goda robotarna kallad Bumblebee som tagit sig an formen av en gammal, rostig Camaro. Detta blir lämpligt nog huvudpersonen Sam Witwickys första bil. Sam, spelad av nya stjärnskottet Shia LaBeouf, är en halvtanig kille med ”The strokes” t-shirt på överkroppen och Misfitsposter i pojkrummet. Sam lyckas tidigt i filmen stjäla den snygga tjejen (Megan Fox) från den dumme sportfånen. Antagligen för att Sam representerar tillräckligt med "indie" (enligt storfilmsformeln vill säga) för att vi tittare ska kunna gotta oss åt det klassiska greppet med "nördens revansch".

Sam och hans porriga tjej Mikaela fastnar i mitten av robotarnas krig, vars syfte är att hitta en konstig Rubiks kub som skapat deras planet och som nu finns på jorden.

Men alltså, varför överhuvudtaget bry sig om handlingen?

Så här fläskiga datoranimerade effekter har knappast skådats på en bioduk tidigare, att trycka till med "imponerande" hade känts som en underdrift. Att en film som stoltserar med nyckelordet "baserat på leksak" på imdb.com inte är genomusel är en grym bedrift i sig. Så även om min favorit-att-hata-regissör Michael Bay ställt sig vid rodret på den här skutan, och trots att jag snart kräks på alla maffiga blockbusters som knuffar undan sommarens småfilmer. Så skriker en liten pojke inom mig av glädje när stål möter stål (eller pixel möter pixel) och dova motorljud överlappar de överraskande snygga (och dyra) explosionerna.

Men ingen orkar äta upp en hel prinsesstårta själv. När alla exploderande och actiononanerande robotar manglat över tvåtimmarsstrecket är jag ganska proppmätt.
Det finns självklart irritationsmoment bortom den dryga tidsaspekten. Som att alla kvinnor är castade efter utseende istället för talang, vilket tyvärr förminskar intrycket av deras hjälteinsatser.

Även typiska Michael Baystunder visar sitt fula tryne, som när Sam motiveras till hjältedåd efter att en militär skriker ”Du är soldat nu!” I ansiktet på honom.
Klart bisarrast i Transformers är nog att den goda plåthögen som får sätta livet till i fighten mot skurkrobotarna tydligt framställs som mörkhyad. Well, inte svart till utseendet, men på rösten kan ingen ta miste på "Jazz" tilltänkta hudfärg. Särskilt inte när han droppar slangtermer från gatan med bästföredatumet bortsprunget sen länge.

Recension publicerad i NSD 6/7-07. I papperstidningen gick allt bra, menInte på nätet.

Glory Hole, # 2

Torsdag är torsdag, och torsdag är bra. Om man dansar så att svetten sprutar på en båt i Göteborg. Kvällens förspel slarvade igång hos en popluggs-spelar-i-ett-emo-hardcore-band-Staffan. En Mycket trevlig butikschef på Carlingsfemman som lät oss röka i köksfönstret och hade en tidning med en Slayer på omslaget i hyllan brevid sin toalett. han skrattade mycket, visade underhållande bilder, charmade oss. Och bjöd på öl.

Allt var bra, vi drack Minttu, alltså den fulsnygga spriten som ger en andedräkt likvärdig den man får av att ha tugga jenka.

Glorybåten var fint pimpad som vanligt, och ljudet var så sjukt jävla högt att jag höll på att dö. Men det var nice. Jag dansade, dansade, dansade. Jag rökte, jag tiggde cigg, Jag fick ögonkontakt med en tjej som dissat mig förra torsdagen. ...Then I danced some more.

GloryHole har 20-årsgräns och jag njöt därför speciellt när jag såg en 18-årig klubbredaktör studsa omkring och blåsa i en visselpipa när klockan var stängningsdags.

En av mina vänner fick åka hem med en tjej, en annan vän som heter Henrik fick hångla (han tyckte att det var x-tra cool att tjejen var "neger"). Jag själv fick många fina intryck och en kebabrulle i mitt sköte.

Nästa Torsdag spelar The Touch på båten. Det blir nog fint.

Bonus. kvällen citat:

"Tänk dig hur många som har knullat till den här låten" - Henrik, som tyvärr inte fick med sig sin tjej hem och blev tungen att sova på min madrass.

(Det var "Baker Street 1977" med Gerry Rafferty.)

Wohoo!

Bästa blinkningen i Death Proof

Stuntman Mike: You have a billboard over at big Kahuna burger don't you?
Jungle Julia: (pekar på billboarden): I've got one here too Zatoichi

Facit:
Big Kahuna Burger
Zatoichi

They Live (for this shit)

Orgien fortsätter! 80-talsfilmerna rullar på och får sina välförtjänta hyllningar på Goodbye Zebras

John motherfucking Carpenter. Du har gjort det igen. Eller snarare: Gjort det för ganska länge sedan och åter en gång har jag tillfredställt mina sinnen med ett av dina verk.

They Live (1988)

Roddy Piper spelar Nada (B-skådis är en underdrift). En grymt bitig drifter, med underbart castad garderod: Hockeyfrilla plus flanellskjorta instoppad i ett par böghöga jeans. Sparkad i arslet av samhället har han fått lämna sin hemstad Denver för att söka Lyckan i L.A. vilket illustreras i ett sjukt snyggt gå-lite-motigt-gatan-fram-till-tunga-montona-bluesslingor-intro. Han får lite ströjobb på ett bygge och träffar Frank, en kille som fått en lite duktigare skådisrepresentation med Keaith David (Du vet äcklet i Requiem for a dream kallad Big Tim som köper sex av Jennifer Connelly? Eller har du inte sett den? Too bad for you).

Nada blir misstänksam när polisen dyker upp och hänsynlöst river ner de hemlösas provisoriska boenden. Han hittar ett par skumma solbrillor som får en del folk att framträda som ruttnande zombies (allt i svartvitt) och reklamskyltar att visa sina "sanna budskap". "Submit", "Obey", Comsume" och min personliga favorit "Stay asleep".
Så... Nada flippar! Han mördar ett par poliser (som dock ser ut som monster genom hans glasögon) och drar på rampage med två feta revolvrar och ett shotgun fint uppbackad av carpenters patenterade one-liners.

Faktum är att nästan all dialog filmen igenom är onliners, så fort någon annan form av dialogutbyte yttras så skär det sig som flensost i grytbasen. Här är några av de absolut fetaste meningarna:

"The Golden Rule: He who has the gold, makes the rules."

"Life's a bitch, and she's back in heat!"

"Not this year."

"you look like your face fell in the cheese dip back in 1957"

"The world needs a wake up call gentlemen... we're gonna phone it in"

"That's like pouring perfume on a pig"

Frank: I've walked a white line my entire life, I'm not about to screw that up.
Nada: White line's in the middle of the road, that's the worst place to drive.

"I got news for 'em. There's gonna be hell to pay. 'Cause I ain't Daddy's little boy no more"

They Live (1988) har lämnat sina spår i populärkulturen. T ex den långa och brutala fightscenen (med fyra knän i skrevet) i mitten av filmen har kopierats i South parkavsnittet "Cripple Fight". Och citatet "I came here to kick some ass and chew bubblegum, and I'm all out of bubblegum", mest bekant för dem som en gång i tiden häpnade över bröst i 2d genom spelet "Duke Nukem 3d", har hämtats från filmens huvudperson. Dessutom har jag sett nån musikvideo som snott hela filmen rakt av, nån dansmusik var det. Fuck it, anyways...

Filmen går kanske inte till historien, men hade den gjort det, så hade det varit som Carpenters mest politiska film. Filmen gjordes under den "glada" Reagan-eran och hela tiden pratas det om girighet som definitionen på ondska. Vad utomjordingarna tjänar på att genom konsumtion förslava mänskligheten är oklart. Men det spelar ingen roll, we get it.

Entourage säsong fyra (tre första avsnitten)

Säsong fyra har efter tre avsnitt svajjat ganska rejält. Första avsnittet, gjord som en behind the scenes dokumentär var ett av de bästa någonsin (jag ska snart förklara varför). Avsnitt nummer två var pinsamt uselt. Visst var väl jakten på Walsh och den enda filmkopian av "Medeiin" lite småkul. Men framför allt är det bara ett billigt knep att skjuta upp saker och ting utan att bjuda på något nytt. Detsamma gäller Dramas inflyttningsfest där han som värd får spela sur pedant. Historien om att Aris dotter blir utsparkad från den fina privatskolan för att han som pappa är, för ful i munnen? Kom igen eller? Så löjligt uppenbar utfyllnad, så tomt. Och rocktjejen i rosa trosor som de filmar baken på i typ en minut medan hon bråkar med någon ? Well...

Avsnitt nr tre som gick i söndags landar någonstans i mitten. Vince träffar coole Dennis Hopper, Eric bråkar lite med Walsh som i sitt vanliga manér har den grymmaste stilen i hela serien och skriker okänsligt åt Eric att "fuck off". E säljer "Medeiin" till tjockisen Harvey Weinstein som gör sig bra på ett buffligt sätt bakom ett skrivbord.
Den obligatoriska grabbigheten är seriens sämsta sida och bristen på den testosteronstinna atmosfären är delvis vad som gjorde avsnitt 1 så bra. Delvis.
I tredje epen är den här machopesten förlagd till Turtle och Dramas äventyr (som så många gånger tidigare). Drama vill ligga med en gammal flamma och tycker att Turtle ska "Take one for the team" genom att ha sex med den feta vänninan. "There's no way I'm fucking that old lady!" - Snacka om tung, hård, dramatik. Drama får ett ofrivilligt rimjob håhåh! Skitkul, INT.

Entourage balanserar ofta på en farlig liten pianotråd. När det övergrabbiga blir så påtagligt att det inte går att ignorera för alla metareferenser i världen, då har serien problem. Lösningen kallas utveckling. Ingen vill höra AC/DCs gubbrockriff hela livet, såvida de inte är retarded. precis som ingen vill titta på en serie vars humor ständigt återkommer till omoderna "No fat chicks"-skämt.

Seriens skapare med the Funky Bunch i falnande minne borde ge Turtle och Drama mer att göra med sina karriärer istället för att driva omkring i sina bubblor av grisighet. Vad som gjort Entourage intressant är känslan av att vara i händelsernas centrum. Att det finns hemliga dörrar till framgång på de mest oväntade ställen. Det som gjort serien dålig är att den måste leva upp till ryktet "Sex and the city för män". Sex and the city var en skitserie, men gav åtminstone en analys och lite djup till allt runtsexande. Entourage får för sig att alla män vill ha promiskuöst sex utan intelektuellt utbyte för att sedan fortsätta brottas och luncha med sina killpolare i sann neograbb-anda.

3 x Pleasure.

Som motreaktion till mitt förra inlägg tänkte jag att 3x njutning var på sin plats.

Först ut: Barbara Streisand ställer in sin konsert i Stockholm.

Jan Stenmark


Och Fiddy på Hultsfred, det är ju så att man får en tår i ögat:

2 x smärta : Vänner för Livet / Hills have eyes II

"Shampoo är för bögar" - tänkte han hatiskt.









Såg cirka 65% av Vänner för livet.

Hur kunde förresten en titel som "Reign over me" - dvs Härska över mig på svenska, översättas till "Vänner för livet"? Vi är inte så dumma, väl?


om jag hade fått lägga sk "keywords" hade jag gett dessa stolpar:

Pissig titel, Bob Dylan Look-a-like, Adam Sandler, Don Cheadle, tjatig fru, fast i "charlieworld", trauma, post-9/11 drama, åka ståmoppe, Arwenterapi, soundtrack som från reklamfilm, avsugning, tandläkare, Mel Brooks maraton-montage, spela tv-spel, spela trummor, spela dum i huvudet.



Hills have Eyes II spelar i en helt ny liga vad gäller skräpfilm. Wes Craven som på ålderns höst inte är helt ovan med att pumpa ut lite slarviga manus har förmodligen författat detta med röven.
Bara en snabb genomgång av film nr I: En familj kör vilse i öknen och blir våldtagna samt brutalt mördade av äckliga mutanter. De har blivit som de är pga av atombombstester. Första filmen hade Wes Cravens original som förlaga samt begåvade regissören Alexandre Aja vid spakarna. Den var bra, mycket otäck.

Andra filmen handlar om ett gäng militärer som skickas till samma öken för att undersöka försvinnandet av ett gäng forskare. Mutanter dyker upp och ospännande slakt följer.
Fel nr 1 av typ tusen är att jag verkligen skiter i om de här klåparsoldaterna överlever. Ingen av dem besitter minsta lilla sympatiska drag för att jag ska bry mig. Vissa av mutanterna har iaf lite cleana outfits och det är ju faktiskt mer av en ansträngning än sättet de här skådespelarna trögt hasar sig fram på.

I första filmen var familjen ett så lätt byte, det fanns svaga länkar som mutanerna kunde utnyttja. T ex spädbarn, samt väldigt skärrade kvinnor och män. Och familjen var begränsad till stora delar av filmen med att gömma sig i sin lilla husvagn och skrika i komplett panik. I del 2 klättrar rookiemiulitärerna i berg, klättra klättra klättra...
I del 1 var också det för tiden nya övervåldet mycket mer kreativt. De brände till och med en snubbe levande, fastbunden på ett stort kors. Här I del 2 kastar monstren typ sten, oooh Uga booga!
Och vad sägs om lite bajsfula bakrunder så kasst pålagda att de får gamla Bondfilmer att verka realistiska med sina påklistrade stadsbilder under slutsekvensernas obligatoriska love-boat-tur? Nej tack, just det.

(MEN,trailern till Hills have eyes II är skitsnygg. Och låten "Insect eyes" med Devandra Banhart är ett fint stycke.)

Jag orkar inte klaga mer än så här. Se ingen av filmerna. De suger lika mycket som en lumpare dricker slattar på slitzfest.

Spel som blir film nr 397: Hitman

Regi: Vem då?

Rambo III

Vi lämnar First blood utanför detta tycker jag. Det är en riktigt bra och nästan gripande film och känns inte som propaganda för USAs rättfärdigande av krig. För övrigt ser Stallone aldrig så gay ut som här i trean.

Rambo II och III följer båda samma mönster (Och även fyran av trailern att döma). Nåt sånt här: John Rambo behövs för ett "heligt"krig (jepp, de menar faktiskt allvar). Han säger "My war is over" eller "That is not my war". Generalen, hans ende vän säger typ "What about the war inside you?". Lite senare blir någon jänkare tillfångatagen eller så, vilket ger Rambo en ursäkt att dra på sig slaktmasken så fort han klivit av planet/båten till, i det här fallet, Afghanistan.

Det visar sig att Sovjet invaderat Afgahnistan (whoa, ny stavning varje gång?). Det berättas gråtmilt om ryssarnas något överdrivna grymhet. Bland annat skall de ha skurit upp magarna på gravida kvinnor (efter att ha våldtagit dem) och slängt deras foster i elden. Eeh...? Hade det inte varit lättare att skjuta dem?

Stallones muskelberg får höra många vackra historier om vilka ärofyllda krigare rebellerna är (numera världsberömda under etiketten "Talibaner"). Johns skäggige och älskvärde sidekick berättar en gammal saga om några Talibankrigare som piskade pisset ur sina motståndare och frågar sedan Rambo vad han tror att historien betyder. John svarar: "That you guys don't take any shit".

Resten är som bekant packad med fula explosioner, lite pilbågsskytte och en slutfajt med på hästrygg som aaaaldrig vill dö.

Och innan sluttexterna rullar till låten "HE AIN'T HEAVY... HE'S MY BROTHER" får vi veta att "filmen tillägnas Afghanistans stolta folk"