Mobbade barn med Vampyrflickvänner och pingisrackets

Ja, unga mobbade pojkar verkar vara lite av en minitrend på GBg filmfestival med både Pingpong-Kingen och Oscar i Låt den rätte komma in.
Eller så gillade jag bara den där rubriken.

Idag har jag en artikel om en kille från Luleå som gjort en kortfilm till festivalen, Ljuset heter den. Reads about it.

Idag ska jag jävlart se till att blöda ur ögonen av allt filmtittande innan vargtimmen är kommen. Bland annat den där nya med Jake Gyllenhaal post-9/11. Utlämnad. Tror at det kan vara något. Tyvärr missar jag då Ploy. Phuck.

En enastående studie i mänsklig förälskelse

Borde filmen som är inspelad med bara en mobiltelefon ha hetat, dock så är det sista ordet inte "förälskelse" utan "förnedring". I och för sig utesluter ju det ena verkligen inte det andra.
Hur som helst var filmen jättebra, pinsamt igenkännanderolig.
Innan dess såg jag äntligen Pingpong-kingen som väl också var rätt fin, kanske lite för lång. Och den där överkokelsen som Jens berättade om i intervjun var faktiskt lite knepig tycker jag.

On en other note så har P1s filmprogram Kino, ryckt upp sig rejält. Och det klart att jag inte kan motstå när jag äntligen får medhåll i min kritik till filmen Juno då Roger Wilson kallar den "En pro-liferulle i grungekläder".

Nu jävlar ska jag se svensk vampyrfilm, tre nya och bra svenska filmer på en dag, det måste väl ändå vara något slags rekord.

Låt den rätte komma in

Hade det inte varit kul om någon gjorde en porrfilm med den titeln?

Hur som helst har jag skrivit lite om den där Vampyrfilmen i dagens tidning. Texten kan vara något av det sämsta jag producerat i vuxen ålder, som tur är har min chef städat upp den ganska bra. Men en rolig parentes hade jag velat ha kvar. Där det i början står: "en mörk saga..." Hade jag från början skrivit "En mörk (ja vad trodde du, vampyrer sover på dagen) saga..."

The Touch, DJ Assault och DJ Funk på Berns

Länk.
Foto av: Mig själv.

Förresten, en kul liten anekdot från kvällen som inte lämpar sig i tryck: När jag stod där och dansade bredvid scenen var det en snubbe i keps som hela tiden höll på med en sminkborste. Han liksom mimade med den i luften i en imaginär pudergrej och pudrade sedan sig själv och luften. Precis innan bootytävlingen kände han dock att det var dags att kick things upp a notch och började "sminka" alla chicks omkring sig. De verkade bli väldigt glada och upphetsade av detta. Kepskillen var som en maskin med den där sminkborsten, han gjorde liksom både the robot och the safetydance tillsammans med sin sminkrutin. DJ Assault maxade samtidigt skiten ur sin utrustning och skrek om "hoes, hoes, hoes". Till slut var kepskillen ju bara tvungen att sminka ett av tjejernas underliv, för att liksom piffa till det lite. Vilken genushjälte.

Intervju med Sundancevinnaren Jens Jonsson

Dramakomedin Pingpong-kingen har i fredags öppnat Göteborg filmfestival. När jag träffar regissören och manusförfattaren Jens Jonsson har hans långfilmsdebut bara några timmar tidigare vunnit både "grand jury prize" i den internationella tävlingen och priset för bästa foto på Sundance filmfestival i USA, som bredvid Cannes är en av de största i världen.
Jens mobil ringer oavbrutet med folk som ville gratulera honom. Jonssons skratt är behagligt smittande när han i ett av de sex-sju samtalen ändå konstaterar att det kunde varit bättre...

- Vad gör jag på en svettig skybar i Göteborg när jag borde vara i Park City med alla Hollywoodkändisar? Så typiskt för mitt liv att jag är på fel fest när jag äntligen borde skåla med Tarantino och grabbarna!

Pingong-kingen behandlar en tämligen odemokratisk syskonrelation mellan de två bröderna Erik och Rille. Den senare överviktig och utan kompisar i rak motsats till sin populäre lillebror Erik.
- Jag tror att det här en film som klyver publiken, och därför var den ett ganska modigt val av juryn. Ämnet handlar om en pingisturnering under sportlovsveckan. Det är inga "racial issues" eller människohandel som några av de andra filmerna i sundance handlade om.

- Huvudkaraktären Rille befinner sig i ett läge där han känner att det inte spelar någon roll vad han gör eftersom amerikanarna ändå gör hur de vill. Så han har ju en ganska uppgiven hållning inför livet, med all rätt också, faktum är väl att alla ska inte bygga broar över kontinenter och vunna världskrig. Så det är ju frågeställningar som "finns det mening för mig ändå? Finns det anledning för mig att anstränga mig?" Och vad det får för konsekvenser om man känner att det är bättre på andra sidan.
När jag hörde att Pingpong-kingen fått avslag så många gånger från SFI var det första jag tänkte "men då måste den ju nästan vara bra". Hur tror du att sådana saker kan påverka mottagandet?
- Det är ingen jättekonstig film, men den har en lite speciell karaktär. Den kokar ganska långsamt och sen kokar den över i de sista 20 minuterna, och jag tror att det är en grej som kan dela publiken lite. Den tar en plötslig vändning och blir betydligt mörkare än vad man kanske är beredd på. Det är inte så att jag inte vill diskutera manus, jag kan absolut ändra om jag tycker att det blir bättre, men det är svårt om det är något som är hela anledningen till att jag göra filmen.

Du kallas ofta för "en supertalang", finns det en övertro för debutanter i Sverige?

- Jo exakt, jag tycker att det varit mytbilden om pojken på gatan eller poeten som man bara plockar in och tror att det ska bli en intressant film av det, när det egentligen är ganska hårt arbete och ett eget hantverk.



Fotnot: Pingpong-kingen har premiär den 6:e februari i Gällivare och får sedan nationell premiär den 8:e.

Foto av: mig.
Publicerad med bortredigerade pratminus här.

You are legend?

Den recensionen låg visst här och skräpade ja.

Recensioner från Göteborg filmfestival

"Fy fan, det är värsta likstanken där inne!"

- Kulturnyheternas Fredrik Sahlin recenserar en av biografen Drakens herrtoaletter.


På Göteborgska: "Han hår jobbat på filmkrönikan, då ar man big vettu. Kommer och ställer sig här i mitten. Jävla nollåtter va?" *knuffar mig i sidan*

- Okänd man recenserar kulturnyheternas Fredrik Sahlin.

Honest to blog?

Den senaste tiden har en enda ton, som om en man med bara ett finger spelade bastuba, ljudit genom filmkritikvärlden. Tonen av en kollektiv röst som säger "vi gillar det här, det här är bra grejer" har ekat överallt jag vinklat mina långa öron.

De flesta av er har förstås redan sett den. Men nu i helgen har filmen Juno premiär. Den handlar om en 13-årig tjej som blir gravid med en kille i samma skola. Hon (Juno) spelas av den där pedofilmörderskan som skenkastrerade Patrick Wilson i Hard Candy. Pappan till barnet spelas av den där långa töntsöte snubben som sjöng Guess whos "these eyes" acapella i Superbad.
Nu heter ju filmen "Juno", så det är alltså lilltjejen som bär det mesta av lasten (höhö).
Filmen är sådär jättemysigt indiegullig, dialogen är väldigt samtidsrefererande ("what? Honest to blog?") och alla karaktärer är mer eller mindre helt fantastiskt underbara empatiska och fina, snälla, goda människor.

Juno bestämmer sig för att adoptera bort barnet istället för att abortera bort det, vilket var ursprungsplanen. Dock så står en av Junos klasskompisar utanför abortkliniken och mässar på (gullig) asiatisk brytning att "all babies want to get born!". Hon berättar sedan för Juno att hennes foster förmodligen har fingernaglar (medicinsk fakta?) vilket får Juno att fastslå beslutet om att skänka bort barnet. Men Juno som film är naturligtvis ingen pro-life sådan, Åh nej. Den är alldeles för gullig för att vara det, alla är alldeles för snälla och modernt toleranta för att förespråka något sådant barbariskt.
Men det förstås, när en genommysig thédrickaratmosfär fullkomligt stönar fyllt av socialt patos att de presumtiva adoptivföräldrarna verkligen förtjänar sitt föräldraskap, vem i sitt rätta sinnestillstånd skulle då kunna förespråka abort?
Vem indeed, och vem skulle kunna ge Juno något annat än högt betyg med alla sina smala popkulturella passningar?
När Juno hälsar på den blivande adoptivpappan visar det sig att han är en riktigt "skön snubbe" som kan spela en massa instrument och dessutom gillar samma skräckfilmer som henne. Klart att de passar bättre ihop än han och sin jämngamla fru. Klart att han borde bli tillsammans med en 13-åring, it's all good!
Ingen skulle väl kunna motstå scenen när de båda sitter i en soffa och tittar på The "Wizard of Gore" och Juno blir så imponerad att hon snabbt jämför och konstaterar att "This is even better than Suspiria!".
Själv har jag inte sett Wizard of Gore, men enligt imdb verkar det vara en splatterversion av Trollkarlen från Oz som fått 413 votes. En sådan film känns ganska sökt att jämföra med en b-filmsklassiker som Dario Argentos första del i (den snart fulländade!) häxtrilogin. (för övrigt kring 9000 votes). Tror ni någon har räknat ut att många med ett s.k. "filmintresse" villkorslöst kommer älska Juno för den repliken?
You bet att de kommer, eftersom nästan ingen av dem sett Wizard of Gore kommer de anta att Juno har rätt, hon har ju bevisligen bra smak som gillar Suspiria. Liksom.

Men vafan, det kan inte bara vara jag som ser det. Juno fuskar! Referensmanipulation är vad det är, usch.
Men men, är man 13 år gammal med en otajmad bulle i ugnen, en mysigt arbetarklassig VVS-pappa och en hundbesatt styvmamma (strösslad med att den biologiska mamman kallt lämnat familjen. Inte pappan, det hade varit för uppenbart).
Som bor med trivsamt munhuggande harmoni i ett lite bohemiskt suburbia, kan man kanske, kanske ha skaffat sig lite koll på italiensk giallohorror. Men då borde man väl för i helvete ha vett nog att inte adoptera bort ett barn till en torrboll som Jennifer Garner. En annan, men dock astråkigt lillgammal, 13 åring!

Pre-Stockholmsnatt

Okej Stockholm, jag bor inte i dig men du bor ändå på något sätt i mig. Därför ska vi dansa en natt, du och jag. Och den natten är mellan fredag och lördag.
Det blir till tonerna av THE TOUCH, DJ FUNK och DJ ASSAULT. Det blir i Berns stora salonger. Det blir homosexuella farbröder, booty, titties, beepers, hoes, bodybuilding.
Come now, ni där i huvudstaden som läser den här helvetesmaskinen till blogg. Nu vet ni vad ert enda alternativ är.

Så Stockholm, när vi haft vår natt och jag lämnat dig kräksjuk och olycklig i din fjärdehandslägenhet på lördag, då åker jag tillbaka. Tillbaka till Europas mest segregerade stad för Göteborg filmfestival.
Då jävlar.


href="http://www.beigerecords.com/media/images/assault/assault_shake.jpg">

Johan Staël von Holstein: rond två

Natalia Kazmierska: Jag läste någonstans att du kallats IT-branschens Maja Lundgren, Vad säger du om den beskrivningen?
Johan Staël von Holstein: Hehe hihi, jag vet inte riktigt vad du menar med det?
Natalia Kazmierska: Känner du till Maja Lundgren debatten?
Johan Staël von Holstein: Nej.
Natalia Kazmierska: Det var förra årets stora kulturdebatt, som just handlade om kulturmaffian.
Johan Staël von Holstein: Ahaa.
Natalia Kazmierska: Såatteeh....



länk.

En alien i magen

Okej, det är svårt att slå ett sådant enormt masshaveri som förra årets guldbaggegala där förortsungar tog storslam och Björn Källman fick tillfälle att bräka ut sin skämskuddeframkallande "humor". I år gjorde väl inte Sisela Kyle något direkt bättre jobb förutom att hon kanske inte var lika ångestframkallande. Förutom några gånger, som när hon försökte få publiken att sjunga "La la la" i allsång blev alla så sjukt obekväma och Josef Fares skruvade på sig och flämtade ur sig "jag kan inte sjunga" i pinsamhetens crescendo. Vem klarar inte av ett sjunga "la la la" liksom? Ingen, visade det sig. Därför att ingen tyckte att det behövdes.

Michael Segerströms tacktal (bästa manliga) var dock väldigt fint. Särskilt att han struntade i eventuell tidsbegränsning och körde på. Fin man.

En fråga angående de nominerade för bästa dokumentär: Hörde jag rätt när speakerrösten berättade premissen för en av de tre filmerna kallad "paradiset"?

"De två pensionärerna Lennart och Britta (eller vad de nu hette) försöker installera en fondvägg i sitt hus" Klipp till de två pensionärerna:
Britta: Jag vill inte ha en fondvägg.
Lennart: Jo men du sa ju att du ville ha en tidigare.

Haha va!?

Kaxigt att Roy Andersson talade om för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som ju vill "bevara kulturarvet" att det är i framtiden vi kan skapa vårt nya kulturarv. Liljeroth såg typ ut som att hon hade en alien i magen, en liten arg en som ville hoppa ut och äta upp ansiktet på Roy.

Homoerotik är som damfotboll

Ordet alltså.
Jag har rätt länge stört mig på det och surat till varje gång jag hört någon säga "homoerotik" så fort två män sneglar bögigt på varandra.
Alltså för det första används ju begreppet nästan uteslutande för just bögar. Flator är totalexkluderade. . Bara det är ju en jävla analys av könsmaktsordningen. Jag kan i och för sig ha fel här, rätta mig gärna. Men jag har aldrig hört någon prata om två hånglande tjejer som "homoerotik". Kanske för att det flator håller på med är något fult och smutsigt som inte kan klassificeras som något high-brow som "Erotik"? Kanske för att kvinnor mest förutsätts hångla i syftet att hetsa upp en man?

Men okej, detta borde kanske betyda att ordet används på ett positivt sätt? Det mjuka "homoerotik" till skillnad från det hårda "bögknull" liksom? Mer tolerans och mindre hockey? Nja.
Ärligt talat har jag sällan hört ordet nämnas på något annat än ett nedlåtande sätt mot homosexuella. Eller snarare nedlåtande mot heterosexuella som sneglar mot andra sidan. En förmodat straight kille som tar av sig tröjan samtidigt som en annan. Scenen beskrivs som "homoerotisk". Och det är lite "roligt" att skoja om.
Den där Laaksovideon med Peter Jöhback sade folk var "homoerotisk", fnissade lite och kunde liksom tycka att bögar var lite lustiga. Eller att heterokillar i gaysammanhang var lustiga.
Så förlåt, har jag missat något här eller? Det är väl inte så att bögar är roligare att skämta om än straighta? Har bögar mer humor än straighta eller?

Nej. Dessutom tar ordet för givet att "homoerotiken" är "den andra" erotiken.. Homoerotiken är den som avviker från normen, då är det ju klart att man kan skämta mer om den väl? Jag är väl medveten om att minoriteter behöver representation, tyvärr tycker jag inte att det här ordet är direkt stärkande.
Homoerotik är precis som damfotboll. Det vill säga fett jävla gay.

Kino

Idag lyssnade jag via nätet på Kino, Roger Wilsons nya filmprogram i P1. Och tja, det var väl typ intressant till 50%, kanske 65% om jag nu ska släppa till lite.

Bra var inslaget med Hynek Pallas och Clara Törnwall då de diskuterade vad som gör en samtida storfilm. Stjärnan eller själva konceptet? Exempelvis då Dreadlockretards of the Carribean som aldrig fungerat utan Johnny Depp, i motsats till filmen Transformers som helt bärs upp av sitt specialeffekter-för-att-sälja-leksaker-koncept.
Men själva rubriceringen "filmstjärnans död" kändes lite dramatisk och hade väl inte någon direkt stor verklighetanknytning, visade det sig när de snackade med lite filmfolk i Hollywood.
Sedan ringde Roger Wilson upp Jens Jonsson i Sundance, alltså regissören som igår debuterade med Ping-pong-kingen där borta och har Sverigepremiär på fredag här i Göteborg, Wilson frågade typ hur hans hotellrum såg ut och om han träffat Robert Redford. Det var lite snällkul, men det var inte direkt den där nya allvarsamma approachen som det snackades om i tidningarna. Alltså att programmet skulle vara seriöst, djuplodande, analytiskt. Men sedan följde ett aslångt reportage om Ava Gardner som jag inte orkade lyssna på.

Betyget blir det samma som på min senaste tenta, alltså G+, jag hoppas på viss uppryckning. Kanske var det bara lite typiska pilottendenser som spökade i första programmet.

Jag och ett gäng till på expressens sidan 4

Ingen fildelarjakt i vårt namn.

P3 GULD (och sagan om de två förfesterna)

Jag har på senaste tiden märkt att mitt läsarantal ökat kraftigt, för att sedan lika hastigt mattas av. Orsaken kan inte vara någon annan än att jag tog en paus från rätt så lättköpta betraktelser och kassa ordvitsar, till att faktiskt leverera något med lite tanke bakom. Nämligen en lång akademisk essä som de flesta av er säkert inte ens orkade läsa, lata som ni är. Därför kan jag med stort nöje presentera följande text som ett återvändande till det enkla, ointellektuella. Idiotiskt för idioter, eller skit ska skit ha - som det ju heter. Så utan further adu ger jag er: Fester, namedroppings och kändisspotting.

Förfest nummer ett:
var en inflyttningsvariant. Det var Rodeos klubbredaktör i Göteborg, Isabel Nellde, som flyttat in andra hand i sin 17:e lägenhet. Lägenhetsinnehavaren var en typ med mycket högt kulturellt kapital. På väggarna hängde posters från Bergmans filmer Tystnaden och Persona. I köket fanns en enorm poster till Andrei Tarkovskys Offret , förmodligen den mest ofilmiska filmaffisch jag sett. Bara svart text mot vit bakrund och så några tidningscitat och betyg inslängda i botten. Men den var cool, glömde jag skriva tidigare.
Jag samtalade med en filmregissör (som jag tyvärr inte minns namnet på) som menade att det var typiskt, då Offret enligt denne var Tarkovskys sämsta film. Någon berättade om hur bäng de blivit på någon resa medan halva wifebeaterlovekollektivet turades om med att toppa varandras låtval av RnB på stereon. Själv hade jag rätt trevligt och blev inbegripen i en diskussion om de bästa Jean-Claude Van Dammefilmerna. Så småningom blev det dock dags att dra vidare.

Vägen mellan festerna:
Var kall och blöt.

Förfest nummer två:
Var hemma hosGustav Annerblom och hans flickvän Fia. De hade kopplat ihop teven med sin laptop och kunde alltså Youtuba ut såna här partymaxare genom teven. Klubbarrangören satt sedan och surfade genom en massa bootyvideos och så småningom även bodybuildervidoes. The Touch var också där. Johan blev väldans uppspelt när jag berättade om mitt våldssportande och förklarade att han var sugen på att börja träna, men att hans gym verkade lite svårt för nybörjare med tanke på att klientelen mest består av Original Gangstersmedlemmar. Nu har jag utlovat privatlektioner.

P3 GULDFESTEN:

P3 guld är en gala som jag inte tror så många minns vinnarna av, förutom vinnarna själva då, som ju har det fysiska priset hemma som en konstant påminnelse. Men att annordna prisutdelning med efterföljande ryggdunkande och inbördes beundran är förstås trivsamt för alla med äran att tillåtas medverka i sammanhanget. Vilket jag och sällskapet jag hängde med hade, åtminstone på festen efter galan.
Hur det gick till tänker jag inte redogöra för i detaljer, men det var åtminstone mycket tack vare Sveriges Radio.
Festen var benägen på avenyn i någon hotelliknande byggnad. Kanske var det ett hotall? Jag hade på dagen precis fått igen två tentor som gått ganska bra och tänkte att jag skulle bli full, och det utan att betänka eventuella konsekvenser. Som idag lyser med sin huvudsprängande närvaro.
Jag blev bjuden på sprit och öl och dansade sedan med två bortgifta fruar som båda hette Maria. Vilket var skönt då jag helt slapp oroa mig över om jag såg cool ut eller inte.

Maria Andersson i Sahara hotnights var väldigt söt, men verkade sur där hon strök omkring och såg besvärad ut över att det var så mycket folk. Annika Norlin var sjukt het, men tyvärr sittdansade hon, vilket drog ned intrycket en smula. Navid Modidiri från filmkrönikan var väldigt glad, och det borde bero på alla Bergmanfilmer han ser?
Den där killen från musikbyrån lyckades se ut som att han stod helt still trots att han rörde sig på dansgolvet. Någon kille från The Ark såg ut att vilja omdefiniera begreppet "kläder" med ett par klistertighta ljusgröna stuprörsjeans.

Salem Al fakir var liten.

Och när jag skulle göra ett av många kommande besök på toaletten fick jag kissa bredvid självaste Arn Magnusson. Jag som trodde att han bara vara ett av TV4s och Jan Guillous många hjärnspöken, men Arn var livs levande aspackad.

Second thoughts

Den här debattartikeln är naturligtvis bland det konstigaste som skrivits på 2000-talet. Texten är skriven av en domare som heter Olle Ekstedt. En domare alltså (!) - som tror att folk tittar på våld på film och tv för att de tycker att "våld är kul". Ja, det är självklart därför Olle. Kan du inte bara Googla ordet "kontext", så att du förstår lite, lite, lite mer. Din jävla idiot.

Men strunt samma. Heja världen har skrivit ett längre (och mer sakligt) svar här.

Vad jag tänkte på, angående påverkan och så, är sexualitet. Typ, går det att med ett gayfriendly synsätt, precis som någon med ett vålds"friendly" synsätt, kolla på en film med homosexuella i en särskild kontext, ungefär som den vålsbenägnes dito, och sedan konvertera till gayvärlden? Samtidigt som några ungar som lyssnar på Marilyn Manson och kollar på Motorsågsmassakern bestämmer sig för att "hey, nu fixar vi lite pang i plugget!" (ok sista gången, jag lovar).

Haha, nej men det går ju såklart inte. Det sistnämnda alltså, det beror helt enkelt på att homosexualitet inte är totalt jävla retarded. Det är rent logiskt och matematiskt något så långt från skolskjutningar man kan komma. Alltså borde det inte vara helt omöjligt att det finns sådan påverkan. Och en film som konverterar någon till kristendomens antites bör kallas för progressiv kultur, och gör nu så av mig.
Två såna (aktuella) filmer är Air guitar nation och Paranoid Park.
Två väldigt olika filmer, men icke desto mindre så gjorde båda att jag önskade att jag vore bög. Det handlar om killar som trovärdigt släpper på mycket av det samhälleligt indoktrinerat "manliga" av olika orsaker. Detta efter år av lager på lager med (eeh förmodad) skam. De övertygar med, klyshigt nog, äkta känslor över vilka de är, inte vågar vara, vill vara. Att de står upp mot auktoriteter, men ändå är ganska rädda av sig.
Ni vet, sån där gay shit.

I Gus van Sants Paranoid Park är handlingen nästan sekundär. Läs om den på imdb eller nåt, den är inte viktig i den här kontexten.
Det är snarare arenan och hur Van Sant formar den som modellera som är så skönt. Skate i ett betongpark byggd av freaks från gatan utan hem och cleana montage till Elliot Smith och gammal Country. Super 8-foto...
Huvudpersonen Alex, en väldigt snygg 17-åring, filmas i närbild ofta och oförskämt bildskönt. I ett polisförhör frågar en kriminalare vad Alex köpt för subwaymacka kvällen han egentligen inte alls köpte någon subwaymacka utan såg till att en säkerhetsvakt blev delad på mitten av tåget, men nu säger Alex att han åt en subwaymacka och kriminalaren, en stor karl, undrar om han hade majonäs på mackan. "no" säger Alex "no?" undrar polisen. "No, Mayo's sick!" säger Alex. Och då undrar man ju, vad Alex har för mobilnummer, fast sedan tänker man att "fan, han är nog för ung för mig."

I dokumentären Air Guitar nation tävlar ett gäng glada geeks i VM i luftgitarr. I centrum står två figuerar varav den ena är en asiatisk gitarronanist a la Yngve Malmsten som gett sig själv det fantasilösa artistnamnet "C Diddy" - i övrigt är han lite ful, lönnfet och en stor tönt.
Hans största motståndare däremot, Bjorn Türoque, har (förutom ett roligt och kreativt artistnamn) en "airness" som är mycket spontanare och grymmare, den är lite mer rock n roll liksom. Både Bjorn och C Diddy filmas då de lite lekfullt slänger dissar på varandra. Diddy säger typ "I don't wanna hurt him" vilket ju är en kass diss och skitdumt med tanke på att det är fysiskt omöjligt. Bjorn diss sitter bättre då han jämför C diddy med Elmo från mupparna och menar att han är "all empty inside".
Det här är egentligen petitesser då Bjorn helt enkelt är snyggare än Diddy. Men ögonblicket som fick mig att för en kort stund vilja omdefiniera min sexualitet kom i slutet av filmen. (spoilers ahead) under världsmästerskapen som hålls i finland knäcker Bjorn kroppsmålad med texten "make air not war". Men Murphys lag gäller och C Diddy, med sitt yngverunkande, tar hem hela skiten. Detta förmodligen eftersom ingen Finland har lyssnat på någon annan musik än Lordi och Nightwish.
När Bjorn Türoque omfamnar C Diddy efteråt säger denne påklistrat och pliktskyldigt att "alla behöver vi vår ärkefiende, och du är den bäste jag kunnat få" trots att man märker hur mycket C diddy bara vill strunta i den där lilla ritualen och sedan njuta av bjudnarkotika och luftgitarrgroupies för hela slanten. Bjorn Türoque är märkbart sårad och trött av förlust, orättvisa och en massa annat depp, men han tvingar ändå ur sig ett leende. Lite senare står han med en öl i handen och dyster ton i ansiktet samtidigt som han pratar med en Schweizare om att kriget som USA håller på med inte är bra och att det är en "fucked up time right now." I den stunden tänkte jag (eller när jag senare tänkte på den stunden tänkte jag) att: Det finns solnedgångar och pärlvita stränder, men inte mycket är lika vackert som ett skadat luftgitarristego.

Fienden

Fienden är ett konstnärskollektiv med subversiva motiv som de främst trycker på t-shirts, de har också letat sig till konsthallarna under 2007. Men det är dock i själva modeformen Fienden skapat sig ett namn, och därför avgränsar jag mig till detta i min analys.
Tröjorna säljs bara i 50 exemplar per tryck och distribueras via kollektivets hemsida eller via utvalda återförsäljare (t ex Weekday här i Göteborg). Trycken är nästan uteslutande i kollage av bilder hämtade (snodda) från internet - något de uppgett i en av de få intervjuer de synts till i – Svts Kobra, vilket jag senare skall återkomma till. Men för att göra kommande analys lite mer begriplig krävs bättre beskrivning av hur trycken egentligen ser ut.

Tröjbeskrivningar (i snävt urval):

”A great speach” - t-shirt med tryck av två downs-syndromdrabbade personer bakom ett myller av mikrofoner från stora mediejättar som fox news och CBS.

”King Tubby” - Thomas Brolins överviktiga ansikte inklippt, kollaget har gett honom en kungakrona och kungskläder med emblem från hans fotbollsklubbar. Texten på bilden: ”Who have got love for the king when the king becomes tubby? -We do. Mvh Fienden.”

”Avurbanisera” Texten ”avurbanisera” läses stort över bilden av en snigel. Under snigeln står ”För ditt eget bästa /din vän fienden” och i mindre typsnitt: ”Copyright 2007, kontoret för upplysning av transparent ungdom”

”The pope” - ett kollage av påven Benidictus XVI där han förutom sin traditionella påveutstyrsel visas halvnaken på underkroppen med kvinnoben i nätstrumpbyxor och höga klackar. Texten går kronologiskt uppifrån och ned över tröjan: ”Benedictus XVI – The worlds greatest live action roleplayer. Some call him papa, some call him pope, we call him the cunt. Med vänlig hälsning Fienden.”

Enligt Fiendens otroligt akademiskt skrivna och svårtydda manifest på hemsidan, namedroppandes både Hegel, Foucault och Marx, och som avslutas med ett omyndigförklarande: ”Närå!” går det åtminstone att utläsa en slags kulturell ståndpunkt, tes eller diskurs: ”Emot allt, med dig”.
Kryptiskt och motsägelsefullt kan tyckas, och ”emot allt” är förstås en sanning med modifikation då tröjmotiven ofta visar på klara sympatier med de svaga (som ” a great speach” tröjan) och utsatta/utstötta (”King tubby”) , samt framförhåller genom ett myller av både subtila och osubtila symboler (t ex”avurbanisera”) deras politiska ställning som en slags anarkism. Men diskursen ”Emot allt, med dig” är kanske bäst sammanfattad på tröjan ”hjärntvättaren från Vimmerby” där just den texten lyser i stark rosa under en siluettbild av författarinnan Astrid Lindgren. I hörnet har hennes år i livet skrivits ut, som på en dödsruna: ”1907-2002”. Längre upp på tröjan finns en förklaring till påståendet:

”Sagor baserade på lögner i syfte att skydda barnet från dess eget trauma är inget annat än en fantasmatisk skärm, med vilken uppmuntras till ett desperat bibehållande av en tilltalande metafysisk poststilism som maskerar verklighetens bistra implikationer. ALL MAKT ÅT DÖDEN, VÅR BEFRIARE!*
*Så var inte fallet, vi hade visst glömt bort ”the death of the author”, fuck you! Roland Barthes!

Så förutom att i svårtolkade termer hata på en av Sveriges folkkäraste författare skickar Fienden en passning till (post?) strukturalisten Roland Barthes och dennes essä om ”författarens död” från 1967 vars tes är att en författares verk bör tolkas helt frånkopplat sin upphovsman. Fiendens utspel där de ”plötsligt” inser sitt ”misstag” och på sätt och vis förbannar sin egen kunskap. Detta låter jag, i brist på högre analytisk kompetens, ligga i betraktarens ögon.
Kanske är det ironi, kanske allvar. Dock blir detta påstående intressant i relation till Fiendens sympatier med fildelarrörelsen.

Men först:
En annan klar definition som går att göra utifrån är att Fienden är underground. Ett begrepp som först och främst kan kopplas till kollektivets DIY (gör-det-själv)-anda, dvs. att producera och distribuera sina produkter utan hjälp från stora bolag. I Sarah Thorntons text ”moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen” Förklarar hon att undergroundrörelser tydligast definierar sig själva genom vad de inte är, det vill säga mainstream (1999 sid 271). Och motkulturen till kommersialismen och mainstream är till synes kristallklart i fallet med Fienden. Ett bra exempel är deras piratsympatier, och nu menar jag inte sympati för dreadsfjanten Johnny Depp svingandes kroksabel på de sju haven. Jag talar om de kulturkonsumenter som förklarades kriminella över en natt när fildelning blev olagligt.
En tröja visar ett kollage med bilderna av en kopieringsmaskin svävandes i luften mot en bakgrund av notpapper. En stor text läses ”CTRL C+CTRL V”. Denna text är i kort en manual för att kopiera något på sin dator med hjälp av ett tangentbord.
En annan tröja är döpt till just ”Pirat” och visar en slags piratdödsskalle och texten under läses ”Tjyvliv för alltid. Emot allt med dig, din vän Fienden”.
Ett gränsfall kan tyckas, men en av tröjorna har klippt in förre justitieministern Thomas Bodstöms ansikte på en naken kvinnokropp som sitter med särade ben och med ena handen på sin vagina. Texten under bilden läses ”Exploaterad populism”.
Detta kan självklart ha flera betydelser, men Thomas Bodström har under sin tid som justitieminister (när tröjan tillverkades), inte minst inom Piratrörelsen (Piratpartiet), beskyllts för att vara ”populistisk” i just upphovsrättsfrågor. Först hävdade Bodström t ex att ”polisen inte skulle jaga ungdomar som laddade ned musik”, men smög sedan in ett lagförslag som av piraterna ansågs syssla med precis den typen av verksamhet. Särskilt efter den ökända razzian mot fildelarsajten The Pirate bay i juni 2006, som Bodström beordrade. Att Fienden med tröjan syftar på någon annan typ av populism, eller kombinationer av olika sorters sådan är förstås inte uteslutet.
Utöver Bodström har andra makthavare blivit bildmässigt avmaskerade. Alliansen har liknats vid den tecknade serien ”Transformers” där bilden på tröjan visar partliedarnas ansikten svävandes över texten ”Robots in disguise”. - Åter igen bevis på anarkisttendenser.

Så om inte de smått provokativa trycken gör sitt, borde väl begränsningen om 50 tröjor per tryck vara en garant för att ett visst motiv inte skall bli för kommersialiserat?

Som Sarah Thornton skriver i sin ovan nämnda text så är viktig valuta inom undergroundrörelserna subkulturellt kapital, och detta införskaffas delvis genom en ”strid med massmedia” (1999 sid 270), och visserligen är detta skrivet i förhållande till raveklubbar på 90-talet, men det är helt klart applicerbart i fallet Fienden.

Efter det att konstnärstrion i april 2007 intervjuades av programmet som tveklöst ligger inne med fetast kulturellt kapital i media, alltså Svts Kobra, lät de i flera månader en bild av programledaren Kristoffer Lundström pryda startsidan på deras hemsida. Lundströms leende ansikte är inklippt ovanför Fiendens egna logotyp med Margret Thatcher på sin högra sida och texten ”cultural elite signup sheet” (”kulturelitistiskt inskrivningsformulär”) tatuerat i pannan. På Lundströms knogar läses texten ”stay down”.
Lundströms feja byttes så småningom ut mot Vladimir Putins, där texten i pannan byttes ut mot en peacemärke.

Åter igen är allvarshalten i den här typen av attack svår att fastställa på ett objektivt sätt, men det är svåropponerat ytterligare en byggsten för ett sk ”subkulturellt kapital” (1999 sid 270).
I Thorntons text (som visade sig vara väldigt passande för just detta ämne) förklaras också Pierre Bourdiues distinktionsmodell (varifrån hela begreppet ”subkulturellt kapital” härstammar) som går ut på att den viktigaste distinktionen att använda sig av när för att tillskriva sig detta kapital är just åldersskillnader.
Alltså mycket mer än etnicitet, kön, klass och så vidare.
En av Fiendens enklare motiv på t-shirts är en cirkel på en röd bakgrund med en stor text som läses: ”40-talist, det är ditt fel”. Identitetspolitisk strävan? Ja i allra högsta grad och således är Fiendens verk en effekt av vad som av många beskrivits som tribalisering (2001 sid 11). Alltså ett sönderfall av samhället som skapar små stammar av olika kulturell prägel, där Fienden och deras anhängare är en egen stam med anarkistisk, antireligiös (”if god exists, he must be an atheist”), åldersexkluderande och antikommersialistisk prägel.

Men vänta nu, Fienden driver ju trots allt en affärsverksamhet. Och av den enkla anledningen blir det genast mycket lättare att ifrågasätta syftet bakom trycken. Har Fienden helt enkelt, med sin till synes kulturakademiska bakgrund, prickat in en målgrupp som annars är svårflirtad? För mig är frågeställningen lite extra plågsam då jag själv anser mig vara urtypen i Fiendens målgrupp. Kanske är det bara en slump, men jag tycker ändå att det är en smula märkligt att Fienden släpper en tröja som ”40-talist” några månader efter att livsstilstidningen Vice dedikerar ett helt nummer till hatet av 40-talistgenerationen kallat ”We hate your parents too issue”. Eller att Fienden släpper en tröja som ”King Tubby” några månader efter att Thomas Brolin gjort en stor intervju i månadstidningen Nöjesguiden där han framställs som ganska enfaldig. Målgruppen för dessa tidningar är i viss mån samma som Fienden eftersträvar som sina kunder. Unga, "hippa" och urbana. Med detta inte sagt att Fienden läst samma texter som jag gjort och låtit sig inspireras av dem (även om det förstås är en möjlighet) utan kanske snarare att deras konst ligger läskigt rätt i tiden.
Här kanske det finns fog för att tala om ett ”kollektivt identitetsbygge” (2001 sid 223) I och med tröjor så som ”avurbanisera” som i kontexten till sin urbana målgrupp nästan blir ett uppfostrande budskap. Detta leder till ännu en frågeställning: Är Fiendens målgrupp politiskt radikala revolutionärer som genom att visa upp dessa tryck vill provocera fram nån slags förändring? Eller gillar de helt enkelt att tillhöra en exklusiv klubb med erkänt coola människor?

Själv är jag klädsamt ambivalent i frågan.



Litteraturförteckning

Sernhede, Johansson (2001) Identitetens omvandling, Daidalos AB
Johansson, Sernhede, Trondman (1999) ur Moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen. ur Samtidskultur – kareoke, karnevaler och kulturella koder Nya Doxa
Roland Barthes, Författarens död, essä publicerad första gången i Amerikanska Aspen.


Detta var en av de många texter, nej essäer, som jag slitit med i de senaste veckorna, kanske blir det fler i fortsättningen beroende på hur mitt akademiska språk utvecklas. Om det blir för tråkigt får ni inte läsa det helt enkelt.

Pang i plugget

Bild från Gus van Sants Elephant.








Ursäkta den morbida ordvitsen, men jag har i en dryg vecka försökt få till en sjukt ångestframkallande tenta om några gamla gubbar som heter Barthes och Foucault. kände att jag behövde "lätta på trycket" lite. Men ett fult skämt kommer inte utan ett litet filmrelaterat mystips:

På fredag har nämligen Gus van santfilmen Paranoid Park svensk biopremiär och den är väldigt, väldigt bra.


PS. Såg någon förresten finalen av Pang i plugget? Det logiska slutet hade ju faktiskt varit om Screech till slut kanaliserade alla sina undertryckta aggressioner som ditills staplats på hög och endast fått små utlopp, typ genom yttringar av konstiga läten och diverse pajastricks. Om han liksom dök upp på skolan, i trench, för att sedan blåsa knäskålarna av både Zack och Albert.

Alltså, om man ska tänka rent realistiskt.

Men ditt jävla...(maffig update!)

Uppdatering: J S v HS har skrivit tre långa försvarstal till sig själv i nättidningen Sourze där han bland annat jämställer alla med "socialistisk" livssyn med Lenin och Pol Pot där han menar att socialisterna mördade "MILJONER" människor. Som dagens socialdemokrater då bör känna skuld över? Eh? Dessutom liknar han sig själv vid Martin Luther King och Nelson Mandela och framstår rent vansinnig när han textmässigt gapar att han tror att "en man kan förändra världen". Då verkar JS v H glömma att Mandela och King båda hade en folklig opinion till sig hjälp. Något som också påpekas borta hos Malte där en mycket lång och faktiskt jätterolig debatt har härjat. Von Holstein tittade till och med förbi själv en sväng, för att efter typ 50 kommentarer skriva "Ni är inget annat än beviset för allt jag skriver är rätt." - Stor humor, LÄS ALLT HÄR


Johan Staël von Holstein, ny ledamot i kulturstyrelsen för statens kulturråd samt mannen som precis blev utnämnd till årets kulturförstörare av Dagens Arena, säger idag till Dagens nyheter, angående ekonomiskt stöd för socialistiska tidskrifter:

"Vi måste hitta sätt att mäta värdet av kulturen och fråga oss hur länge den ena eller andra gruppen har fått pengar och vad man har fått ut av det. Man måste sätta upp mätbara mål för att kunna se om någonting är bra eller dåligt. "

Herre-facking-Gud. Vem hade han tänkt skulle mäta det "värdet"? Han själv? I så fall kommer väl till slut de enda tidningarna tillgängliga se ut som Metro och punkt SE, de enda filmerna som visas på bio uppföljare till Arn - tempelriddaren och den enda musiken på sommarens festivaler remixer av mobilsignaler.

Kieras stelnade nylle (och en studie i försoning)

Film: Försoning
Regi: Joe Wright

Att en bok som suger efter 20 sidor förmodligen suger helt och hållet är en gammal sanning vilket jag fick lära mig i unga år. Samma formel går att applicera på film, men där med en limit på 20 minuter.
Förvisso brukar jag redan när jag ser postern, omslaget eller senast förtexterna, kunna mig förutspå storheten/uselheten hos alstret i fråga, men vi är inte alla välsignade med sån begåvning.
Försoning är dock undantagsfilmen som man så vackert säger: bekräftar regeln.
1935 med ett andra världskrig långt borta utvecklar sig en somrig kärlekshistoria mellan hjälpredan Robbie (James McAvoy) och överklasstjejen Cecilia, spelad av ett rökande stenansikte, bättre känd som Keira Knightly. Cecilias lillasyster Briony blir svartsjuk och pekar ut Robbie som gärningsman för en våldtäkt han inte begått.
De första 40 minuterna är faktiskt ganska sega, ibland rent outhärdliga. Den varma sommaren, den stora herrgården och de unga älskarnas vars förhållande byggs upp på korthuggen brittisk dialog och förbjudna dekadenta kärleksbrev.
Varför är Robbie kär i Cecilia? Varför vittnade lillasyster Briony falskt? Varför skulle jag bry mig?

Tja, när Robbie skickas ut i kriget (som alternativt fängelsestraff) och plågas av oförtjänt skam får filmen plötsligt en ny dimension. Kanske blir det en så enkel effekt som när man ger ett barn en klubba och sedan knycker tillbaka den. Om klubban är en metafor för pladdrigt kärlekstrams och barnet är mig själv.
Robbie och Cecilia förtjänar ju liksom varandra, hur taffligt de än spelat på den halvbanala romantiken i början.
Eller kanske är det så att en enda scen kan göra en film? Mot slutet genomförs en extremlång tagning i vilken vi får följa med Robbie och hans kompisar när de anländer på en strand full av soldater som väntar på båten hem till England. Kameran gör en fantastisk tur och visar hästavrättningar, folk som hänger i pariserhjul, galna fyllon och en brummande manskör. Lita på mig när jag säger att den här rent sjukt genialiska åkningen och uppvisningen i timing lätt ligger i klass med de övermänskliga långtagningarna i Goodfellas eller Children of Men.

Parallellt med Robbies och Cecilias längtan skildras hur systern Briony, utbränd av en uppväxt med utbränt samvete, försöker tvaga sig genom att sätta sig själv i praktisk nytta som sjuksköterska. I Brionys öde ligger också en filmens stora tillgångar och slutligen det som behövs av publiken för att filmupplevelsen ska betyda något, nämligen förlåtelse.


Publicerad i NSD 11/01/08

Strages skam och botgöring

På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den. "Du gav den svenska medeltidsfilmen 'Arn' en trea i betyg när den förtjänade en tvåa. Du förleder folket. Hur kan du leva med dig själv?"


Ja, det är visst så fint.

Dina 18 minuter hockey

Ibland kommer man över de där grejerna som är så perfekta att man knappt vågar tro att de är sanna. De är liksom för overkliga för att ha hänt på riktigt. För perfekt tajmade, för stora parodier av sig själva.

Men, jag ska inte snacka sönder det här nu känner jag. Se bara till och njuta av reportaget "inside Luleå HC" (1997). Så kan vi prata om det sen.

"När man kommer från en liten stad i bergen, då vill man ju visa dem. Vad vi bönder kan göra".

Fan vad du inte kommer att att ångra dig.



Tack till Jonas Teglund för uppladdningen.

Makt och kontroll

Oliver satt på sängen och stirrade med trötta ögon in i väggen. Den bruna missfärgningen som orsakats av en två års gammal vattenskada skavde i hans huvud. "Måste fixa det där också" tänkte han bittert. Han fortsätter sedan morgonen, och tar på sig en tröja med huva , sitter sedan där i några minuter till. Innan han långsamt klär sig i jeansen från Jack & jones, som han fått i julklapp av sin ex-flickvän Gry för sju år sedan. Hon som var hans "enda riktigt sanna kärlek" tänker Oliver medan han gör sig redo för dagen. Klockan är 07 och han har precis pratat med förmannen som berättat att "det är lite körigt idag" och frågat om Oliver "kan jobba ett trippelpass?" När han hör hur Oliver tvekar i luren drar han till med "Det skulle vara så jävla bussigt av dig alltså, och du vet ju hur man pallar med skiten".
Ja, "visst fan orkar jag", hade Oliver hört sig själv säga samtidigt som en pubertetsgrinig blodpropp gjorde sig påmind i form av en femsekunders outhärdlig blixthuvudvärk. Sen lade han på luren.
Oliver tar på sig strumporna en i taget, går sedan in på toaletten och tittar sig i spegeln, ler lite. "Fan vilka fula bögiga jävla tänder jag har".
Sedan modellerar han sin frisyr med litet hårvax för att få den att stå precis som han vill ha den. Så där ja.
Oliver fortsätter sedan göra sig färdig för dagen, han dricker sitt kaffe och tittar ut genom fönstret där några barn leker i en sandlåda en bit bort. Samtidigt tänker han på Gry och hur fel hon hade som dumpade honom för den där jävla tönten Hans, försäljaren i kostym som gillade Stig Larsson och J. Lindeberg, som dessutom spelat i samma innebandylag som Oliver. "Vilken fucking klyscha" tänker Oliver, stirrandes ut i semiapati på barnens lekar. Plötsligt skrattar han till, när ett av barnen ramlar och slår knät. Länge gläds Oliver åt detta, men larmet på mobilen gör sig plötsligt påmint. Låten han ställt in är "I remind you" med Nickelback, så att han aldrig ska glömma. På med Jackan och ut i det gråa Göteborg.
Innan han stämplar in tar Oliver fram en liten orange burk som han fått utskrivet efter att ha fått diagnosen utbränd. Han låter ett av pillren vila på tungan. "Åsså en för pappa" tänker han sedan, och biter ljudligt i tabletten innan han sväljer och tillåter sig själv omfamna effekten. Plötsligt gör det inte ont i magen längre.

Det trippla passet tar ut sin rätt under dagen och det där gympasset Oliver drömde om på morgonen känns efter lunch som en övermänsklig prestation. Som strössel på glasstårtan är hans arbetskollegor fullkomligt outhärdliga just idag och han måste bita sönder tre piller till innan kvällen för att hålla sig borta från att strypa Maggan och Conny. "Måste behålla det här jobbet, annars är det kåken igen" dessa ord låter Oliver bli till sitt mantra under dagen när han varje sekund av varje minut drömmer om att få skada folk han måste interagera med. Klockan hinner bli så mycket som 21 på kvällen när tabletterna tar slut. "FUCK!" Skriker Oliver inne i sitt eget huvud och orden ekar och studsar runt därinne som om någon spelade squash med en taggig boll. "Men okej, bara två timmar kvar, två timmar...."
Klockan 22.11 stiger en yngling med rakad skalle, converseskor, acnejeans och en axelväska på vagnen.
Oliver spänner blicken i killen och sträcker ut armen för att som vanligt få ett månadskort lagt i handen. Men vad nu? Killen har ju för i helvete inte aktiverat kortet. "Jag ska trycka dit den här lilla fittan" tänker Oliver samtidigt som blodet bokstavligen tjocknar i magen på honom.
– Hur länge sen var det du köpte kortet?
– Eh, en vecka sedan. Tror jag i alla fall.
Oliver märker att killen med ens blir osäker. "Nu ska jag få ha mitt lilla roliga med dig fattar du?" tänker Oliver långsamt innan han spänner sina läppar och sliter ut kvittot från kortfodralet.

– Se här, det är sju dagar. sju.
– Ja? Okej? Jaha, vad menar du?
– Det är sju dagar.
– Eeeh. ja?
– Det är oacceptabelt.
- Men, vad menar du?
– Är du från Göteborg?
– Ja, eller nej. Jag kommer från Luleå, men jag bor i Göteborg.
– mmm, du bor i Göteborg...?

Killen med rakat huvud ser ut som ett frågetecken, som om han väntar på en förklaring som Oliver bestämt sig för att han inte förtjänat. "Det är jag som bestämmer" tänker Oliver och får med ens en minnesbild i huvudet.
Oliver känner verkligen hur han är tillbaka på skolgården, hur han slagit och sedan brottat ned Lill-kalle och nu tar fram sitt kön för att kissa honom i ansiktet till resten av skolbarnens förtjusning.

– Eeh, ja?
- Du ska se det här som en varning, fattar du?
– Okej, jag visste bara inte att man var tvungen att aktivera kortet på vagnen. jag trodde att det fixades när man köpte kortet.

Någonstans känns det fel nu, som att makten en gång så säkrad är på väg åt en massa olika riktningar. Oliver kan riktigt se hur folksamlingen på skolgården löser upp sig när Kalle skriker och vrider sig i smärta. Men Oliver gör ju vad han vill, han tänker minsann ändå kissa Kalle i ansiktet, då kommer alla andra barn att älska honom. Han kissar och kissar men Kalle har slutat skrika och gråta. han bara ligger där. Och bryr sig inte.

– En varning. Det är här är oacceptabelt!

Ynglingen vänder bort blicken, kliver av vagnen och Olivers magsår gör en obejublad comeback. Vid hållplatsen kaptensgatan skriker han åt Conny och Maggan att kliva av. "Varför det? vi är ju nästan klara för kvällen." gnäller den bastanta karln Conny. "För att jag säger det, ditt feta svin!.” Conny blir med ens tyst och kliver av spårvagnen. "Vänta här!" säger Oliver jagat och springer runt hörnet till ett av de låga husen. Länge står han med fingrarna i halsen och ser hur blodet och gallan omgärdar hans fingrar samtidigt som han hyperventilerar. "Det är jag som bestämmer!" skriker Oliver till sist, som för att kväva kräkeffekten. Men den kommer i alla fall. Och den här gången är det bara blod.

Kejvi och det ofrånkomliga finska arvet.

Uppdatering: Jag glömde bort att erbjuda någon slags aktualitetsvinkling på det här blogginlägget, vilket jag brukar kunna göra. Så här är en krönika som Lokko skrivit om att grammisgalan är dålig.

Jag såg ett gammalt avsnitt av den smärtsamt nog (för er) aldrig repriserade ungdomsserien Spung 2.0 igår natt.
Avsnittet hade en subplot då Pelle går på samma klubb som Andres Lokko och Jan Gradvall. "Svensk rockjournalistiks ohotade giganter!" skriker spelevinken Kim. I nästa scen vinkar Lokko och Gradvall till sig det lilla knubbiga nöjesguidenalstret Pelle, 20 jordsnurr. I det nästa sitter gänget där och snackar om jävligt svår blandbandsmusik. Pelles flickvän gapar med tandställningfylld mun om bandet Kent och Pelle skruvar på sig och säger försiktigt att "det är inte riktigt samma nivå". Sedan gör naturligtvis Kim bort Pelle ännu mer genom att upplysa Jan Gradvall om att Pelle brukar hålla upp dennes porträtt och säga "det här är Gud.". Lokko och Gradvall ser sjukt obekväma ut och går därifrån. Great fucking scene!

Men hur som helst så började jag tänka på Andres Lokko. Som ni säkert känner till så förkortar en gode Andres sitt namn "A-Lo". (Låter ju coolt på engelska, Ej-Low, typ). Och jag funderade på att om jag ska kunna tas på allvar som recensent borde jag skaffa mig en liknande förkorting av namnet. Det logiska är K-Vii (uttalat som Kay-Wii), problemet är att det låter som finska och inte som engelska. "Kejvi! elda upp bastun och provhugg skinkorna med kniven nu, här har vi ingen fish n chips eller ministry of sound!"

Fan. Backfire.

80?

Hur är det nu? Jag brukar gurgla efter att jag borstat tänderna. Är det grymt och så? Cool, schysst, hippt, inne ?
Eller är det som mina vänner säger, jävligt 80?

Haneke-pepp

Michael Haneke har gett det psykologiska våldet omsorg likt ingen annan, och det har framkallat tjocka klumpar av skräckgröt i min mage när jag sett någon av hans filmer (nu har jag tyvärr bara sett några stycken). Men som jag ser det så har han möjligheten att omdefiniera filmens formbegrepp och publikens verklighetsföreställningar (Inte minst i sjukt läckra Caché, sv Dolt hot) utan att den där oroväckande känslan försvinner, eller för den skull rubbar dramaturgin.
Nu ska han ju göra remake av sin gamla Att-angöra-en-brygga-gone-terribly-wrong i Funny Games, dock en engelskspråkig version. Peppen är förstås så löjligt jävla hög att den dött av en överdos för länge sen.




Tim Roth och Naomi Watts också, hur skulle det här överhuvudtaget kunna bli en dålig film?

Edward freezorhands

Vad är dealen? Här sitter jag och försöker plugga i den stora lässalen på KTB men det är så sjukt kallt. Om man måste gå på toaletten är det typ minusgrader så att man ser sin andredräkt i spegeln och sedan finns det bara, bara kallvatten att tvätta händerna med. Vad är det här egentligen, Finland?

Sista låten med House Gang Series

Gordon and his Will är egentligen ett kort utdrag från vår vän Gordons testamente, där han klart och tydligt begär att få begravas med knutna nävar, "for the love of my anger" förklarar han.

Mörkt, dansigt.





PS. Kan någon smart (eller dum) person svara på varför man blir extra snuvig just när man duschar?

The Punisher of the lambs

Film: The Brave one (eller "The Stranger inside" på svenska)

"Who's the bitch now!" undrar Jodie Foster innan hon kallblodigt avrättar ett riktigt rövhål i en mörk gränd. Och I det här läget har allt gått så långt att det inte finns mycket hopp kvar, men låt oss bara för sakens skull börja om från början.

Radiopraterskan Erica Bain (JF) har ett rätt nice liv. Hennes artyhet är på en lagom nivå tack vare skitfula kläder och hennes omkringstrykande med mikrofon som hon spelar in "ljuden av New York" med. Hemma har hon en cool jockidiot till pojkvän (Pherhaps-I-can-get-a-signal-up-on-that-mountain-Said från Lost). De ska snart gifta sig och allt är sådär hunky freakin' dorey.
De firar sin lycka med livet genom att ta en romantisk kvällspromenad i en mörk park. Överraskande nog blir de överfallna och Said blir brutalt slagen till döds. Sedan följer ett helsjukt montage i vilket det opereras på en blodig Jodie Foster ihopmixat med en av hennes och Saids sexsektioner. Först visas liksom hur en läkare i periferin klipper av ett par blodiga trosor, sedan klipps det och vi får se hur Said börjar dra av Foster trosorna i ett lite mer kärleksfullt sammanhang. Det hela är inte mindre än helt sinnessjuk. Vad det än var för symbolik som regissören Neil Jordan var ute efter så tåpajade han långt åt helvete över målet (ursäkta sportmetaforen, jag ska försöka att inte göra det till en vana). När Erica sedan fått beskedet om hennes makes död visas minnesbilder av ännu mer sex och även hur snubben sitter på sängkanten och plingar på en gitarr utan att hans ansikte syns. Alltså WTF? Var han inte mer än ett gitarrspelande knull? I så fall kan man ju undra varför hon sörjer honom så mycket?
Nåja, Erica blir typ galen och köper en pistol. Sedan förvandlas hon till en kvinnlig version av Marvels mörkaste seriehjälte: The Punisher. Det vill säga en vigilante som använder "rättvisan" som förevändning att agera ut sina psykopatiska tendenser. Hon avrättar slödder på slödder med nollställd blick och sammanbitna käkar. Sleazy hustrumördare, gängmedlemmar och en superskurk till knarkboss. Taxi Driver någon?
Intrasslat i detta är också Terrence Howard som gråtfärdig (alltid är han gråtfärdig) polis som gillar att lyssna på Ericas radioprogram. Inte helt svårt att räkna ut slutet på ett ungefär va?
Hint: Förutom att det utspelar sig i en källare där Foster famlar omkring med vapen i hand utan att se skurken, ungefär som hon gör i slutet av Lammen tystnar, så är det inte mycket att pierca tungan med.

2007 års viktigaste musik del 2

House Gang series andra låt är en helt annan historia än den driviga dängan The Animal Devil. Istället är Kevin Eubanks en rappig lo-fi, jävligt 2007ig gå-på-stan-låt. Texten om token black guy-musikern i NBCs the tonight show handlar om hur Kevin går ut på krogen för att ragga. Men hur ingenting funkar som det brukar. Trots att hans kändisskap alltid lyckas garantera en hookup så går det trögt den här kvällen.
Sedan tar låten en vändning och övergår i rent självförakt när Kevin frågar sig själv varför i helvete han har på sig en "a baseballcap at The Gap?". Eller så är det någon annan som ifrågasätter hans smaklösa modeval? Jag har faktiskt ingen aning. Men sedan simmar refrängen bröstsim på kongas med mjukhårda syntslingor.

text: Jag
Sång & musik: Karl Linus